Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aqvarellist af första rangen, men hufvudsakligen för
England. Som figurmålare gjorde äfven K. Wahlbom sig
ett namn, ehuru mest utmärkt som tecknare. – Medan
sålunda figurmåleriet tog lifliga intryck af utlandets
konst, förblef det svenska landskapsmåleriet,
representeradt af K. .J. Fahlcrantz, länge
sjelfständigt och originelt. Han var dock mer
romantiker än verklighetsskildrare; och hans
målningar blefvo derför alltmer konventionella,
hvilket i än högre grad gäller om några af hans
efterföljare. Med O. V. Palm och J. M. Stack infördes
på detta område större lif och ett mer ingående
naturstudium. Båda sökte sin utbildning i Italien,
hvilket äfven blef fallet med den begåfvade Blommér,
som med fin känsla återgaf bilder ur den nordiska
folksägnen och myten. – Mot midten af 1840-talet
började den tyska konsten att göra sitt inflytande
gällande på de svenska målarna. J. Boklund studerade
i München och utbildade sig till god kolorist
samt blef efter hemkomsten af betydelse för den
yngre generationens utbildning i sin egenskap
af akademidirektör. Det var dock företrädesvis
Düsseldorf, som lockade de unge till sig. Der
utbildades under Tidemand B. Nordenberg, der verkade
Karl d’Uncker och verkar ännu Ferdinand Fagerlin,
alla tre berömda genremålare. Äfven landskapsmålarna,
den snillrike Markus Larsson, björkskogsmålaren
Edvard Bergh samt P. D. Holm och G. Rydberg vunno
der sin egentliga utbildning. Väsentligen samma
riktning tillhöra Am. Lindegren, Aug. Jernberg
och Vilhelm Wallander, den förstnämnda äfven
framstående porträttmålarinna. Deremot hafva
M. Winge och Aug. Malmström utbildat sig mer
sjelfständigt, ehuru äfven under utländska studier,
och sökt gifva form åt nordens äldsta historia och
myter. – J. F. Höckert är den förste bland våra
nyare målare, som grundligt utbildat sig i fransk
skola och egentligen i koloristisk riktning. Hans
bästa målningar ega också sitt största värde ur den
senare synpunkten. Sedan 1860-talets midt har Paris
blifvit allt vanligare som studieort för svenska
målare och är det nu nästan uteslutande. Der hafva,
för att börja med historiemålarna, utom Höckert
äfven G. Cederström och Nils Forsberg funnit sin
utbildning, hvaremot den af belgiern Leys starkt
påverkade G. von Rosen, samt K. G. Hellqvist och
J. Kronborg väsentligen tillhöra tysk skola. I Paris
hafva äfven genremålarna H. Salmson, Aug. Wahlberg,
Karl Larsson, A. Österlind, porträttmnålaren
R. Bergh samt landskapsmålarna A. Wahlberg. O. Törnå,
A. Lindman och P. Ekström nått sin utveckling,
medan genremålarna Ax. Kulle, T. Cederström, K.
Ekvall och porträttmålaren Edv. Perséus tagit lärdom
af tysk målarekonst och flera landskapsmålare såsom
O. Hermelin, V. Behm, G. Kallstenius och J. Kindborg
hemma utvecklats till framstående artister. Bland
konstnärer, hos hvilka en bestämd skola är mindre
märkbar, äro att nämna den genialiske djurmålaren
B. Liljefors, den utmärkte aqvarellisten
A. L. Zorn, porträttmålarna O. Björck
och I. Nyberg, genremålaren A. Jungstedt och
landskapsmålaren C. Flodman. Såsom kopparstickare har
A. H. Hägg i England genom etsningar vunnit berömdt
namn, och V. Andrén är en af samtidens skickligaste
illustrationstecknare. -rn. O. G-g.
Svenska musiken i äldsta tider känner man icke mycket
till, ehuru det är bekant, att sånger utfördes vid
t. ex. offer och gästabud, att skalden ofta slog
»konstiga grepp» på sin harpa, såväl till sina qväden
som för att lifva sinnena till dans, att präktiga
bronslurar hittats i torfmossar, att krumhorn finnas
afbildade i segertåget på Kiviksmonumentet och att i
häfderna omtalas pipor, gigor och fidlor, senare äfven
säckpipor, nyckelharpor m. fl. instrument. Sången
torde ursprungligen varit mera reciterande, till
skilnad från den senare »folkvisan», medeltidens
förnämsta melodiska musikskatt, hvilken fordom,
såsom ännu sker på Färöarna och såsom antydes genom
sjelfva namnet »ballad», sjöngs under utförande af en
pantomimisk dans. Balladen skall enligt Rosenberg
hafva uppstått i de nordiska vikingakolonierna
(Normandie, England) och derifrån spridt sig till
andra land; enligt H. Schück deremot skall den på
1100-talet hafva kommit till Sverige medelst »lekare»
(spelmän), invandrade från Tyskland öfver Danmark
(den senare åsigten stödes icke af den nordiska
folkmelodiens karakter, som synes mera beslägtad med
den engelska än med den tyska). Den äldsta uppteckning
af ett nordiskt folkmelodifragment finnes i Köpenhamn,
i en runskrift från omkr. 1300. I Sverige torde inga
äldre finnas än de i visböcker från 1500–1600-talen
inströdda. Större samlingar af uppteckningar från
folket utgåfvos först i 19:de årh., af Geijer och
Afzelius, Arwidsson, Dybeck m. fl. samt gåfvo upphof
åt en mera nationel riktning i vår komposition,
som förut lefvat på utländska mönster.
Jämte den folkliga balladen herskade under medeltiden
den mera lärda kyrkmusiken, som naturligtvis
var importerad från utlandet, ehuru befintliga
seqvenser till svenska helgon, såsom Birgitta
och Erik den helige, synas häntyda på en äfven
inhemsk alstring. Sång hörde till klosterskolans
vigtigaste läroämnen, och då protestantismen
förjagade korpresterna, klagade Laurentius Petri
öfver psalmsångens förfall. En del koraler torde
härstamma från medeltiden, likaså skolsånger,
af hvilka några ännu i 18:de årh. föredrogos under
socknegång af gymnasister i Vexiö. Af dansar omtalas
redan i Herrödsagan springdansar af olika namn,
senare svärdsdans, fackeldans under Erik XIV,
ringdans ännu vid Kristinas hof, daldans under Karl
XI o. s. v. Ordet »polska» möter först under Karl XII
och betecknade då polsk dans, polonäs, ehuru namnet
sedermera utsträcktes äfven till andra dansar. Orglar
funnos i Sverige redan på 1100-talet. Utom förut
nämnda instrument omtalas trumma, skalmeja, trumpet,
psalterium, klavikord och luta, den sista särskildt
odlad af Vasakonungarna. Erik XIV komponerade och
höll stort kapell, mest af utländingar. Sigismund
medförde polska musiker till Sverige. Karl IX utnämnde
en svensk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
