Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slag genom hans son, Nikodemus Tessin d. y., Sveriges
ypperste arkitekt och den af hela sin europeiska
samtid, som stod mest frigjord från barockkonstens
öfverdrifter och stilblandningar. I en följd af
slottsbyggnader utvecklade den äldre Tessin alltmer
sin stils företräden; sådana äro Borgholms nya
slott, Skokloster, Drottningholm. Sjöö, Salsta;
äfven kyrkor af central anordning härröra från
honom, bl. a. Kalmar domkyrka. Flere af faderns
verk fulländades af sonen, såsom Drottningholms
stora trappa, Strömsholm; sjelfständigt utförde
han först några jämförelsevis mindre slott, Sjöholm,
Steninge samt sitt eget hus, nu öfverståthållarehuset
i Stockholm. Men sin egentliga ryktbarhet vann han
genom planerna till Stockholms nya slott, uppgjorda
1697 och utförda tills de olyckliga krigsåren under
Karl XII omöjliggjorde alla utgifter för konstens
behof. I detta byggnadsverk, tillika det största,
som Sveriges storhetstid lemnat nutiden i arf,
framstår han såsom på en gång stor byggnadskonstnär,
förträfflig dekoratör och snillrik kännare af hela
sin samtids olika konstgrenar. Slottets byggande
fortsattes efter 1728, och det fulländades i
hufvudsak vid midten af århundradet. – Någon
skulptör af verklig betydenhet egde denna tid
icke. Den mest framstående var Burchard Precht,
som utfört en mängd epitafier, altarprydnader och
andra kyrkliga föremål samt äfven dekorativa stoder,
men mestadels under ledning af Tessin d. y. Ett antal
skickliga ornamentsbildhuggare utbildades i hans
verkstad; men då slottsbyggnaden skulle företagas,
inkallades franske bildhuggaren René Chauveau. – I
måleriet träffa vi först de under Kristina inkallade
Beck och Bourdon samt andra porträttmålare,
medan dekorationsmåleri utfördes af de bättre
handtverkarna. Först med David Klöcker Ehrenstrahl
uppträder ett målaresnille, som var af verklig
betydenhet och utöfvade det största inflytande på
sin svenska samtid. Från Holland och Italien medförde
han 1660 en mångsidig och förträfflig teknik och en
lätt sammansättningsgåfva i tidens allegoriserande
smak. Han utförde plafond- och väggdekorationer,
religiösa målerier, porträtt, djurstycken m. m. samt
bibehöll intill det sista ett lysande färgsinne och
en oerhörd alstringskraft. I hans skola utbildades
åtskilliga duktiga porträttmålare, främst D. von
Krafft, som försåg sin karolinska samtid med en mängd
bilder. Från Holland inkom på 1670-talet Martinus
Mijtens, som länge utförde porträtt; af hvilka många
tillhöra sin tids bästa; från Tyskland inkallades
Johan Filip Lemke att måla Karl Gustafs och hans
sons krigsbedrifter, ett värf, som han genomfört
i de båda stora gallerierna å Drottningholm, under
ledning af Dahlberg. Hans sjelfständiga målningar
vittna om en rikt begåfvad och väl skolad konst. Såsom
plafondmålare inkallades svensken Johan Sylvius,
som på Drottningholm utfört åtskilliga rätt duktiga
verk i sen-italiensk smak, samt fransmannen Jacques
Fouquet, mästaren till målningarna i stora galleriet
å Stockholms slott. De svåra tiderna under Karl XII:s
senare år förmådde åtskilliga unga målare att utvandra; så
förlorade Sverige Johannes och Kristian Richter,
Martin van Meytens m. fl.
Byggnadskonsten under frihetstiden fortgick i de spår
Tessin först angifvit. Några konstnärer af högre
ordning uppträdde ej, men rätt duktiga teknici, en
Karl Hårleman, torr och skematisk, en Karl Fredrik
Adelcrantz, hvars operahus i Stockholm påverkats
af nyare franska inflytelser, en Johan Erik Rehn,
framstående dekoratör, o. s. v. De arkitekter,
som tillhöra det gustavianska tidehvarfvet, hade
hufvudsakligen utbildat sig i Frankrike och Italien
under inflytande af den ungrenaissance, som uppkom
i det förra landet efter århundradets midt. De
byggnader, som Erik Palmstedt, Tempelman, Sundvall
m. fl. uppförde, tillhöra också nästan alla denna
riktning. Äfven den snillrike Desprez, som 1784
inkallades såsom dekorationsmålare, utgår i sina
få arkitekturverk från densamma, med betonande af
dess enkelhet och af massornas verkan. Den skola
han utbildat fortfor länge att gestalta Sveriges
byggnadskonst, så K. K. Gjörwell (garnisonssjukhuset i
Stockholm), P. Estenberg m. fl. – Skulpturen fortfor
liksom arkitekturen att följa de traditioner,
som införts från Frankrike; och från detta land
inkallades både staty- och ornamentsbildhuggare, när
slottsbyggnaden skulle fortsättas. Jacques Philippe
Bouchardon och Pierre Larchevesque äro frihetstidens
mest bekante konstnärer i denna riktning; den senare
fick i Gustaf Vasas och Gustaf II Adolfs bronsstoder
utföra de första större arbeten af detta slag i
Sverige; de äro dock tunga och utan karakter. Under
Larchevesque utbildade sig J. T. Sergel, som sedan
under en längre vistelse i Italien (från 1767)
kom att bryta med barockens skulpturuppfattning
och, stödd på studiet af antiken och naturen, gaf
första uppslaget till sin konsts pånyttfödelse i
Europa. Hans förnämsta verk, Faunen, Amor och Psyke,
Gustaf III:s stod, äro odödliga skapelser för alla
tider, genomandade af snille och lif. Sergels inverkan
sträckte sig under senare delen af det gustavianska
tidehvarfvet öfver hela den svenska konsten. –
Måleriet erhöll, äfven det, påverkningar utifrån,
men från flere håll och i olika grad. En följd
af rätt duktiga historiemålare och porträttörer
inkom med G. E. Schröder, L. Pasch, O. Arenius,
alla från början utgångna ur D. v. Kraffts skola,
med J. H. Scheffel och slutligen G. Lundberg, som
vid århundradets midt införde pastellmåleriet. Såsom
dekoratör för slottet inkallades G. T. Taraval,
hvilken jämte Bouchardon inlade mycken förtjenst både
derom och om instiftandet af den svenska Målare- och
bildhuggareakademien (1735), hvars verksamhet blir
mer skönjbar efter dess genom Adelcrantz utförda
reorganisation (1768). Derigenom och på grund
af den uppmuntran konungahus och ständer alltmer
egnade konsten utbildades småningom ett antal svenska
konstnärer, af hvilka kunna nämnas J. Hoffinan såsom
historie-, P. Hilleström såsom genre- och Lorens Pasch
d. y. såsom porträttmålare. Sedan den konstälskande
Gustaf III bestigit tronen, grydde för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
