Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens egen person i förgrunden, och vid sidan
af honom märka vi Armfelt, Kellgren, Leopold,
Rosenstein, Sergel m. fl., men vi söka der
fåfängt efter en verklig forskare eller statsman.
Scheele, otvifvelaktigt vårt lands då mest
berömde vetenskapsman, var kanske mindre känd
der än i utlandet. Linnés ryktbaraste
lärjunge, Thunberg, var i sjelfva verket blott
en samlare, hvilken för öfrigt af sina samtida
snarare betraktades såsom en löjlig pedant än
såsom en stor vetenskapsman. Gjörwell – hvars
hela bildning dock pekar tillbaka på den
närmast föregående riktningen – blef trots sin
starka rojalism aldrig efter förtjenst
uppskattad. Hallenberg, sin tids grundligaste
historiker, erhöll icke mer än en enda röst till
Svenska akademien, och Nordin, hvilken genom
sin kritiska skarpblick lätt kunnat blifva en
verkligt framstående forskare, föredrog den mera
lättköpta äran af akademisk vältalare. I stället
för en på källstudier grundad framställning
älskade man retoriska praktstycken, sådana som
Lehnbergs äreminnen, skrifna på detta utvattnade,
abstraktionsrika språk, från hvilket Svenska
akademien sedermera haft så svårt att frisäga sig.
Det stränga, vetenskapliga arbetet passade ej
för Gustaf III:s omgifning, hvilken framförallt
fordrade ett populärt, från allt pedanteri
främmande framställningssätt. Men deri voro Gustaf
III:s män mästare. En så fin qvickhet och en
så elegant, lekande stil, som man möter t. ex.
i Leopolds bref, hafva knappt blifvit uppnådda
ens af Tegnér. Och ofta – hvilken lågande
hänförelse gömde sig ej bakom denna halft
gäckande, halft frivola ton! Det var
företrädesvis med löjets och satirens vapen, som man drog
i härnad mot vidskepelsen och charlataneriet,
men denna strid – som hufvudsakligen fördes
af Kellgren och Rosenstein – utgör likväl ett
bland de vackraste bladen i
upplysningsliteraturens historia. Riktningens styrka låg i
förståndspoesien. Leopold är troligen mest skald
i sina qvicka, versifierade epistlar, och fru
Lenngren, samtidens kanske största rent
poetiska begåfning, lyckas bäst i sina skarpt
tecknade satirer och i sina klara, med fransk
åskådlighet framställda genrebilder, d. v. s. i de
diktarter, hvilka mera bero på en skärpt
iakttagelseförmåga än på en rikt utvecklad känsla.
Deremot saknade såväl Gustaf III som Kellgren
och Leopold den fantasikraft och den förmåga
af konkretion, som äro nödvändiga för den
dramatiske skalden. Deras figurer äro blodlösa
abstraktioner, hvilka sakna alla
egendomligheter, beroende på den tid, det land eller de
förhållanden, i hvilka de lefva. De uttala i olika
form endast upplysningsfilosofiens idéer, deras
bevekelsegrunder bestå vanligen af några
konventionella moralbud, deras språk är onaturligt
och deklamatoriskt – och likväl var det inom
denna diktart, som de fleste af tidens skalder
sökte utmärka sig. Förklaringen torde ligga
deri att teatern var det trognaste
uttrycket för tidens idealism: denna egendomliga
blandning af äkta ridderlighet, tom
praktlystnad, glödande hänförelse och lågt
effektsökeri.
Reaktionen mot upplysningsliteraturen. De
vapen, som upplysningsfilosoferna riktat mot
»fördomarna», hade alla smidts i det nyktra, kallt
resonerande förståndets ässja. De hade
förgätit, att medvetandet äfven egde andra former
än tänkandet, och de insågo ej att det religiösa
behofvet i främsta rummet icke var en fordran
hos förståndet, utan hos känslan. Det var mot
detta upplysningens kardinalfel, som Rousseau
uppträdde, och deraf förklaras ock den magiska
tjuskraft, som hans skrifter utöfvade på samtiden.
Känsla och natur – så ljöd den nya
riktningens stridsrop. Man nöjde sig ej längre med
den beskrifvande dikten med dess nature morte,
utan man ville sjelf lefva med i naturens eget
lif, och man började derför svärma för ett af
den europeiska civilisationen obesmittadt
naturlif. Uttröttad på den ensidigt franska
upplysningsliteraturen, spanade man med rastlös ifver
efter nya poetiska ideal. Då offentliggjorde
Macpherson de ossianska sångerna från den dimmiga
skotska sagoverlden; samtidigt hade biskop Percy
utgifvit sin samling af Englands gamla folkvisor
och derigenom visat hvilken skatt af poesi
ännu slumrade qvar hos folket. Derjämte
började man rikta sin uppmärksamhet på det
pittoreska, gammalengelska dramat, på
hebreernas poesirika skrifter, på antikens konst och
literatur, hvilkas skilnad från den franska
psevdoklassiciteten snart föll i ögonen, och på
alla håll uppspirade en ny literatur, hvars
målsmän brunno af begär att utrota den franskt
klassiska bildningen. I Sverige spåras den
gryende oppositionen redan i de bellmanska
sångerna. Dels parodieras der den franska
smakens uppstyltade idealism och dess teatraliska
grandezza, derigenom att Bellman låter sina
försupne individer antaga de klassiska
hjeltarnas högtrafvande språk och later, dels
framställer han en äkta, osminkad natur mot den
förra riktningens fadda herdemanér, dels –
och deri ligger hans största betydelse –
skapar han personer af verkligt kött och blod,
tillhörande samhällets drägg – det är sant –
men icke dess mindre lefvande och gripna ur
verkligheten. Men någon allvarlig opposition
kunde den bellmanska sången ej blifva, och
Bellman sjelf insåg nog aldrig, att hans
diktning innehöll fröna till en revolution inom
vitterheten. Ej häller Ehrensvärd, hvars rena,
äkta konstnärliga uppfattning af barockens
skilnad från antiken erinrar om Winckelmann, blef
hvad han kunnat blifva. Oförstådd af sin
omgifning – kanske ej fullt klar ens för sig sjelf
– gick han bort, utan att hafva utöfvat något
nämnvärdt inflytande på sin samtids konstnärliga
smak. Först genom Thorild blef oppositionen
fullt medveten. Denne var en hänförd
beundrare af Rousseaus naturevangelium. I sitt eget
väsende trodde han sig hafva upptäckt en hel ny
verld af känslor och drömmar, om hvilka
upplysningsfilosoferna ej haft en aning; i jämförelse
med dessa kalla förståndsmenniskor kände han
sig så oändligt rik, att han i naiv hänförelse
sjönk ned och tillbad – sig sjelf, ty liksom
Rousseau förblandade äfven han sitt empiriska
jag med de idéer till mensklighetens väl, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
