Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Köinge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
två punkter på norra halfklotet, som hafva
den egenskapen att vara kallare än alla
kringliggande. Dessa punkter kallas "köldpoler". Den
ena ligger i Sibirien n. om Jakutsk, den andra i
nordvestra delen af Parryska ö-gruppen, i riktning mot
östra Sibirien. Föreningslinien mellan köldpolerna
går ej genom nordpolen, och denna hör sålunda ej
till de allra kallaste punkterna på norra halfklotet.
L. A. F.
Kölen, den vanliga geografiska benämningen på den del
af skandinaviska fjällryggen, som från Norra Ishafvet
sträcker sig ned till Dalarna samt på ömse sidor om
den svensk-norska gränsen med sina bergmassor fyller
hela nordliga delen af Norge och vidsträckta trakter
af Norrland. Någon fortlöpande fjällkam finnes
icke. K. är sålunda icke en bergskedja i vanlig
mening, utan fastmer en långsträckt, af dalsänkor
mångfaldigt sönderskuren högslätt af 1500–1600
km. längd och 100–200 km. bredd, som, sänkande sig mot
norr och söder, når sin största medelhöjd något norr
om polcirkeln, och öfver hvilken höja sig spridda,
större bergmassor. På norska sidan stupar denna
högslätt med branta terrasser mot hafvet, i hvilket
den utsänder en mängd söndersplittrade bergåsar, och
uppträder å nyo utanför kusten i form af oräkneliga
klippor, skär och öar, ofta med lika höga berg som
fastlandets. Inåt svenska sidan sträcka sig från
höglandet mot sydöst vidsträckta, sakta sluttande
bergåsar, som småningom minskas i höjd och slutligen
omärkligt öfvergå i den föga kuperade lågslätt, som
gränsar till Bottenhafvet. Längs utefter fjället,
i allmänhet vid 400–500 m. höjd, ligger en rad
af ansenliga sjöar, träsk och myrar, än omgifna af
leende, skogbevuxna stränder, än kringgärdade af höga,
kala och dystra bergshöjder. Från det högre landet
söka sig barrskogarna fram ända upp emot högfjällen;
och långt ofvanför gränsen för tall och gran finner
björken ännu näring samt bildar täcka lundar i de
många och väl bevattnade dalgångar, som tvärt öfver
fjällen förbinda de bägge sluttningarna.
Den del af K., som uppfyller norska Finmarken, är en
ojämn slätt med en medelhöjd af 300 m. och åtskilliga
enstaka höjder, som nå 500 m. och derutöfver. Den
anmärkningsvärdaste bland dessa är Raste Gaise, som
nära ryska gränsen reser sig öfver Tanaelfvens dal
till en höjd af 862 m. Söderut höjer sig högslätten
alltmera, tills ungefär vid midten af dess längd,
vid 67° 20’ n. br., inom svenska lappmarken träffas
K:s väldigaste bergparti, en grupp af vilda, skyhöga
bergjättar, höljda af snö och is samt hvilande
på en gemensam bas af mera än 1,000 m. höjd. Der
resa sig Sarektjokko, Sveriges högsta fjäll, till
2,130 m. höjd, sydvest och söder derom Sulitelma
till 1,880 m., Staika till 1,742 m., Vallispiken
till 1,362 m. I närheten af det sistnämnda träffas
"Lapplands paradis", det berömda Qvickjock. Söder om
denna berggrupp, men skildt från densamma af en djup
sjö, reser sig det fritt belägna, 1,698 m. höga Saulo,
beherskande ett vidsträckt panorama, som begränsas i
vester och sydvest af den stora högslätten Svartisen,
en isöcken af 600–800 qvkm. vidd på 1,200 m. höjd. På K:s
sträckning längre ned mot s. träffas endast
undantagsvis spetsiga bergstoppar. I allmänhet
utmärka sig fjällen för sina platta hjessor och
afrundade former, men mestadels är landskapet
fortfarande vildt och sterilt. Här ligga på svenska
sidan de vidsträckta Björk-, Givort-, Amort- och
Gardefjällen m. fl. I Norge utbreder sig under 65°
20’ n. br. Store Börgefjeld med ett snöfält af 380
qvkm. utsträckning. Inom Jämtland och Trondhjems
amt får fjället en större utbredning, men lemnar
också rum för vidsträckta dalar, der odlingen trängt
sig fram och rotfäst sig längs vattendragen mellan
de väldiga, ofta snötäckta bergklumparna. I denna
trakt, fastän något afskildt från de egentliga
fjällen, ligger den prisade, af en mängd resande
besökta Åreskutan (1,472 m.), men ungefär vid
samma breddgrad uppnår den kärrtrakt, som öfver
fjällen förenar dalgångarna mot Indalselfven
i ö. och Trondhjemsfjorden i v., knappast 450
m. höjd. Högsta punkten på landsvägen från Jämtland
till Levanger i Norge är 510 m., och ej långt från
passet Skurdalsporten är 594 m., vid sidan af Kjölhoug
(1,280 m.), den största höjd jernvägen uppnår. Längre
mot s. resa sig ännu några ansenliga bergshöjder:
Syltoppen (1,790 m.), Svuckustöt (1,759 m.) och,
i Dalarna, Städjan (1,159 m.) m. fl. Men medan
det norska bergsystemet just i denna trakt skiljer
sig från den förut gemensamma fjällryggen och snart
vesterut i Dovrefjeld uppnår en betydande höjd, sänker
sig deremot den egentliga K. till allt lägre bergåsar,
hvilka antaga sydöstlig riktning och sedermera under
olika namn uppfylla en stor del af Dalarna och vestra
Värmland samt slutligen under namnen Långheden och
Kilsbergen förlora sig i Vestmanlands och Nerikes
slättbygder. – Namnet Seveberget, som stundom begagnats
i samma betydelse som Kölen, torde numera kommit ur
bruk. Det förekommer första gången hos Plinius d. ä.,
som under Sevo mons tänkte sig en stor bergsrygg i
Jylland. I senare tider har man velat begagna namnet
för den fjällrygg, som man förmodat skilja Värmland
från Norge, men som i sjelfva verket icke finnes.
A. G.
Kölhala, sjöv., att mot en brobänk, en kaj eller en
strand, som utgöres af en bergsluttning, medelst spel
och ginor kullvinda ett fartyg eller gifva det så stor
krängning (lutning), att hela ena sidan jämte kölen
kommer öfver vattnet, hvarigenom rengöring, reparation
och förhydning kunna utföras å hela denna del af
fartyget. (Se fig. å följ. sida.) J. G. B.
Köligruppen, geol., benämningen för den yngre
afdelningen af de kristalliniskt utbildade skiffrar
(glimmerskiffer, hornblendeskiffer och gneisiga
bergarter m. fl.), hvilka bilda fjällsträckningarna
utmed gränsen mellan Sverige och Norge (Kölen)
från nordligaste Dalarna norrut. Dessa skiffrar,
de s. k. fjällskiffrarna, hvilka ganska mycket likna
vissa af urtidens bergarter, synas ligga ofvanpå och
vara yngre än tydligt fossilförande berglager af
silurisk ålder, ett förhållande, som är af mycket
stort geologiskt intresse. Fjällskiffrarnas undre,
äldre afdelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
