Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i viss mening grundad af engelsmannen Pope,
öfverfördes till den svenska poesien af Creutz
och Gyllenborg. Äfven tragedien med dess
teatraliska pomp, dess inkrånglade
kärleksförbindelser och dess böjelse för det underbara
torde mera hafva påverkats af det engelska än
af det rent franska dramat. Komedien
deremot stod företrädesvis under Holbergs
inflytande, och inom romandiktningen synes man i
hufvudsak hafva efterbildat den s. k. andra
schlesiska skolan (Lohenstein, v. Zesen m. fl.). Inom
hjeltedikten tog man fransmännens högtrafvande
psevdoklassiska epopéer till mönster, men för de
s. k. moraliska veckoskrifterna (Argus m. fl.)
hemtade man förebilderna från England.
Teologien hade stelnat till en oböjlig ortodoxi, och
man vände derför sitt intresse från dogmerna
till moralen, visserligen ej till någon upphöjd
öfver lifvets trivialiteter stående sedelära, utan
till en ganska filiströs hvardagsmoral. Men
äfven deri låg ett framsteg, ty i den moraliska
känslan, om hvilken man nu så mycket började
orda, låg onekligen gryningen till en reaktion
mot tidens ensidiga förståndsbildning.
Rousseau, som betecknar den fullständiga
brytningen med denna förståndsbildning, hade både i
England och Frankrike förebådats af en
»moralisk», mer och mer känslosvamlande
literatur. I Sverige hafva vi i fru Nordenflycht
en motsvarighet till dessa öfvergångsförfattare.
Men förståndsbildningen var henne för stark.
Hon började med »Den sörjande turturdufvan»,
och hon slutade med klassiska epopéer i den
franska skolans smak. Först tjugu år efter
hennes död skulle Thorild införa rousseauismen i
Sverige.
Upplysningsliteraturen. De ofta
revolutionära idéer, som under renaissancen väckts till lif,
hade småningom förqväfts under 1600-talets
politiska och religiösa despotism. Under
1700-talet vaknade de upp på nytt – denna gång i
England, der den nya rörelsen förberedts dels
genom Newtons naturvetenskapliga upptäckter,
dels genom en empirisk spekulation, som kan
ledas tillbaka ända till 1500-talets början, och
som slutligen mynnade ut i Lockes ryktbara
filosofem. Utan att vara revolutionär hade
Locke uppträdt mot konungamakten med Guds
nåde och lärt, att den verkliga suveräniteten
finnes hos folket. På det religiösa området
hade han ännu sökt förena uppenbarelse och
förnuft, men redan hans efterföljare, deisterna,
hade vågat draga ut konseqvensen ur hans lära.
Det i kristendomen, som ej stämde med
förnuftets fordringar, berodde enligt deras mening
helt enkelt på prestbedrägerier, och till följd af
tidens ringa fantasikraft samt dess förkärlek för
moralen fattades det väsentliga i religionen
snart såsom endast några mer eller mindre
triviala moralbud. Då dessa idéer genom
Voltaire öfverfördes till den franska literaturen,
blefvo de i och med detsamma hela den
bildade verldens egendom, och inom kort genljödo
Europas alla land af frenetiska angrepp på
konungamakt, uppenbarelse, prestvälde,
ofördragsamhet, vidskepelse m. m., mot hvilket
»upplysningens» vänner drogo i härnad. Gripna af det
menskliga tänkandets storhet, voro de kortsynta
nog att tro, att tillvarons alla brister kunde
botas genom ett enda universalmedel:
upplysning. Denna ytliga uppfattning visar sig också
i det sätt, på hvilket de behandlade äfven
de vigtigaste frågor. Samtidigt med att de
skrefvo afhandlingar »in tyrannos», uppvaktade
de monarkernas mätresser med eleganta
madrigaler, och medan de ifrade för dygdens
majestät, diktade de de frivolaste »petits vers».
Men bakom denna ytlighet låg dock den mest
glödande hänförelse, den mest svärmiska kärlek
till frihet och framåtskridande samt det
bittraste hat mot fördomen. Och i denna entusiasm
ligger upplysningsliteraturens aldrig
förbleknande storhet. Redan Lovisa Ulrika och K. F.
Scheffer hade stått i förtrolig brefvexling med
Voltaire, Maupertuis, Helvétius, Grimm m. fl. af
den nya riktningens målsmän, och med Gustaf
III bestegs tronen af en s. k. »upplyst»
monark, hvilken i Voltaire lärt sig vörda den
nya tidens andliga öfverhufvud. Hans
regering betecknar också upplysningsidéernas seger
i Sverige. Tortyren afskaffades, strafflagens
stränghet mildrades, flere skråmissbruk
upphäfdes, öfverflödiga helgdagar borttogos, och
främmande trosbekännare erhöllo rätt till fri
religionsöfning. Flere statshandlingar synas
nästan affattade enkom för att framtvinga ett
bifallsord från filosofen i Ferney; så t. ex.
konungens diktamen om tryckfriheten, om den
nationella klädedrägten m. m. Mer än
någonsin blef den franska smaken normgifvande i
Stockholm. Den svenske ambassadören i Paris
måste sända konungen utförliga rapporter ej
blott om de politiska tilldragelserna, utan ock
om dagens cronique scandaleuse, om literära
nyheter, om modets vexlingar o. s. v., och dessa
underrättelser mottogos såsom de riksvigtigaste
nyheter. Samtalsspråket var franska, och
åtminstone konungen kände sig mera förtrolig
dermed än med sitt eget modersmål. Det var
tydligt, att äfven literaturen skulle taga intryck af
denna exklusiva smak. Poesien upphörde att
predika frihetstidens välmenande, ofta
spetsborgerliga nyttighetsläror och blef i stället en
vehikel för upplysningsfilosofiens politiska och
religiösa radikalism. Kellgren, utan gensägelse
riktningens mest helgjutne representant, visar
sig redan i sina första, mera betydande dikter
såsom en hänförd förkunnare af de franske
encyklopedisternas materialism. Det
anmärkningsvärda i dessa dikter ligger dessutom nästan
lika mycket i formen som i innehållet.
Framställningen är lätt, nästan frivol, och man
märker deri inflytandet från samtidens salonger
med dessas qvicka och lättsinniga skämt.
Versens eleganta konversationston, bakom hvilken
man spårar en halft beslöjad sinlighet och en
lätt gäckande skepticism, utgör ett troget eko
af samtalstonen vid Gustaf III:s hof, ty trots
literaturens politiska radikalism hade hofvet nu
mer än någonsin blifvit det literära lifvets
brännpunkt. De representative männen voro ej
längre statskonstens eller vetenskapens stormän,
utan de voro hofmän, skalder och konstnärer.
Då man tänker sig Gustaf III:s tid, står
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
