Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lamartine ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
noterade antifonarium, som finnes i S:t Gallen, jämte
historisk-kritiska kommentarer. A. L.
Lambin [langbä’ng], Denis (Dionysius Lambinus),
fransk filolog, f. 1516, d. 1572 såsom professor i
grekiska vid Collége royal i Paris, skattades länge
ganska högt för sina editioner af Horatius (1561;
senaste uppl. 1829–30), Lucretius (1564), Cicero
(1566), Cornelius Nepos (1569), Demosthenes (1570)
och Plautus (1577). Den pedantiska omständlighet, med
hvilken L. i sina kommentarer omnämner alla särskilda
läsarter, har gifvit upphof till det franska verbet
lambiner (söla, vara långsam i vändningarna).
Lamboy [langbåa], Wilhelm, kejserlig trupphöfding
under 30-åriga kriget, född i spanska Nederländerna,
togs såsom öfverste i Wallensteins här till
fånga af svenskarna i slaget vid Lützen (1632),
utnämndes efter återvunnen frihet af Wallenstein till
generalmajor; men svek denne kort före katastrofen
i Eger samt belönades af kejsaren med gods och
friherrevärdighet. 1636 belägrade han länge, men
förgäfves, Hanau, användes under de följande åren i
Nederländerna samt slog fransmännen 1640 vid Arras
och 1641 vid Marfée, hvarefter han befordrades
till "feldzeugmeister". Återkallad till Tyskland,
lät han 1642 öfverrumpla sig af franske marskalken
Guébriant i sitt läger nära Kempen, hvarvid 1,500
man kejserlige stupade och han sjelf med 4,000 man
råkade i fångenskap. Sedan han efter ett år fått
lösköpa sig, förde han såsom fältmarskalk befälet
öfver kejserliga trupperna i nordvestra Tyskland under
det sista krigsåret, lefde efter fredsslutet (1648)
på sina gods i Böhmen, blef 1649 grefve och dog 1659.
Lambrecht, målare, förekommer i handlingarna under
1557–72 såsom verksam vid Stockholms slott och hade
jämförelsevis ganska hög lön. Af hans arbeten nämnas
"triumfportar" vid fester samt målningar i Svartsjö
slott, allt längesedan förgånget. I April 1572 ämnade
han lemna landet och synes snart derefter hafva satt
sin afsigt i verket. -rn.
Lambrequin [langbörkäng], Fr., en från hjelmen
som prydnad nedhängande, i flikar utskuren duk,
hjelmtäcke (se d. o.). Härur har utvecklat sig
betydelsen af en på liknande sätt i längre och
kortare flikar utskuren kappa eller draperi öfver
en fönster- eller dörröppning, kring ett sängtak
eller en tronhimmel, ofta med tofsar anbragta
mellan flikarna. Stundom finnes denna kappa äfven
utförd i trä eller i bleck. Formmotivet har gått
öfver i den keramiska slöjden, der det mot slutet
af 1600-talet ofta förekommer som målad dekoration
å fransk fajans, särskildt å Rouenfajansen, samt å
Delft-fajansen, liksom ej sällan å s. k. ostindiskt,
d. v. s. kinesiskt eller japanskt, porslin.
Upk.
Lambruschini [-skini], Luigi, kardinal, f. i Genua
1776, d. 1854, tillhörde barnabitorden, var en tid
biskop af Sabina, blef 1819 ärkebiskop af Genua,
var 1823–36 påflig nuntie i Paris och utnämndes 1831
till kardinal. Gregorius XVI utnämnde L. 1836 till
statssekreterare för utrikes ärenden och minister
för allmänna undervisningen, senare äfven till
sekreterare för de påfliga bullorna (breve) och
bibliotekarie i Vatikanen. L. utmärkte sig för en till
fanatism drifven böjelse för absolutism samt motvilja
för alla nyheter och var i hög grad hersklysten. Med
Pius IX:s uppstigande på påfvestolen (1846) var
L:s politiska rol utspelad, ehuru han fortfor att
vara medlem af statskonseljen samt sekreterare för
de påfliga bullorna och bibliotekarie i Vatikanen,
ja dessutom (1847) utnämndes till biskop af Porto,
San Rufina och Civita Vecchia samt till storkansler
för alla ordnar m. m. Hatad af folket, flydde han
1848 vid revolutionens utbrott från Rom, dit han
först 1850 återvände med Pius IX. A. B. B.
Lamego [-megu], stad i portugisiska prov. Beira,
distriktet Vizeu, 5 km. s. om Douro. 8,383
innev. (1878). Biskopssäte.
Lamek, namn på tvänne af de äldste patriarkerna. Den
ene var en ättling af Kain i femte led samt
fader till Jabal, Jubal och Tubalkain, den
förste smeden (1 Moseb. kap. 4). Den andre var
Methusalahs son och Noaks fader (1 Moseb. kap. 5).
L. L.
Lamell (Lat. lamella), tunn skifva, blad; inom
bot. benämning på de "skifvor", som utgöra underlaget
för sporbädden hos de deraf s. k. skifsvamparna
(champignonerna o. a.).
Lamellar-magneter, fys. Se Magnetiskt magasin.
Lamellibranchiata Blainv. Se Musslor.
Lamellicornia, zool., kallas en familj bland
de med fem tarsal-leder försedda skalbaggarna
(Coleoptera pentamera). Familjen kännetecknas
derigenom att antennernas sista leder bilda en af
3 till 7 utåtvända blad sammansatt klubba. Benen
äro försedda med gräffötter, och vid klorna finnes
en biklo. Kroppen har vanligen hårdt skal samt är
mer eller mindre klumpig, kullrig, undersätsig
eller stundom utsträckt. Tordyflar, ollonborrar,
"guldsmedsskalbaggar", ekoxar m. fl. höra till denna
familj. O. T. S.
Lamellirostres. Se And 1.
Lamellkompensation. Se Kompensation.
Lamennais l. La Mennais [lamönä], Hugues
Félicité Robert de, fransk teolog, filosof och
socialpolitisk skriftställare, född i Saint-Malo
i Bretagne d. 19 Juni 1782, tillhörde en adlad
skeppsredarefamilj. Under gossåren vacklade han
mellan öfverspänd tro och brådmoget tvifvel;
först vid 22 års ålder gick han till skrift. Han
lyckades snart nog genom teologiska studier stäfja
sin upproriska lifslust, anlade tonsuren (1809) samt
undervisade vid sin äldre broders, abbé Jean L:s,
seminarium i Saint-Malo, hvarjämte han utgaf några
föga bemärkta skrifter. Under de "hundra dagarna"
(1815) tog L. sin tillflykt till London och lät efter
återkomsten s. å. ändtligen prestviga sig. Hans stolta
själ tilltrodde sig nu kraft att påtvinga verlden den
ultramontana tro, i hvilken man drifvit honom sjelf
att finna hvila. Inom kort väcktes uppståndelse i de
vidaste kretsar genom L:s Essai sur l’indifférence en
matière de religion (4 bd, 1817–23; 10:de uppl.
1843–44). I ett språk, hvars glans och styrka påminde
om Bossuet, men än mera om Rousseau, och med en fast
hoplänkad bevisföring drog han der i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
