Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lamentabile ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härnad mot den moderna tidsandans tolerans och liknöjdhet
i religiösa ting. Restaurationstidehvarfvets
herskande idé om absolut underkastelse under en yttre
auktoritet häfdades af L. med ytterlig bestämdhet
och stöddes med försök till rationella grunder,
sådana som ej Bonald eller De Maistre aktat nödigt
åstadkomma. L:s slutpåstående går ut på att katolska
kyrkan är innehafvare af den sanna religionen och
derför ofelbar. Den borgerliga statens auktoritet är
af lägre rang än kyrkans och måste alltså böja sig för
denna. – Med detta verk väckte L. den ultramontana
anda, som sedan spelat en så stor rol i staternas
och kyrkornas politik, och som ännu hemtar sina bästa
vapen ur L:s tidigare skrifter. Det rent teokratiska
ideal, som han uppställt, skaffade honom till
motståndare icke blott frihetens och vetandets vänner,
utan äfven Frankrikes gallikanskt sinnade biskopar
samt legitimisterna. Å andra sidan fäste man de
största förhoppningar vid hans strid för katolicismens
återupprättande. Af påfven Leo XII emottogs han med
utmärkelse vid ett besök i Rom 1824, men vägrade
att mottaga en erbjuden kardinalshatt. Emellertid
utvecklade han sina åsigter i "Drapeau blanc",
"Conservateur" m. fl. tidningar. Tvänne gånger, 1823
och 1826, ådrog han sig tryckfrihetsåtal. I förening
med Lacordaire och Montalembert m. fl. uppsatte
L. 1830, efter julirevolutionen, tidskriften
"L’avenir". Der kämpades med stor talang för
införandet af ett slags teokratisk demokrati,
för lokal sjelfstyrelse, utsträckt rösträtt,
fullständig samvets-, undervisnings-, församlings-
och pressfrihet, allt i absolut underkastelse under
påfvens andliga, men ej verldsliga, makt. Kyrkan borde
skiljas från staten och ej underhållas med tillskott
från denna; presterna skulle vara fattiga. Sådana
läror väckte alarm. På den heliga stolens
förständigande inställde de tre huvudredaktörerna
1831 utgifvandet af "L’avenir" och reste som pilgrimer
till Rom. Der fingo de dock ej företräde hos påfven,
utan uppehöllos under förevändningar, tills Gregorius
XVI utslungade sin encyklika af d. 15 Aug. 1832
mot de folkvänliga grundsatser, som "L’avenir"
ville härleda ur katolicismen. L. öfvergafs af
sina bästa lärjungar och fann nödigt att underkasta
sig. Men genom Rom-resan hade fjällen fallit från hans
ögon. Han drog sig tillbaka till Bretagne och skref
den verldsberömda revolutionära skriften Paroles d’un
croyant (1834; 10 uppl. på ett år, minst 100 sedan;
öfversatt på flere språk; "En troendes ord", 1834), i
hvilken såväl den andliga som den verldsliga maktens
furstar skildras såsom folkens förstörare. Boken
är indelad i verser liksom bibeln och affattad i en
rytmisk prosa, som lånat sin inspirerade kraft från
de hebreiska profeterna och Uppenbarelseboken. Sedan
denna tid var L. en folkets apostel. Han förkunnade
frihet, jämnlikhet och broderskap, närmade sig
alltmer till socialismens åsigter och satte allmänna
menniskoförnuftet i kristendomens ställe. Historien
om sin brytning med kyrkan gaf han i Affaires de Rome
(1836–37) och utsände sedan i jämn följd Le livre
du peuple
(1837; ett slags radikal katekes), Politique à l’usage
du peuple (1837–39; en mängd små uppsatser), Le pays
et le gouvernement (1840), hvilken skrift ådrog honom
ett års fängelse, De la religion (1841), Une voix de
prison (1846) m. m. Med större lugn sammanfattade han
sina filosofiska idéer i Esquisse d’une philosophie
(4 bd, 1841–46), det bästa alstret af hans tankekraft
och klara, lysande stil. Efter revolutionens utbrott
1848 invaldes L. i nationalförsamlingen, uppsatte
två tidningar och utgaf en mängd flygskrifter, men
spelade icke den ingripande rol man väntat. Ett
af honom ingifvet förslag till konstitution för
franska republiken befanns alltför radikalt. Efter
statskuppen 1851 sökte han vederqvickelse i att
öfversatta Dante. L. dog i Paris d. 27 Febr. 1854
och jordades efter eget förordnande i fattiggrafven,
utan alla ceremonier. – Det låg i L:s natur att gå
till ytterligheter i tankar och syften. Att älska
eller hata oinskränkt, taga för god en princip
med dennas strängaste konseqvenser, tro på ett
system – eller på dess motsats, det var för honom
hufvudsaken. I högsta grad uppriktig och oförvägen,
förfäktade han med lidelsefull vältalighet hvad han
för tillfället ansåg som det absolut sanna. Med en
djup instinkt för samhällets och folkets lidanden
förenade han ett ömt kristligt brodersinne och hopp
om mensklighetens lyckligare framtid. Hans dystra,
apokalyptiska inbillning målade städse det närvarande
såsom outhärdligt och en allmän omstörtning såsom
nära förestående. – L:s tvära omslag från ultramontan
till fritänkande demokrat försiggick med en viss
nödvändighet. Ty han stödde från början katolska
kyrkans ofelbarhet på menniskoslägtets auktoritet. Men
bakom denna eller "allmänna förnuftets suveränitet"
låg den rousseauska grundsatsen om folksuveräniteten
dold. Så kom han att i stället för sin lösen "allt
genom påfven och för folket" sätta "allt för folket
och genom folket". – L:s Oeuvres complètes utgåfvos
i 10 bd, 1844, hans "Oeuvres posthumes" 1855–58,
i 5 bd, samt "Oeuvres inédites" i 2 bd, 1866.
E. F-t.
Lamentabile, lamentoso (Ital.; af Lat. lamentari,
högljudt klaga), musikt., klagande.
Lamentation, utbrott af jämmer, veklagan. I den
latinska bibeln benämnas "Jeremias klagovisor"
lamentationer (Lat. lamentationes), och i
den katolska kyrkans liturgi är lamentation
ett namn på tre afdelningar af denna bibliska
skrift, hvilka sjungas under ottesången onsdagen,
torsdagen och fredagen i den s. k. dymmelveckan.
J. P.
Lamentera (Lat. lamentari), högljudt klaga, jämra sig.
Lamentoso. Se Lamentabile.
Lameth. 1. Charles Malo François, grefve, fransk
statsman, f. 1757, d. 1832, deltog i sin ungdom i
amerikanska frihetskriget (1775–83) och blef efter
återkomsten derifrån öfverste och kammarherre samt
öfverhopades af hofvets gunstbevis. Likväl ställde
han sig i Konstituerande nationalförsamlingen
(1789–91), af hvilken han var medlem, helt och
hållet på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
