Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föranledde bekantskap med kristendomens
åskådningssätt. Ättlingarna af den konungaätt –
Ynglingaätten – som sedan uråldriga tider innehaft
tronen i Upsala, voro regenter i Sverige, när
kristendomen började derstädes förkunnas. Omkr. 830
hitkom Ansgar första gången. Det verk han
påbörjade hade att kämpa sig fram genom flere
svårigheter. Svenskarnas sinnen, vanda vid en stor
personlig frihet, tålde ej de band den kristna läran
ville pålägga individen; hela andan i kristendomen
tilltalade ej med sin mildhet och vekhet den om sin
kraft medvetne och på sin rätt trotsande nordbon. Den
förste svenske konung, som blef döpt, anses vara Erik
Segersäll (d. 994), hvilken dock snart återföll till
åsaläran. Hans son Olof Skötkonung döptes 1008 och
höll fast vid den kristna läran, hvilken då omfattades
endast af en mindre del bland hans undersåtar,
särskildt vestgötarna. Föreningen af smårikena
till ett medförde egentligen ingen förändring
i författningens anda; konungen fick större
materiella resurser, men folkfriheten inskränktes
ej. Författningen, demokratisk, var en elementär
förbundsförfattning mellan de särskilda landsdelarna,
som egentligen endast voro i personalunion med
hvarandra. Inom samhället funnos klasskilnader
mellan fria, frigifna och ofria, af hvilka blott de
förstnämnde egde fulla samhällsrättigheter. Bland
de frie fanns ett slags opinionsadel, som bildade
spetsen.
Perioden 1060–1250 utgör en lång brytningstid. Efter
slutet af Stenkils (d. 1066) regeringstid tager
konflikten sin början och fortsättes i en strid
mellan kristendom och hedendom, mellan de olika
landskapen. Kristendomens seger kan anses afgjord
med valen af Sverker d. ä. och Erik Jedvardsson,
hvilka, båda främjare af kristendomen, regerade
på skilda håll i riket. Striden mellan landskapen
upphör, då Karl Sverkersson 1161 under sin spira
förenar riket. Såsom ett uttryck för riksenhetens
framsteg framför provinspartikularismen kan anses
upprättandet af ärkebiskopsstolen i Upsala 1164. Vid
tronens besättande börjar vid samma tid valprincipen
göra sig gällande, ehuru den i lagen vinner insteg
först omkr. 1350. Det gamla samhället i forngermansk
anda börjar undermineras genom inflytande utifrån;
det blir ett kristet samhälle i medeltidsstil.
Genom kungliga privilegier (fr. 1200) bildas ett
privilegieradt andligt stånd, och de andlige å
sin sida stödja konungamakten, som genom kröningen
(fr. 1210) får en religiös helgd. Det hierarkiska
väldet fullbordades genom Skeninge möte 1248 och
den påfliga bullan 1250. En verldslig aristokrati,
som utöfvade ett stort inflytande, framträder
på 1100-talet och får i början af 1200-talet sin
medelpunkt i Folkungaätten. Konungamakten röjer
en alltmer tilltagande styrka. I kristendomens
stadgande lågo (utom ett ingripande i landets gamla
sjelfständighet, så till vida som de andlige i påfven
sågo sin egentlige öfverherre) förutsättningarna för
en högre andlig kultur. Kristendomen, särskildt det
af Sverker d. ä. införda klosterväsendet, hade jämväl
en viss inverkan på den materiella kulturen.
Från slutet af 1100-talet datera
sig tvänne moment af vigt för utbildningen af de
svenska städerna, bland hvilka Visby redan förut hade
nått en hög utveckling. Vid denna tid erhöllo nämligen
lybeckarna sina första privilegier, och Stockholm
uppstod, efter Sigtunas förstöring, för att snart
blifva en centralpunkt för handeln, med den första
ordentliga stadsförfattning. Finland börjar förenas
med Sverige, som der sedan gammalt hade nybyggen. Se
vidare Fahlbeck, »Striden mellan svear och götar»
(i Hist. tidskr., 1884) och Tengberg, »Om den äldsta
territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige»
(akad. afh., 1875).
Perioden 1250–1319 inledes med Folkungaättens
uppstigande på tronen. Den större isolering, hvari
riket befunnit sig, aflöses af lifligare politiska
förbindelser med utlandet samt slägtförbindelser
mellan Nordens konungahus. Det ökade anseende
konungamakten erhållit genom Birger Jarl, såsom
sin son Valdemars förmyndare och landets faktiske
regent, utvidgas vidare af Magnus Ladulås, som väl
kan kallas vår förste egentlige medeltidskonung, den
der äfven genom ett glänsande hof och ett praktfullt
yttre uppträdande förstod att gifva konungavärdigheten
en hög plats i den allmänna föreställningen. Birger
Jarl gör genom inrättandet af hertigdömen ett försök
att införa ett länsväsende, liknande utlandets. Detta
länsväsende utvidgas under Magnus Ladulås, hvilken gaf
sina yngre söner hertigdömen. Länen voro stora, och
hertigarna nästan enväldiga inom dem. Faran för rikets
splittring afböjdes under våldsamma och tragiska
förvecklingar, och 1319 blefvo de skilda delarna åter
förenade. Den börjande ståndsbildningen främjas af
Magnus Ladulås, som utvidgar de andliges privilegier
och grundar ett ärftligt adelsstånd genom införandet
af det verldsliga frälset (Alsnö 1280). I samband med
uppkomsten af detta frälse står inrättningen af ett
tungt rytteri såsom kärnan i krigsmakten, hvarjämte
det samtidigt införda riddareväsendet åstadkommer en
klasskilnad inom frälset, såvida ej, såsom senare
framhållits, såväl riddareväsendet som det tunga
rytteriet äro till tiden äldre. På samma gång som
privilegierade stånd bildas, inskränkes betydligt
under slutet af 1200-talet träldomen, särskildt
genom kyrkligt inflytande (1270–1300 var frigifning
genom testamenten vanlig); 1335 afskaffat Magnus
Eriksson den ärftliga träldomen i Vestergötland och
Värmland, der den längst bibehållit sig. För öfrigt
behåller allmogen sin sjelfständighet, stödd på en
starkt utvecklad kommunalförvaltning. Till denna
tid hör ock ett framträdande borgarestånd (äfven
bergsmännen såsom en särskild klass), hvars utveckling
daterar sig från Folkungarnas tidehvarf, då städerna
börja få privilegier och organiseras under tyskt
inflytande, hvarjämte de småningom emancipera sig från
landskapens rättsförfattning och få egna rättsregler
(bjärköarätten). Under slutet af 1200-talet och början
af 1300-talet ske upptecknandet och sammanfattningen
af de särskilda landskapens rättssedvänjor. Utom de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
