Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richter, Johann Paul Friedrich - Richter. 1. Adrian Ludwig R. - Richter. 2. Gustav Karl Ludwig R. - Richter, Ernst Friedrich Eduard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
idyllisk-satiriska biografien Leben Fibel’s (1812),
afsedd att ådagalägga fantasilifvets faror, och
Der komet (1820–22), ett fantastiskt alster. – Den
estetiska vetenskapen och särskildt forskningen öfver
det komiskas väsende har Jean Paul riktat med ett
bidrag af varaktigt värde, Vorschule der aesthetik
(1804; 2:drauppl. 1813), utmärkt för sjelfständigt
omdöme och de anderikaste iakttagelser, men hållen
i en allt annat än vetenskaplig stil. I Clavis
Fichtiana (1800) angrep han obarmhertigt Fichtes
transscendentalfilosofi; i de upphöjda skrifterna
Das Kampaner thal (1798) och Selina (1827) häfdade
han varmt idén om själens odödlighet, och i Levana
oder erziehlehre (1807; ny uppl. 1814) meddelade han
lika ädla som visa föreskrifter för uppfostran. Jean
Pauls manliga tänkesätt yppade sig icke minst i det
modiga försvaret för tryckfriheten (Freiheitsbüchlein,
1805) och i en trofast, men upplyst patriotism. Han
stödde romantikernas fosterländska sträfvanden och
kände djupt Tysklands politiska olyckor, utan att
dock skatta åt nationel ensidighet. I Friedenspredigt
an Deutschland (1808), Dämmerungen für Deutschland
(1809) och Politische fastenpredigten (1817) yrkar
han på sedlig luttring och socialpolitisk frihet
såsom första vilkoren för nationens räddning.
Jean Paul egde en poetisk begåfning af första
rang: en ytterst fruktbar inbillningskraft, fin
inblick i menniskohjertat, den innerligaste känsla,
rik humor, ett outtömligt förråd på djupsinniga
tankar och qvicka infall, ett alldeles ovanligt
sinne för detalj- och lokalkomik, en verklig makt
i framställningen. Själsfrände till Rousseau,
har han ständigt för ögonen motsägelsen mellan
känslans oändlighet och den obevekliga verklighetens
skrankor; deraf kommer den vemodiga, tårfyllda,
hypersentimentala grundstämningen, öfver hvilken
han vet att höja sig genom sin leende humor. Men
under alla dessa humoristiska utflygter qvarstår
den ifrågavarande motsägelsen olöst, och han förmår
ej i sina diktverk genomföra en mogen, harmoniskt
försonad livsuppfattning. Romanerna, i hvilka han
sysslar med de högsta bildningsfrågor, hafva derför
aldrig någon riktigt tillfredsställande afslutning,
hvaremot hans idyller, med anspråkslösare ämnen, äro
rena perlor af konst. Få diktare hafva åstadkommit
så förtrollande bilder af barndom och ungdom, af
vänskap och kärlek; ingen har med ömmare sympati
tecknat förnöjsamheten i små vilkor, de fattiges och
förbiseddes lott. En strålande färgrikedom och lyrisk
lyftning kännetecknar hans naturskildringar; dock äro
dessa för enformigt konturlösa och allmänt hållna. I
synnerligt hög grad skadas det konstnärliga intrycket
af Jean Pauls arbeten genom hans brist på formsinne
och smak. Språket är alltför oplastiskt, fattigt på
direkta, egentliga uttryck, men öfverlastadt med
upprepningar och bisarra bilder. Periodbyggnaden
är ofta knagglig och invecklad, sönderbruten af
subjektiva anmärkningar i parentes. Öfverallt
inflätade han kuriösa fakta ur sitt oordnade
lärdomsförråd samt anbragte fristående fantasier och
uppsatser såsom
»extrablad» o. dyl. mellan kapitlen. (Dock gå hans bästa
arbeten tämligen fria från manéret.) Hela denna
humoristiska formlöshet, som var en ganska medveten
protest mot Göthes och Schillers antikiserande
förnämhet, gjorde rätt snart Jean Pauls arbeten
föråldrade, och ett mindre känslosamt tidehvarf lärde
sig att betrakta honom med orättvis missaktning. Genom
den rika andliga innebörden i sina skrifter förblifver
han dock en af literaturens stormän. – R:s Werke
utgåfvos samlade i 65 bd 1826–38 (flere uppl.). Jfr
»Wahrheit aus Jean Paul’s leben» (1826–33; ett af
honom sjelf påbörjadt arbete) och P. Nerrlich:
»Jean Paul und seine zeitgenossen» (1876).
E. F-dt.
Richter. 1. Adrian Ludwig R., tysk målare och
tecknare, f. 1803 i Dresden, d. derst. 1884,
undervisades först af sin fader, som var
kopparstickare. Mellan 1820 och 1826 gjorde han flere
studieresor till Frankrike och Rivieran, till Alperna
och Italien, der han vistades i 3 år. Efter hemkomsten
blef han först lärare i teckning vid porslinsfabriken
i Meissen och 1836 professor vid akademien i
Dresden, der han i många år förestod ateliern för
landskapsmålning. Af hans bilder från Italien och
Tyskland, landskap med genreframställning, finnas
fem i Leipzigs, ett i Dresdens museum. Sin egentliga
kallelse träffade han först, då han började illustrera
poetiska verk, såsom Musaeus’ »Volksmärchen», Hebels
»Allemannische gedichte», Schillers »Die glocke» och
Bechsteins sagor. Hans teckningar till dessa arbeten
hafva gjort honom populär såväl i Tyskland som i andra
land. Men ännu mera afhållen, i synnerhet af barnen,
vardt han, då han i bilder gaf luft åt sin egen känsla
och fantasi i sådana publikationer som Erbauliches
und beschauliches, Fürs haus, Das vaterunser, Altes
und neues o. s. v. Genom denna sin verksamhet bidrog
han i hög grad till träsnidarekonstens höjande
i Tyskland. Slutligen utförde han äfven en mängd
raderingar, bland dem ej mindre än 70 utsigter från
Dresdens omgifningar. – 2. Gustav Karl Ludwig R.,
tysk målare, f. 1823, d. 1884, studerade först i
Berlins konstakademi, derefter hos Cogniet i Paris
samt tillegnade sig den moderna franska realismen i
uppfattning och utförande. Detta visade han först
i sin framställning af Jairi dotters uppväckande
(1856, nu i Nationalgalleriet i Berlin), som
väckte mycket uppseende. S. å. målade han äfven sitt
första porträtt af betydelse; och då han egde mindre
dramatisk skildringsförmåga, höll han sig sedan hälst
till enstaka figurer, såsom de allmänt kända bilderna
En egyptiska, Neapolitansk fiskargosse och Odalisk,
hvarjämte han målade berömda porträtt af bl. a. Kejsar
Vilhelm I och Kejsarinnan Augusta.
Richter, Ernst Friedrich Eduard, tysk musiker,
f. 1808, d. 1879, studerade i början teologi, men
utbildade sig derjämte autodidaktiskt till musiker
och blef vid Leipzigkonservatoriets grundläggning,
1843, lärare i teori derstädes. Till 1847 dirigerade
han äfven sångakademien, blef sedermera organist
vid flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
