Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richter, Ernst Friedrich Eduard - Richter, Amilius Ludwig - Richter, Ole - Richter, Eugen - Richterit, miner., ett för sin höga alkali- och manganhalt utmärkt, till amfibolgruppen hörande bisilikat - Richterswyl (Richterschwyl), köping i schweiziska kantonen Zürich - Richthofen. 1. Emil Karl Heinrich von R. - Richthofen. 2. Karl Otto Johannes Theresius von R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkor och slutligen, 1868, kantor vid Thomas-skolan,
efter Hauptmann, med professors titel. R. skref
flere kompositioner (mässor, oratoriet Christus der
Erlöser, Schillers Dithyrambe samt instrumentalsaker),
men hans rykte grundar sig helt och hållet på
hans lärareförmåga samt hans öfverallt spridda
och använda läroböcker: Lehrbuch der harmonie
(1853), som utkommit i 16 upplagor och öfversatts
på många språk (på svenska af J. Bagge, 1870, 3:dje
uppl. 1886), Lehrbuch der fuge (1859) samt Lehrbuch
des einfachen und doppelfen kontrapunkts (1872).
A. L.
Richter, Ämilius Ludwig, tysk kyrkorättslärare,
f. 1808 nära Dresden, erhöll 1835 en e. o. professur
i Leipzig, vardt 1838 professor i kyrkorätt jämte
civilrätt vid Marburgs universitet och öfvertog 1846
en professur i Berlin, hvarest han 1859 utnämndes
till öfverregeringsråd i kultusministeriet. Död
1864. R. var en på sitt område synnerligt framstående
forskare. Hans förnämsta arbeten äro Lehrbuch des
katholischen und evangelischen kirchenrechts (1842;
8:de uppl. 1877) samt urkund-editionerna »Corpus
juris canonici» (2 bd, 1833–39) och »Canones et
decreta concilii tridentini» (1853).
Richter, Ole, norsk ämbetsman och politiker, född
på Inderöen i Trondhjemsfjorden d. 23 Maj 1829,
tog 1847 den s. k. »juridisk examen for ustuderede»
och 1852 juridisk ämbetsexamen vid Kristiania
universitet. 1849–50 var han medarbetare i Meidells
satiriska blad »Krydseren» samt uppehöll sig 1855–56
i England och Frankrike för att studera dessa lands
rättsväsende och fick dervid tillfälle att i »Times»
och »Globe» skrifva meddelanden om Sverige-Norges
politiska ställning. Vid sin hemkomst bosatte han
sig i Kristiania såsom »overretssagförer» och blef
sedan höjesteretsadvokat, hvarefter han slog sig ned
på sin fädernegård, Rostad. I Kristiania hade han
sedan 1856 med ett kort afbrott varit redaktör af
»Aftenbladet», hvars politiska artiklar till större
delen voro af hans hand. Som politiker representerade
han Nordre Trondhjems amt på stortingen 1862, 1864,
1865, 1868 och 1871–76, hvarefter han blef »byfoged»
i Trondhjem (1876), hvilken stad han representerade
på stortingen 1877–79. År 1878 utnämndes han till
generalkonsul i London och afbröt dervid sin politiska
bana. På stortingen tillhörde han det liberala partiet
och slöt sig, i synnerhet under den första tiden,
till Johan Sverdrup samt blef vid tillsättandet af
den nya regeringen d. 26 Juni 1884 statsminister
i Stockholm. Ursprungligen mera konservativ än
Sverdrup, förändrade R. längre fram sin hållning
och närmade sig hans motståndare inom regeringen
mer och mer, till dess förhållandet mellan dem båda
blef ohållbart. R., hvars hälsa var starkt angripen,
sökte och erhöll d. 6 Juni 1888 sitt afsked. Den 15
Juni s. å. beröfvade han sig sjelf lifvet i Stockholm.
Y. N.
Richter, Eugen, tysk politiker, f. i Düsseldorf
1838, tillhörde först den civila tjenstemannabanan,
men lemnade henne 1864, då han
mot sin vilja förflyttades till tjenstgöring i
Bromberg. Han slog sig ned i Berlin samt egnade sig åt
publicistisk och parlamentarisk verksamhet. 1867 fick
han en plats i nordtyska riksdagen och invaldes 1871
i tyska riksdagen samt har der, liksom i preussiska
deputeradekammaren, sedan 1874 representerat
valkretsen Hagen. Inom »fortschrittspartiet» (se
d. o.), till hvilket han slöt sig, vann han snart
inflytande och fick slutligen ensam ledningen af
detsamma i sin hand. Han har nästan alltid tillhört
oppositionen och särskildt med ifver satt sig emot
alla förslag, som gått ut på att öka statens myndighet
gent emot partiintressenas fria konkurrens på det
politiska och ekonomiska området, t. ex. Bismarcks
hela sociala reformlagstiftning. Denna rent negativa
opposition af grundsats förde dock småningom med sig,
att han vid voteringarna öfvergafs af flere bland sina
egna partikamrater, och motsatsen emellan honom och
dem har ytterligare skärpts, sedan R. i den af honom
1885 uppsatta »Freisinnige zeitung» i många fall fört
ett annat språk än partiets öfriga organ. R. är en
skicklig och slagfärdig parlamentstalare.
Richterit, miner., ett för sin höga alkali- och
manganhalt utmärkt, till amfibolgruppen hörande
bisilikat af ljust gulbrun, klar färgton, förekommande
i långsträckta, stundom nålformiga kristaller
vid Långbans och Pajsbergs grufvefält i Värmland.
Ant. Sj.
Richterswyl (Richterschwyl), köping i schweiziska
kantonen Zürich, på södra stranden af Zürichsjön
och vid jernvägen mellan Zürich och Glarus. 3,826
innev. (1880). Förr lemnade de fleste öfver Zürich
till Einsiedeln resande pilgrimerna ångbåten vid
R. för att öfver bergen färdas till den ryktbara
vallfartsorten, men efter anläggningen af bergbanan
Wädenswyl–Einsiedeln går ej strömmen af pilgrimer
öfver R.
Richthofen [-håfen]. 1. Emil Karl Heinrich von R.,
friherre, tysk diplomat, f.
1810, tillhörde först den civila
tjenstemannabanan, men öfvergick 1846 till
den diplomatiska såsom generalkonsul i Jassy.
1848 kallades han till Berlin och organiserade
pressbyrån i statsministeriet. Efter att
1851–55 hafva varit ministerresident i Mejico
förordnades han 1856 till preussisk medlem af
den europeiska kommissionen för en reorganisation
af Donaufurstendömena. 1859–67 var han
preussiskt sändebud hos storhertigarna af Mecklenburg
och hansestädema, och derefter ackrediterades han vid
hofvet i Stockholm 1867 såsom Preussens, 1868 såsom
Nordtyska förbundets och 1871 såsom Tyska rikets
envoyé. 1874 tog han afsked ur statstjensten.
R. har författat bl. a. Die äussern und innern
politischen zustände der republik Mexiko (1859)
och en historia öfver familjen von Richthofen
(1884). – 2. Karl Otto Johannes Theresius von R.,
friherre, tysk rättshistoriker och filolog, f.
1811, var 1842–60 professor i rättshistoria vid
Berlins universitet samt blef 1849 medlem af
Erfurt-parlamentet och senare af preussiska
landtdagen. Död 1888.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
