Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fenhvalar - Fenicien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätthvalarna i de trakter, der de en längre tid jagats,
blifvit allt sällsyntare. Man indelar familjen
i två slägten: puckelhvalar (Megaptera)
med låg-, knöl-lik ryggfena och långa armar,
samt egentliga fenhvalar (Balaenoptera), med
högre, lieformig ryggfena och kortare armar.
F. A. S.
Fenicien (Grek. Foinike, Lat. Phoenice). Om namnets
ursprung råda olika meningar. Somliga anse, att det
bäst låter, härleda sig ur det grekiska ordet foinix
(= palm, purpurfärg l., såsom adjektiv, mörkröd),
under det andra förmena, att det haft något sammanhang
med det på egyptiska monument omtalade landet Punt,
hvars läge förlägges till trakten kring Persiska
viken. Fenicierna sjelfva kallade sig kenaani och
sitt land Kenaan eller Chna. I Gamla testamentet
benämnas de kanaaniter eller sidonier. – Med Fenicien
menades i forntiden den smala landsträckan mellan
Libanon i öster och Medelhafvet i vester, begränsad
mot norr af floden Eleuteros (nu Nahr-el-kebir)
och mot söder af berget Karmel, hvarvid dock är att
märka, att gränserna, särdeles mot norr och söder,
voro tämligen vexlande under olika tider. Landet är
en mot Medelhafvet sluttande kustremsa, bevattnad
af smärre, på Libanon upprinnande floder och
sedan urgamla tider berömd för mångfalden af sina
produkter. På Libanon växte cederträd, vin och
ädla frukter; längre ned mot hafvet odlades palmer,
trädgårdsväxter samt säd, och utanför kusten fiskades
purpursnäckor. Metaller, särskildt jern och koppar,
förefunnos äfven, ehuru icke i stor mängd; men
råämnen, som saknades inom landet eller derstädes
voro fåtaligt representerade, infördes utifrån och
bearbetades med stor skicklighet. Vid kusten, som var
rik på goda hamnar, lågo flere blomstrande städer,
bland hvilka må nämnas Gebal (Byblos) och Berytos,
hvilka anses vara de äldsta, vidare Sidon, Tyros
(Zor), Arados samt Tripolis. – Angående feniciernas
härkomst och ras synas de lärde icke vara öfverens. Å
ena sidan åberopas den bekanta folktaflan i Genesis
(kap. 10), enligt hvilken kanaaniterna, och således
äfven fenicierna, höra till den s. k. hamitiska rasen,
men det tyckes dock ännu icke vara fullt utredt, efter
hvilka principer folktaflans indelning är gjord. Å
andra sidan anföres, såsom stöd för den under nyare
tider mycket utbredda åsigten att fenicierna skulle
hafva hört till semiterna, den omständigheten att
deras språk, för så vidt detta nu är kändt, afgjordt
var ett semitiskt språk. Men alldeles otänkbart är det
väl ändå icke, att fenicierna, som enligt egen utsago
lära ursprungligen hafva bott vid Persiska viken,
efter invandringen i sitt nya hemland förändrat språk
under inverkan af de rundt omkring boende semitiska
stammarna.
De äldsta upplysningarna om Feniciens historia
har man erhållit genom inskrifter på egyptiska
minnesmärken. Efter hyksos’ fördrifning (enl. de
flestes mening under 17:de årh. f. Kr.; omkr. år 1490
f. Kr., enligt Lieblein) började nämligen faraonernas
krigståg till Asien, genom hvilka Fenicien för
flere århundraden kom i en beroende ställning till
egypterna. Ännu när dessa först inträngde i Asien, synas Gebal och
Berytos hafva varit de förnämsta städerna i Fenicien,
men det dröjde i alla fall icke länge, förr än Sidon
intog främsta platsen. Den mest anmärkningsvärda
tilldragelsen under den sidoniska perioden är utan
tvifvel det feniciska sjöväldets utbredning öfver
Medelhafvet och Svarta hafvet. Orsakerna till denna
storartade historiska företeelse voro dels folkets
naturliga begåfning för handel och sjöfart, dels
landets fördelaktiga läge, å ena sidan mellan de
stora kulturstaterna vid Eufrat och Tigris samt
vid Nilen, å andra sidan vid Medelhafvet, så att
de förras produkter och industrialster kunde på det
senare föras bort till folk, hvilka stodo på en lägre
kulturståndpunkt, men kunde lemna i utbyte råämnen,
som behöfdes för egypternas och de asiatiska folkens
industri. Dessutom tillkom ännu en orsak, som med
nödvändighet dref fenicierna till att ytterligare
fortsätta sina redan började sjöfärder. Till följd
af de oupphörliga folkvandringarna i Syrien trängdes
nämligen stora folkmassor in på feniciernas område,
hvarest en tryckande öfverbefolkning uppstod, som
icke kunde minskas annat än genom utflyttningar
till redan befintliga eller till nya kolonier. Först
slogo sig fenicierna ned på Cypern; derefter kommo
de till Rhodos, Kreta, Egeiska hafvets öar och
kuster samt landen omkring Svarta hafvet. Sedermera
utsträcktes färden än längre åt vester, till
Malta, Sicilien, Sardinien och Afrikas norra
kust. Deremot blefvo nybyggen endast undantagsvis
anlagda på Italiens fastland. – Under loppet af
det 12:te årh. f. Kr. började emellertid Sidons
makt att sjunka, hvartill i synnerhet ett anfall
af filistéerna lärer hafva bidragit, och i stället
framträder Tyros såsom ledare af feniciernas öden
under mer än ett halft årtusende. Den mest bekante
bland Tyros’ konungar är Hiram, Salomos samtida och
bundsförvandt (10:de årh. f. Kr.). Det israelitiska
konungadömet stod då på höjden af sin makt, och
feniciernas vänskapliga förbindelse med ett rike,
som sträckte sitt herravälde från Eufrat till Röda
hafvet, blef naturligtvis af stor betydelse för
handeln åt öster. Men efter Salomos död upplöstes hans
stora rike, och enigheten inom Syrien blef endast för
kortare tid återupprättad genom giftermålsförbindelser
mellan konungahusen i Tyros, Israel och Juda. Vid
midten af det 9:de årh. f. Kr. inträffade i Tyros
händelser, som framdeles skulle visa sig vara af
ödesdiger beskaffenhet. Till följd af strider
mellan ett aristokratiskt och ett demokratiskt
parti utvandrade konungadottern Elissa (Dido hos
Virgilius) jämte en del af aristokraterna till
Afrika, der de grundlade det sedermera så ryktbara
Kartago. Under samma århundrade började assyriernas
stora eröfringståg mot vester. Dessas företag
främjades genom den i Syrien rådande söndringen,
och Tyros, Sidon samt många andra städer måste betala
tribut. Feniciens beroende af Assyrien fortfor sedan
under de båda följande århundradena, ehuru emellanåt
försök gjordes att af skudda oket. Efter det assyriska
rikets fall (625 f. Kr.; enl. andra 606 l. 605)
reducerades ytterligare feniciernas makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
