Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fenicien - Feniciska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom anfall af kaldéer (under Nabu-kudur-usur,
vanligen kallad Nebukadnesar) och egypter (under Neko
II och Uahabra, Gamla testamentets Hofra). Under
tiden hade verlden fått bevittna det feniciska
sjöväldets högsta blomstring och äfven dess
förfall. Tyrerna hade fortsatt sidonernas färder
än längre; de grundlade Utika (i norra Afrika),
Gades (i det guld- och silfverrika landet Tarsis,
d. v. s. södra Spanien), omkr. år 1100 f. Kr., och
utbredde sig utmed Afrikas vestkust och i norr ända
till Britannien ("Tenn-öarna") och Nordsjön. Under
Hirams regering upptäcktes också sjövägen från
Röda hafvet till Indien, och med dessa "Ofirfärder"
nådde feniciernas handel sin största utsträckning. Men
samtidigt uppträdde grekerna såsom feniciernas rivaler
i Egeiska hafvet. Redan under 8:de årh. f. Kr.,
eller kanske ändå tidigare, fattade de fast fot i
södra Italien och på Sicilien, och sedermera blefvo
fenicierna, som under tiden försvagades genom de
ständiga striderna med assyrierna, så småningom
undanträngda från östra Medelhafvet. Dessutom
gick herraväldet öfver det vestra handelsområdet
ur deras händer derigenom att Kartago gjorde sig
fullkomligt oberoende af moderstaden och slog under
sig de öfriga kolonierna i vestern. Mot slutet af
det 7:de årh. f. Kr. hade Fenicien knappast en enda
koloni, som erkände dess öfverherskap. – Efter det
kaldeiska rikets fall (omkr. 538 f. Kr.) blefvo
de feniciska städerna beroende af perserna. De
behandlades mildt, ända till dess Sidon, som under
den persiska tiden åter var den förnämsta staden,
efter ett uppror (351 f. Kr.) lades i aska, jämte det
att innevånarna gjordes till slafvar. Sedan äfven
Tyros efter en sju månader lång belägring blifvit
förstördt af Alexander (332 f. Kr.), trädde under den
macedonisk-syriska perioden Arados i förgrunden. År
64 f. Kr. införlifvades slutligen Fenicien af Pompejus
med den romerska provinsen Syrien.
De feniciska städernas författning är föga känd;
de styrdes af konungar eller domare (schofetim,
motsvarande sufeterna i Kartago), hvilkas makt var
inskränkt genom de inflytelserika köpmansslägterna
och kanske äfven genom presterskapet. De särskilda
städerna voro tämligen oberoende af hvarandra,
ehuru en vanligen hade ett slags supremati öfver
de andra. Förbindelsen mellan kolonierna och
moderstaden var mera af merkantil och religiös än
af politisk art. För öfrigt synas fenicierna hafva
saknat politiska anlag och sinne för ett ordnadt
statsskick. De förde hvad man skulle kunna kalla
en krämarepolitik; ty hemma satte de föga värde på
politisk frihet, i det de villigt betalade tribut
till än den ena, än den andra staten, endast deras
handelsintressen dermed blefvo tillgodosedda. I
främmande land åter gjorde de aldrig några
stora eröfringar, utan nöjde sig med att anlägga
handelsfaktorier. – Feniciernas religion var en
rå naturdyrkan, hvilken ofta fick sitt uttryck
i upprörande grymheter och vilda utsväfningar
(jfr Astarte och Baal). – Konst och industri voro
feniciernas starka sida. De uppnådde stor skicklighet i
tillverkning af glasvaror, purpurfärg, väfnader, metallarbeten
m. m.; dock har kanske äfven i detta hänseende deras
verldshistoriska uppgift varit mera att sprida
än att uppfinna och tillverka dylika varor. –
Om feniciernas språk och literatur se Feniciska
språket. – Se vidare: Movers; "Die phönicier"
(1840–56); Duncker, "Geschichte des alterthums"
(5:te uppl. 1878–79); Ebers, "Aegypten und die
bücher Moses" (1868); Lenormant, "Manuel d’histoire
ancienne de l’orient" (1869); Maspero, "Histoire
ancienne des peuples de l’orient" (1875); Riehm,
"Handwörterbuch des biblischen altertums" (1880).
S. B-h.
Feniciska språket tillhör den semitiska språkstammen
och bildar jämte hebreiskan den mellersta grenen
af denna stam, mellan arameiskan (med assyriskan)
i nordöst, och arabiskan i sydöst. I sjelfva verket
utgöra hebreiskan och feniciskan, sådana de nu
föreligga i Gamla testamentet och uti inskrifter,
ursprungligen ett och samma språk, nämligen det
tungomål, som talades i Kanaan före Abrahams
invandring. Ty den arameiska nomadstam, som
under denne "kringirrande aramés" (5 Moseb. 26:
5) ledning inflyttade i södra delen af Kanaan
(det nuv. Palestina), glömde snart sitt modersmål
och antog det närbeslägtade språk, som talades
af de omgifvande kanaaniterna. Sedermera kunde
hebréerna i sin nationella afslutenhet bevara
detta språk i ursprungligare renhet, än de med alla
antikens civiliserade folk i nära beröring stående
fenicierna. Feniciska och hebreiska äro sålunda att
anse som dialekter af ett och samma språk, hvarför
ock de till oss komna resterna af det förra endast
genom det senare kunnat rätt förstås. Men icke
blott det Gamla testamentets språk, utan äfven den
nyhebreiska (rabbinska) literaturen har bidragit till
tolkningen af de feniciska inskrifterna, derför att
denna innehåller månget urgammalt kanaanitiskt ord,
som af en eller annan anledning saknas i den ringa
till oss komna fornhebreiska literaturen (G. test.).
Tidigare än något annat folk, om vi undantaga
egypterna, hade fenicierna förstått att för sitt
språk finna ett lämpligt uttryck i en bokstafsskrift,
som ligger till grund såväl för de öfriga semitiska
språkens skriftecken (med undantag af assyriskan),
som ock för det grekiska, latinska och persiska
(zend-) alfabetet, måhända äfven för det indiska
devanagari. Sjelf anses det härstamma från egypternas
hieratiska tecken (jfr Alfabet). Lika tidigt och rikt
utvecklade sig säkert den feniciska literaturen. Dels
af Gamla testamentet, dels af egyptiska monument
veta vi, att Kanaan vid tiden för abrahamidernas
invandring var en lagbundet ordnad kulturstat, med
handel, industri och konst. Redan ett sådant urgammalt
stadsnamn som bok-(arkiv-?)staden (Domareb. 1:
11) vittnar om literaturens betydelse. Men af hela
denna literatur, som, i betraktande af feniciernas
vidsträckta förbindelser och civilisatoriska
sträfvanden i trenne verldsdelar, måste hafva
varit betydande, återstår så godt som intet. Några
korta fragment af Sanchuniathons feniciska historia
(innehållande kosmogoniska myter) samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
