Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cæsar, Gajus Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
träffningar hade han motgång, och dessutom led han
brist på lifsmedel. Ur detta brydsamma läge
räddade han sig genom en djerf marsch, öfver
de höga epirotiska bergen, till Tessalien,
hvarigenom han sattes i stånd både att skaffa
lifsmedel åt sin här och att tvinga fienden till en
drabbning. Pompejus följde nämligen efter till
Tessalien, och på slätterna vid Pharsalus stod i
Juni s. å. ett slag, som för lång tid afgjorde
verldens öde. Ehuru Pompejus hade mer än dubbelt
så stor krigshär som C. (omkr. 45,000 man mot
22,000) och deribland ett utmärkt rytteri, på
hvilket han synnerligen förlitade sig, kunde han ej
hålla stånd mot den senares krigskonst och
segervana veteraner. Hans här upplöste sig i vild flykt,
och dess läger togs af C. med storm. Pompejus
sjelf flydde till Egypten, der han vid
landstigningen mördades af konung Ptolemaei utskickade.
Kort derefter anlände C., åtföljd endast af en
ringa styrka. När man bragte honom Pompeji
hufvud och signetring, lär han hafva fällt tårar
öfver lyckans obeständighet. I Alexandria
undgick han med knapp nöd ett af den nedrige
Ptolemaeus och hans handtlangare stäldt försåt;
men sedan han hunnit erhålla förstärkningar,
gjorde han sig till herre öfver platsen, och då
Ptolemaeus kort derefter omkom, insatte C. till
drottning öfver Egypten dennes syster Kleopatra,
hvilken lyckats fånga honom genom sin
förföriska skönhet. Från Egypten, der han uppehöll
sig hela nio månader, företog han en expedition
mot den bosporanske konungen Pharnaces,
hvilken börjat fientligheter mot romarna, men som af
C. med ringa möda besegrades vid Zela i Pontus
(47 f. Kr.). Det var om denna seger han till sina
vänner i Rom skref sitt bekanta "Veni, vidi,
vici" (Jag kom, jag såg, jag segrade). På
återvägen till Rom, der han under sin frånvaro
erhållit diktaturen på ett och konsulatet på fem
år samt den tribuniciska makten på lifstid,
sammanträffade C. med flere framstående män af
motpartiet. I sitt förhållande till dessa visade
han den största försonlighet, och han bemötte
med stor uppmärksamhet i synnerhet Cicero,
hvars vänskap han alltid eftersträfvat. Sedan
ordningen i hufvudstaden blifvit återställd,
skyndade han i början af år 46 med en liten
krigshär öfver till Afrika, der det optimatiska
partiet, som ingått förbund med konung Juba i
Numidien, samlade stridskrafter under Metellus
Scipio och Cato. Genom ett djerft anfall krossade
C. i slaget vid Thapsus (46) fiendens öfverlägsna
styrka. Scipio räddade sig genom sjelfmord från
fångenskap, och äfven Cato, som med en del
trupper inneslutit sig i det befästa Utica,
störtade sig på sitt svärd för att ej öfverlefva den
romerska friheten. Efter återkomsten till Rom
firade C. under fyra dagar å rad sin triumf
öfver Gallien och Egypten. Pharnaces och Juba,
hvarvid folket undfägnades med festligheter och
skådespel af en dittills osedd prakt samt genom
frikostigt utdelande af penningar och lifsmedel.
Bland regeringsåtgärder, hvilka C. vid denna tid
vidtog, var äfven fastställandet af den i stor
oordning råkade tideräkningen genom införandet af den
s. k. Julianska kalendern. Redan på hösten
s. å. måste han dock å nyo draga i härnad för
att bekämpa det sista motståndsförsöket från
optimaterna, hvilka i Spanien samlat sig kring
Pompeji båda söner. I den mördande drabbningen
(45), vid Munda i provinsen Granada, vacklade
C:s krigsstyrka till en början, och endast med
största ansträngning och personlig lifsfara
lyckades det honom att tillkämpa sig segern.
Numera fans ingen, som kunde göra honom makten
stridig. Senaten tillerkände honom gudomlig
dyrkan och svor att skydda hans lif. Till sin
personliga säkerhet fick han en lifvakt af
senatorer och riddare. Bland andra ämbeten
tilldelades honom konsulatet på tio år och straxt
derefter diktaturen på lifstid, hvarjämte titeln
imperatar betecknade honom såsom ständig
innehafvare af den högsta militära makten. Hans
påbud skulle hafva laga kraft, ämbetsmännen
skulle vid sitt tillträde svärja att ej motsätta sig
hans beslut. Hans bild sattes på mynten, och
månaden "Quintilis", i hvilken han var född,
fick namnet "Julius". Sålunda hade C. nått en
på sitt sätt lagligen erkänd envåldsmakt. Men
detta envälde var ännu iklädt den republikanska
författningens titlar och former, ehuru dessa
längesedan förlorat sin betydelse. C. tyckes
hafva tvekat att öppet omdana författningen efter
monarkiskt mönster. Deremot vidtog han inom
den skenbart bibehållna gamla författningens ram
väsentliga förbättringar i lagstiftning och
administration. Hans verksamma ande hvälfde planer
till en mängd storartade företag; bl. a.
tillrustade han ett fälttåg mot parterna, för att
hämnas Crassi nederlag. Emellertid bildade sig
en sammansvärjning af hans personlige fiender
och några fanatiska patrioter, hvilka svärmade
för den romerska frihetens återställande. I
spetsen för de sammansvurne stodo den af C. med
stor ynnest omfattade Junius Brutus samt Cassius
Longinus. Den 15 Mars 44 utförde de sitt
illdåd. När C., ehuru från flere håll varnad, den
dagen infunnit sig i senaten, genomborrades han
af deras dolkar och nedstörtade liflös vid foten
af Pompeji staty. – Med Cornelia hade C. en
dotter, den ofvannämnda Julia. Hans senare
äktenskap, med Calpurnia, var barnlöst. Till
hufvudarfvinge hade han i barns ställe upptagit sin
systerdotters son, den unge Octavianus,
sedermera kejsare under namnet Augustus.
C. är en af verldshistoriens väldigaste
herskaregestalter. Klokhet i beräkning, snabbhet
och kraft i handling samt det orubbligaste lugn
och den största sjelfbeherskning funnos hos
honom i den lyckligaste förening. Hans
ärelystnad kände inga gränser. När dennas
ändamål så kräfde, skydde han hvarken grymhet
eller list. Till sin naturliga böjelse var han
dock välvillig, öppen och försonlig samt egde i
ovanlig grad förmågan att vinna menniskors
tillgifvenhet. Med afseende på rik och mångsidig
andlig begåfning torde C. hafva haft få likar.
Han var stor såsom fältherre, statsman, talare
och historieskrifvare. Mellan vapnens dån och
statsmannalifvets omsorger fann han tid äfven
för djupgående teoretiska studier i ganska olika
vetenskapsgrenar (t. ex. språkforskning och
matematik). – Af hans skrifter ega vi i behåll De
bello gallico (i sju böcker), en redogörelse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
