Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pungekorren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känguruer, näbbdjur, får och annat ätbart. Han fångas i
fällor och jagas med hundar, mot hvilka han modigt
försvarar sig.
C. R. S.
Pungört. Se Lommegräs.
Punica L., bot., farmak., ett slägte af buskar
eller lägre (högst 6 m. höga) träd, bildande en
egen från Myrtaceae utbruten nat. fam. Granateae
Dor. (kl. Icosandria L.), som afviker från
myrtacéerna genom fruktens egendomliga bildning,
i det att dess många rum äro ställda liksom i 2
våningar, den nedre lägre och 3-rummig, den öfre
högre och 6-rummig, skilda genom en snedt mot midten
uppstigande mellanbotten. Hvarje rum innehåller
många frön inbäddade i en rödaktig köttig bärmassa,
som har en sötaktig och fadd syrlig smak samt i
granaternas hemtrakter användes bland desertfrukter
(»granat-äpplen»). Af slägtet finnas blott 2
arter: P. granatum L. och P. nana L. Den förres
ursprungliga hemland är nordvestra Indien samt
landen söder om Kaspiska hafvet och vid Persiska
viken, men »granaten» är sedan uråldriga tider
odlad i landen kring Medelhafvet och der numera
förvildad. I senare tid är granaten öfverflyttad
till Amerika. Den vilda granaten är vanligen en buske
med tornspetsade grenar, å hvilka de kortskaftade,
aflånga eller lansettlika, helbräddade, glatta bladen
sitta motsatta. De stora, grant röda blommorna,
som i svalare land utvecklas under högsommaren,
men i hetare trakter förekomma nästan året om, hafva
ett köttigt, högrödt (»granatrödt») foder, som med
sin nedre, bägarelika del omgifver fruktämnet och
derofvan är deladt i 5–9 tjocka, triangulära flikar,
hvilka sedermera kröna den mogna frukten. Denna
har klotform med en tvärlinie af 5–15 cm., något
intryckt ofvantill. Skalet har vexlande färg,
grön-, gul-, brunrödt eller mörkrödt, samt är tämligen fast
och hårdt eller läderartadt. Det torkade fruktskalet,
cortex granatorum malicorium, cort. psidii, likasom
de torkade blommorna (flores balaustiorum) hafva
användts som medel att fördrifva binnike-mask. För
detta ändamål nyttjas oftare den icke längesedan
i Sverige och ännu i flere land (bl. a. Danmark)
officinella granat-rotbarken (cortex radicis
granati), hälst färsk bark, i form af dekokt.
O. T. S.
Punica fides. Se Fides.
Puniska krigen (Lat. bella punica; punicus l. poenicus
betyder detsamma som fenicisk, kartaginensisk)
kallas Roms strider med Kartago i 3:dje och 2:dra
årh. f. Kr. Grunden till sammanstötningen mellan
Rom och Kartago låg i täflan om makten i de vestra
medelhafslanden. Närmast var det Sicilien, som
framkallade den fientliga beröringen mellan de
båda mäktiga staterna. Fientlighetenra utbröto med
anledning deraf att mamertinerna (se d. o.), som
bemäktigat sig Messana, erbjödo sig att öfverlemna
denna stad åt Rom 265 f. Kr. – Det första puniska
kriget (264–241 f. Kr.) fördes i början till lands
(på Sicilien), men 260 byggde romarna en flotta,
med hvilken C. Duillius vann seger. År 256 öfvergingo
romarna under Regulus till Afrika, men dermed vans
intet resultat, och under 254–249 var Sicilien
krigsskådeplatsen. Efter denna tid uppträdde å kartagernas
sida den utmärkte fältherren Hamilkar Barkas, hvilken
från Eirkte (vid Palermo) och Eryx förde det lilla
kriget, till dess romarnas sjöseger under Catulus
vid Egadiska öarna (241) afgjorde striden till deras
förmån. Kartago måste sluta fred och förbinda sig
att afträda Sicilien jämte några smärre öar samt
betala en dryg krigskostnadsersättning m. m. – Det
andra puniska kriget (218–201 f. Kr.), förberedt af
den nyssnämnde Hamilkar Barkas, hans måg Hasdrubal
och hans son Hannibal samt framkalladt genom den
sistnämndes anfall på Roms förbundsstad Saguntum i
Spanien, fördes i Italien, Spanien och Afrika med
vexlande lycka för de båda motståndarna. Det hade
flere skeden: från 218 till 216, då Hannibal vann
den stora segern vid Cannae; från 216 till 211, då
Capua återeröfrades af romarna; från 211 till 207,
då den från Spanien till sin broder Hannibals hjelp
anlände Hasdrubal blef i grund slagen vid Metaurus,
och slutligen tiden 207–201, då Kartago, sedan
kriget flyttats till Afrika, efter nederlaget vid
Zama (202) tvangs att sluta fred. Vilkoren i denna
voro, att Kartago skulle afstå alla besittningar utom
Afrika, till Roms bundsförvandt konung Masinissa i
Numidien återställa allt, som blifvit honom eller
hans förfäder fråntaget, afhålla sig från krig
utom Afrika och derstädes föra krig endast med Roms
medgifvande, utlemna alla fångar och öfverlöpare samt
elefanter och krigsfartyg på 10 när, äfvensom på 50
år betala 10,000 talenter (omkr. 45 mill. kr.). Den
slutlige segervinnaren var P. Cornelius Scipio,
som erhöll tillnamnet Afrikanen, men Roms räddare i
det svåraste ögonblicket var Q. Fabius Maximus, med
tillnamnet Cunctator (»dröjaren»). Jämte honom – »Roms
sköld» – förvärfvade sig bl. a. äfven M. Claudius
Marcellus – »Roms svärd» – och C. Claudius Nero,
segraren vid Metaurus, stor ära. På kartagernas
sida märkas utom Hannibal hans bröder Hasdrubal
och Mago. – Det andra puniska kriget hade brutit
Kartagos makt. Staden uppblomstrade dock åter,
och man började i Rom hysa farhågor för den gamla
medtäflarinnan. Det var i synnerhet M. Porcius
Cato, som yrkade på Kartagos förstöring. Genom det
ofvan omtalade fredsvilkoret hade romarnas lydige
bundsförvandt Masinissa fått anledning att deri ena
gången efter den andra oroa kartagerna och reta dem
till krig. Till sist beslöts i senaten Kartagos fall,
och på gifven anledning begyntes det tredje puniska
kriget (149–146 f. Kr.). Kartagerna försvarade sig
med förtviflans mod, men slutligen intogs staden 146
af Scipio Afrikanen d. y. och förstördes i grund.
R. Tdh.
Puniska språket (Lat. punicus l. poenicus, betyder
detsamma som fenicisk, kartaginensisk), det i Kartago
och dess omedelbara besittningar herskande feniciska
tungomålet, finnes bevaradt dels i en äldre form i
inskrifter från Kartagos sjelfständighetstid, dels i
en yngre form i Plautus’ komedi »Poenulus» (akt V,
sc. 1–3) och i inskrifter från romerska tiden (den
s. k. ny-puniskan; jfr härom Feniciska språket).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
