Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cæsar, Gajus Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och för bestridandet af dessa utgifter
åsamkade han sig oerhörda skulder. Sina politiska
syften lade C. i dagen äfven genom att på
Capitolium återupprätta Marii af Sulla kullstörtade
segerstoder. Redan år 68 hade han, i det
liktal han på Forum höll öfver sin gemål Cornelia
och sin faster Julia, lofprisat de båda folkledarna
Cinna och Marins. Hos optimaterna väckte dessa
tilltag en gränslös förbittring, så att man t. o.
m. beskyllde C. för delaktighet i den år 63
upptäckta och qväfda catilinariska
sammansvärjningen. Folket var honom emellertid på grund af
samma åtgärder oinskränkt tillgifvet, hvilket
visade sig bl. a. derigenom att han sistnämnda år
valdes till pontifex maximus och 62 till prætor.
Efter praeturens nedläggande erhöll han såsom
ståthållare (proprætor) förvaltningen af det bortre
Hispanien (Hispania ulterior), till hvilken
provins hans många fordringsegare dock endast mot
borgen af den rike Crassus tilläto honom att
afresa. C:s ståthållareskap utmärkte sig både
genom lyckliga krigsföretag mot bergfolken i
Lusitanien (nuv. Portugal) och genom en kraftfull
styrelse samt ändamålsenliga förbättringar i
rättegångs- och skatteväsendet, men han försummade
likväl ej att i den rika provinsen samla stora
skatter såväl för sin egen räkning som för
statskassans. Efter sin återkomst till Italien (60)
anmälde han sig som sökande till konsulatet för
år 59 och valdes med stor majoritet. Samtidigt
ingick han med Pompejus och Crassus det s. k.
första triumviratet (se Triumvirat). Under
sitt konsulat genomdref han flere lagar – hvilka
dels lände det allmänna till båtnad, dels tjenade
att än ytterligare tillvinna honom folkets och
Pompeji bevågenhet – bl. a. den Juliska
åkerlagen, hvarigenom 20,000 fattiga medborgare,
till större delen Pompeji veteraner, fingo
jordbesittningar i närheten af Capua. Före
konsulatets nedläggande lät C., genom folkbeslut, för
fem år tilldela sig ståthållareskapet i det
cisalpinska Gallien och Illyrien jämte en krigsmakt
af tre legioner, hvartill senaten, som gerna såg
C. aflägsnad från Rom och upptagen af ett
långvarigt och farligt krig, sjelfmant lade äfven det
transalpinska Gallien och en fjerde legion. Intet
uppdrag kunde för C. vara mera välkommet än
detta, genom hvilket han fick tillfälle att förstora
sitt redan i Hispanien vunna fältherrerykte samt
utbilda och underhålla en stark och honom
inskränkt tillgifven krigsmakt, utan att längre
aflägsna sig från Rom, än att han kunde följa och
leda de politiska händelsernas utveckling
derstädes. Före sin afresa lyckades han att under
lämpliga förevändningar aflägsna sina båda farligaste
motståndare, Cicero och Cato. Fälttåget i
Gallien, hvilket C. sjelf på ett mästerligt sätt beskref
(se nedan), varade i nio år. C. tillbakaslog först
helvetiernas mot södra Gallien riktade anfall,
förjagade sedan, efter blodiga strider, den mäktige
höfdingen Ariovistus, hvilken med skaror af
germaner öfvergått Rhen och inblandat sig i Galliens
angelägenheter, samt hade derefter att genomgå
de största svårigheter och faror, under
ständiga fejder med de upproriska galliska
folkstammarna, hvilka i avern-fursten Vercingetorix
hade en tapper och skicklig ledare. Efter
dennes tillfångatagande lyckades det honom slutligen
att genom okuflig energi och öfverlägsen
fältherreskicklighet bringa kriget till slut och lägga
hela Gallien såsom en tryggad besittning under
Roms välde. Äfven utom Galliens gränser spridde
han skräcken för de romerska vapnen, dels
genom ett infall i Germanien (55) – för hvilket
ändamål en pål-brygga slogs öfver Rhen, i
närheten af nuv. Koblenz – och dels genom två
expeditioner (55 och 54) till det förut nästan okända
Britannien. Under det han var sysselsatt med
dessa krigsföretag, blef ställningen i Rom icke
obetydligt förändrad. Förhållandet mellan
Pompejus och C. blef allt mera spändt, ju mera de
närmade sig det af dem båda eftersträfvade
målet, enväldet öfver den romerska verlden. Äfven
yttre band, hvilka bidragit att upprätthålla
vänskapen dem emellan, brust,. då C:s dotter Julia,
hvilken sedan år 59 varit förmäld med
Pompejus, afled (54) och då Crassus, tredje mannen i
triumviratet, stupade i Partiska kriget (53). För
året 52 lät Pompejus välja sig till ensam
konsul, men för att alldeles utestänga C. antog
han sedermera till ämbetsbroder sin nye
svärfader, Metellus Scipio, dermed fullbordande sin
återgång till optimaternas parti, med hvilket han
förut af C. låtit förmå sig att bryta. Under de
två nästföljande åren sökte Pompejus, genom
sina vänner och efterträdare i konsulatet,
utverka C:s återkallande från prokonsulatet och
krigsbefälet i Gallien, i ändamål att derigenom
försvaga hans politiska inflytande. C., hvilken
i det längsta önskade bevara freden, erbjöd sig
sjelfmant att nedlägga sitt befäl, med vilkor att
Pompejus gjorde detsamma. Derpå ville denne
likväl ej ingå och lyckades slutligen (49)
genomdrifva ett senatsbeslut, hvarigenom förklarades,
att C. skulle anses såsom fäderneslandets fiende,
om han icke genast afskedade sin krigshär. Nu
tände C. det borgerliga krigets låga. Under
utropet Jacta alea esto! (Tärningen vare kastad!)
öfvergick han med sina trupper den lilla floden
Rubico, som bildade gränsen mellan hans
provins och Italien. Detta steg väckte i Rom den
största häpnad. Pompejus, som alltid
underskattat sin store medtäflares djerfhet och
förmåga, var icke beredd på motstånd. Med sina
politiska vänner och ungefär 30,000 man drog
han sig öfver Brundusium undan till
Dyrrhachium i Illyrien. Sålunda föll hela Italien utan
svärdsslag i C:s händer. Segraren skyndade
derefter till Hispanien för att trygga sitt välde
i vestern, innan han skred till den afgörande
kampen mot Pompejus. Efter att på den korta
tiden af fyratio dagar hafva vunnit detta
syftemål, återvände han till Rom, der han
emellertid, fastän utan iakttagande af lagliga former,
blifvit vald till diktator. Under elfva dagars
uppehåll derstädes ordnade han de inre
angelägenheterna, vidtog flere populära
lagstiftningsåtgärder samt nedlade diktaturen och lät i stället
välja sig till konsul. I början af år 48 gick
han att uppsöka sin motståndare. Ehuru
underlägsen i stridskrafter, lyckades han landsätta sina
trupper vid Oricum i Epirus. Hans försök att
öfverrumpla Pompeji högqvarter i Dyrrhachium
blef dock tillbakaslaget. Äfven i andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
