Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måleriet bättre dagar. Då hemkom den i Danmark sedan
länge bosatte K. G. Pilo. åt hvilken konstakademiens
ledning anförtroddes; Masreliez, Ehrensvärds förtrogne
vän, kallades från Italien, Elias Martin bosatte sig
hemma, efter att hafva lemnat England, och genom
båda tillfördes det svenska måleriet nya uppslag,
hvilka dock, hvad den förra vidkom, egentligen
kommo teckning och komposition till godo. Martin
fann före sig en från franska och holländska mönster
utgången landskapsmålning, öfvad mest af J. Sevenbom
och J. P. Korn; men snart undanträngdes den af
nykomlingens mer pittoreska uppfattning och lifligare
teknik. En egendomlig företeelse är kyrkmålaren Per
Hörberg, en bonde med ytterst storartad, men aldrig
utbildad begåfning, som skapat en betydande följd af
altartaflor i olika landsändar. Med K. F. von Breda
uppträdde mot tidehvarfvets slut en afgjord kolorist,
hvilken blef af stort inflytande på det nya slägtets
konstutbildning. Äfven de andre ledande männen under
följande skede hade under detta lagt den väsentliga
grunden till sin konst.
Sveriges politiska och literära pånyttfödelse under
det tidehvarf, som omfattar Karl Johans och hans
båda närmaste efterföljares regering (1810–72), har
äfven djupt ingripit i konstens öden. Byggnadskonsten
fortfor emellertid länge nog att trampa redan nötta
stigar, i det Fredrik Blom, som af Karl Johan ofta
användes i byggnadsangelägenheter, fasthöll vid
en torrt antikiserande stil, befryndad med den
s. k. kejsarestilen. Med P. A. Nyström, utbildad
under studier i Frankrike och Italien, vidtager
ett bättre skede, påverkadt dels af nyare franska,
dels af tyska förebilder (Schinkel). Af hans arbeten
äro Lejonbacken, Brunkebergs hotell, Rånäs m. fl. de
förnämsta; han var äfven skicklig dekoratör. Hans
skola, om man så får kalla den, har sedan under
de närmaste årtiondena haft allt rikare och större
tillfällen att öfva sin konst, hvilken också derigenom
nått en mångsidighet och en teknisk fulländning af
ganska framstående art. Fr. V. Scholander har
sålunda användt dels renaissancens, dels barockens
stilarter i Teknologiska institutet, Ulriksdals
slottskapell, Bernadotteska grafkoret o. s. v. samt
äfven i synagogan i Stockholm med fantasi och
smak sökt tillämpa österländska och egyptiska
byggnadselement. Bland öfriga arkitekter kunna
nämnas Alb. Törnqvist, J. F. Abom, B. K. Malmberg,
A. V. Edelsvärd, hvilka mestadels i sina byggnader
genomfört de allmänna renaissanceformerna i
nyfransk modifikation. En annan sida af den moderna
arkitekturen företräder K. G. Brunius, som tidigast
uppträdde med klander mot den »akademiska ladustilen»
och yrkade medeltidsstilarnas rätt till ett rum
äfven i nutidens byggnadskonst. Företrädesvis i
en följd restaurationer af kyrkobyggnader fick
han tillfälle att tillämpa sina åsigter. Till
honom hafva i hufvudsak slutit sig H. J. Strömberg
(studentföreningens hus i Lund), V. von Gegerfelt
(Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg), E. Langlet
(stortingshuset i Kristiania, kyrkobyggnader), oftast
med användande af romanska stilelement.
H. Zettervall, I. G, Clason, C. Möller och många
andra samtida tillhöra nutidens eklekticism samt
röra sig med stor formfyndighet och effekt på såväl
medeltidsstilarnas som renaissancekonstens områden. –
Genom Sergels mäktiga föresyn hade bildhuggarekonsten
fått en betydelse i Sveriges lif som aldrig
tillförene, och hans undervisning tryckte också sin
stämpel på flertalet af hans efterföljare. Bland
dessa intager J. N. Byström, skaparen af en mängd
behagliga qvinnofigurer, närmaste rummet. Långsammare
mognade B. E. Fogelberg, som under en lång vistelse i
Rom kom att taga djupa intryck af Thorwaldsens konst,
men deremot framstår sjelfständig och helgjuten i sina
figurer ur den nordiska myten, Oden, Tor och Balder,
samt i stoderna öfver Birger Jarl, Gustaf II Adolf
och Karl XIV Johan. Hans uppslag på den monumentala
skulpturens område fortsattes af K. G. Qvarnström,
som lemnade några elegant utförda och karakteristiska
minnesstoder, medan J. P. Molin med djerf ansats
och kraftig fantasi i sina Bältespännare och Fontänen
gifvit prof af en modernare riktning. Denna tillhör
äfven Fr. Kjellberg (Faunen och hans broder, byster,
Linnéstoden) samt i ännu högre grad J. Börjeson
(stoder öfver Holberg, Geijer, Oxenstierna),
P. Hasselberg (Snöklockan, en fontän i Göteborg),
T. Lundberg (Fosterbröderna), I. Fallstedt (byster),
G. Lindberg och V. Åkerman äfvensom medaljgravören
Ad. Lindberg, som gent emot Lea Ahlborn företräder
den moderna franska medaljgravyren.
Det svenska måleriet har sedan 1809 genomgått en
utveckling så mångsidig och djupgående, att det
lemnar de öfriga konsterna långt bakom sig. Början
dertill gjordes, som ofvan nämndes, redan mot
slutet af det gustavianska skedet, genom Breda och
Martin. Emellertid hade ej häller den akademiska
riktningen, sådan den utbildat sig under Sergel och
Masreliez, förlorat all lifskraft. Fredrik
Westin, med sina allegoriska och mytologiska ämnen,
sin ljusa, smekande kolorit, är dess förnämste,
men också siste representant. En kärfvare konst,
utbildad under David, lade Per Krafft d. y. i dagen;
han blef dock mest porträttör. De yngre konstnärerna
utgingo deremot från Bredas koloristiska riktning. Så
Joh. Gustaf Sandberg, som utbildade den historiska
genremålningen och i sina bilder ur Gustaf Vasas
historia (gustavianska grafkoret i Upsala), utförda
al-fresco, lemnat prof på en flitig och samvetsgrann
framställning; så äfven genremålarna Alex. Lauréus
och Hjalmar Mörner, den förre en betydande förmåga
äfven som kolorist, den senare egentligen qvick och
humoristisk tecknare. En porträttkonst af öfverlägsen
naturtrohet och elegans utbildade Olof Södermark
under trägna studier i Rom, der äfven G. U. Troili
under hans ledning vann sin koloristiska talang och
sin individualiseringsförmåga. I Frankrike fulländade
Kjörboe och Per Wickenberg sin konst, som också har
mesta frändskap med denna skola. Egron Lundgren blef,
efter långvariga studier i Italien och Spanien, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
