Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pungekorren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven under romerska väldet fortlefde det puniska
språket såväl i sitt egentliga område, provinsen
Africa proconsularis (det nuvarande Tunisien),
som ock i de angränsande provinserna Numidia i
v., Libya i s. och Tripolitana i ö., der det dock
öfvervägdes af de inhemska dialekterna, tillhörande
den libyska språkgrenen (se Hamitiska språk). Som
allmänt samfärdsmedel i dessa land undanträngdes
det småningom af latinet, men enligt hvad den puniske
kyrkofadern Augustinus intygar, talades det ännu på
hans tid (slutet af 4:de årh. e. Kr.) allmänt i det
inre landet, medan latinet herskade i kuststäderna,
och det torde icke hafva fullständigt dött ut förr
än vid tiden för arabernas inträngande. Det af de
klassiske författarna s. k. libyfeniciska språket
var enligt all sannolikhet icke ett puniskt språk,
utan den ursprungliga hamitiska libyskan, uppblandad
med några puniska tillsatser. Af det rena libyska
språket, hvarunder sammanfattas alla äldre inhemska
tungomål i Norra Afrika (numidiskan, mauretaniskan,
cyrenaiskan m. fl.), ega vi, utom några spridda
ord och namn hos romerska författare, den stora
bilingva (libysk-puniska) inskriften från Tucca
och några smärre fragment af andra inskrifter. –
Jfr Judas: »Étude démonstrative de la langue
phénicienne et de la langue libyque» (1847) och
»Nouvelles études démonstr.» (1851), samt »Annuaire
de la soc. archéol. de Constantine» (1853–55).
H. A.
Punitz (P. Poniec), stad i preussiska
regeringsomr. Posen, nära Schlesiens
gräns. Omkr. 2,000 innev. P. är bekant genom
den strid, som Karl XII der utkämpade d. 28
Okt. (g. st.) 1704 med de på återtåg stadde
sachsarna, och för det skickliga återtåg,
som general Schulenburg dervid utförde.
C. O. N.
Punjab. Se Pendjab.
Punjetter (Fr. poignet, egentl. handlofve), detsamma
som plöröser (se d. o.).
Punkaharju, en för sin naturskönhet mycket
beprisad, omkr. 7 km. lång och endast 18–71 m. bred,
skogbevuxen sandås, som i riktning från n. v. till
s. ö. går öfver Puruvesi sjö i S:t Michels län,
Finland. Från hvardera stranden skiljes åsen genom
smala sund: i n. genom Tuunansalmi, i s. genom
Punkasalmi, genom hvilka sund den af åsen i tvänne
delar åtskilda Puruvesi sammanhänger. Utmed åsen går
allmänna landsvägen från Nyslott till Sordavala och
Keksholms-trakten såsom öfver en naturlig bro. För
sin egendomliga naturformation och sina hänförande
utsigter besökes P. årligen af tusentals resande.
A. G. F.
Punkt (Lat. punctum, se d. o.). 1. Språkv. a)
Som skiljetecken förekommer punkt redan i semitisk
skrift. I forngrekiska inskrifter skiljas vanligen
med tre eller två punkter ([tecken] eller :, sällan med
4 eller 1 punkt) verser, satser, större eller
mindre grupper af ord eller t. o. m. alla orden;
dock saknar flertalet interpunktion. I latinska
inskrifter skiljas orden genom enkel punkt (ofta
trekantig): det är etruskisk-romersk sed. I fråga om
vanlig skrift märkes, att redan Aristoteles’ Retorik
känner interpunktion i
modern mening – till skiljande af satser. Alexandrinska
grammatiker bruka punkt upptill för att angifva
meningens slut, nedtill i raden för att skilja mindre
afdelningar. I minuskelhandskrifter är punkt mindre
skiljetecken, medan dubbelpunkt eller större punkt
sättes i slutet af en mening. De äldsta latinska
handskrifter sakna interpunktion; i minuskelskrift
tjenstgöra : och . såsom mindre skiljetecken inuti
meningen. I runskrift skiljas orden ej sällan genom
enkel eller dubbel punkt; det senare är regel i
runhandskrifter. I det nu brukliga
interpunktionssystemet är punkt det största af de allmänna
skiljetecknen: punkt brukas i slutet af en period,
d. v. s. ett system af nära sammanhängande ko-
eller subordinerade satser. I sanskrit ersättas vår
punkt och andra skiljetecken genom enkelt (eller
dubbelt) streck. I arabiskt tryck brukas vanligen
en stjerna. – Metonymiskt är punkt också det
stycke af en framställning, som genom punkttecknet
skiljes från det följande (och föregående), b)
Punkt användes som förkortningstecken, t. ex. J. =
Johan, m. fl. = med flere. Tyskarna sätta punkt
efter siffror för att beteckna ordinaltal. En
eller flere rader punkter brukas för att utmärka,
att något ar uteslutet (t. ex. i protokollsutdrag,
i tryckta böcker, som varit ute för poliscensur). I
äldre handskrifter betyder punkt öfver eller under
en bokstaf (eller t. o. m. både öfver och under)
utstrykning. Nu för tiden brukas underpunktering
för att återställa ett utstruket ord (t. ex. i
korrektur), c) Punkt brukas som »diakritiskt tecken»
under, öfver eller inuti bokstäfver till utmärkande af
särskilda språkljud. Den fornsemitiska skriften hade
tecken blott för konsonanterna i talet: »opunkterad»
hebreisk, syrisk, arabisk o. s. v. text. Österländska
tryck af arabiska sakna ännu i vår tid oftast
vokaltecken. För hebreiska utarbetades af massoreterna
(se d. o.) till utmärkande af vokalerna ett system
af öfver- och underskrifna punkter och streck:
»punkterad text», t. ex. det hebreiska tecknet för
d med punkt under betyder di, med tre punkter under
dä, med punkt öfver do o. s. v. Vokalen är liksom
en beståndsdel af den föregående konsonanten och
återgifves genom en modifikation af denna. Äfven i
arabisk (persisk, turkisk o. s. v.) skrift utmärkas
de tre korta vokalerna a, i, u genom tecken öfver
och under konsonanterna. Men i arabiskan användes
punkt äfven i annan betydelse: för att skilja
tecknen för olika konsonanter. T. ex. det tecken,
som med en punkt under sig utmärker b, betyder med
två punkter öfver sig t, med tre punkter öfver
sig Eng. th. Detta var en nödfallsutväg för att
få tecken för åtskilliga konsonanter, som i den af
araberna adopterade syriska bokstafsraden saknade
tecken. Vid alfabetets vidare aptering för persiska,
turkiska, nyindiska och andra språk har man fortgått
på samma väg. Och på samma sätt har man senare
punkterat de latinska bokstäfverna, då behofvet
af nya tecken gjorde sig gällande antingen för
transskription af österländska literaturspråk eller
för skrifning af förut illiterata språk. Så brukas
t. ex. underpunkterade t, d, n, s, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
