Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och för det andra hade den franska literaturen under
regentskapet och Ludvig XV:s första regeringsår redan
bildat sig efter den engelska. Det var således i
sjelfva verket en ensartad literatur på båda sidorna
om Kanalen, och det var denna, som blef förebilden för
den svenska under större delen af frihetstiden. Hvad
är då det karakteristiska för denna literatur? Det
nyttiga har der trädt i stället för det stora;
svärmeriet för sagoålderns hjeltar har aflösts af
praktiska intressen; fornforskningen har fått vika
för ekonomiens och naturvetenskapens studium, och i
sina dråpliga satirer öfver Björners arkeologiska och
språkliga funderingar kastar Dalin löjets skimmer
öfver hela den föregående riktningen. De båda
periodernas representative män stå såsom skärande
motsatser till hvarandra. Mot Rudbeck och Karl XII,
den äldre tidens mest typiske gestalter, framstå nu
Linné och Arv. Bernh. Horn. Idealet hade förut varit
den lärde, i de isländska sagorna och i den antika
literaturen djupt bevandrade forskaren. Men den nya
riktningen kom, och fornforskaren framstod då blott
såsom en lärd pedant. Idealet blef nu den praktiske,
i dagens ekonomiska och politiska frågor förfarne
mannen, som dock – äfven han – snart måste vika för
den nästa periodens älsklingstyp: den skeptiske,
qvicke, om ock ytlige upplysningsfilosofen. Den nu
skildrade riktningens praktiska verldsåskådning
framträder på snart sagdt alla områden. Den visar
sig inom den pedagogiska literaturen med dess
utilitarism. »Hvad tro det ock gagnar – utropar en
författare – att veta Ulysses’ och Aeneae af Homerus
och Virgilius uppdiktade äfventyr? Hvad gagnar det
ock ändteligen, det att kunna läsa en hop grekiska
och latinska poeters verser utantill, när man af
naturen är till poet oskicklig? Åtminstone som dessa
vetenskaper dock föga annat kunna göra än förnöja, men
de andra äro nyttiga och oundgängliga; så måste ju de
förra för dessa vika.» Den lärda disputationsstilen
med dess latin och dess pedantiska spörsmål började
råka i misskredit. Hvad man ansåg sig böra studera
var ej böcker, utan lifvet. Intresset drog sig
från universiteten till de s. k. lärda sällskapen
och vittra samfunden, som genom sina ur flere olika
samhällsklasser tagne medlemmar bildade en motvigt mot
det ensidiga och opraktiska universitetsväsendet. Men
äfven inom universiteten sjelfva visade sig den
nya riktningens verkningar. Rydelius vågade på
svenska utgifva sina »Förnuftsöfningar», och
i en särskildt utgifven skrift sökte Ihre häfda
modersmålets lämplighet för vetenskaplig diskussion
och skrift. Också publiken hade blifvit en annan. Den
lärda literaturen hade förut vändt sig till de lärde,
den religiösa till presterna, den poetiska till den
förmögne patronen, som med klingande ersättning
gäldade den uppvaktande gratulationspoetens
mödor. Genom pressens och ströskriftsliteraturens
snabba utveckling ändrades nu detta. Hela den stora,
nödtorftigt bildade allmänheten blef literatörens
»patronus». Skriftställaren kunde derför röra sig
med större frihet, då han ej längre var beroende af
en enskild gynnares
välvilja, och den lärda, blott för fackmän afsedda
stilen fick vika för en populär framställning. Sedan
Olavus Petris dagar är Dalin den förste, som kan
berömma sig af en god svensk prosastil. Den är hvarken
tysk eller latinsk såsom 1600-talets, och den är blott
lindrigt färgad af franskan. Äfven språkstudierna
drefvos nu, om ock ej med större intresse än fordom,
så likväl med bättre framgång. De hade nu blifvit
befriade från det patriotiska och teologiska tryck,
som framkallat rudbeckianernas orimliga kombinationer
mellan hebreiskan och det »fornnordiska» språket. De
vetenskapliga resultaten blifva derför af ett vida mer
bestående värde. Både Erik Benzelius och Ihre visa sig
hafva en aning om den ljudlag (ljudskridningen),
som bildar utgångspunkten för hela den moderna
språkforskningen. Också inom häfdateckningen spåras
den nya tidsandans välgörande inflytande. Dalin var
visserligen ingen forskare af rang, i detaljkunskap
stod han tillbaka för flere bland sina föregångare,
men han egde ett praktiskt, sundt förstånd, och
med detta kullstörtade han den föregående skolans
halflärda fabler. Genom honom blef historikerns
uppgift ej att såsom fordom författa några mer
eller mindre trovärdiga partiskrifter, i hvilka
svenskarnas företräde framför andra folk ådagalades,
utan den historiska sanningen kom verkligen till sin
rätt. »Det är» – säger Dalins efterföljare Lagerbring
– »utan tvifvel billigt att vid alla tillfällen
söka att befrämja sitt fäderneslands ära. Men
sanningen är dock den högsta lag, som förpliktar
en historieskrifvare, och det är väl en nog mager
syssla att ljuga för sitt fosterland.» Till följd af
denna nyktra uppfattning betraktade man visserligen
ej längre forntiden genom chauvinismens förvillande
glas, såsom 1600-talets lärde gjort, men å den andra
sidan förstod man ännu ej att se denna tid i dess eget
ljus. 1700-talet stod under det abstrakta förståndets
herravälde, forskaren egde ej denna rika känsla, som
låter häfdatecknaren lefva med i olika tiders eller
skilda menniskoklassers lif, och den historiska
personligheten framstod för honom i en skematisk,
allmänmensklig gestalt, hvars konturer lånats från
frihetstidens egen verldsåskådning. Denna abstrakta,
ohistoriska uppfattning visade sig kanske ännu mera
ödesdiger på det skönliterära, området. I stället för
menniskor lyckades mam blott teckna typer, i stället
för ea viss, allsidigt bestämd individ framställde
man en Baron Sjelfklok, en Baron Stadig m. fl.,
hvilkas hela karakteristik sammanfattas i sjelfva
namnet. Skalden lyckades också bäst i den diktart,
der det kom an på ett skarpt iakttagande förstånd –
såsom i satiren – och det var tydligen mera än en
tillfällighet att riktningen inleddes af satirikern
Triewald och filosofen Rydelius, hvilken i svensk
jord sökte omplantera Cartesius’ klara, abstrakta
och äkta franska filosofi. Satiren var till en
stor del politisk. En särskildt älskad form var den
allegoriska sagan, som genom engelsmännen Dryden och
Swift blifvit synnerligen populär. En annan diktart
var den politiska visan. Den beskrifvande naturdikten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
