Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellman, Karl Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu jämförelsevis burgen, ty han hade en syssla
med fast inkomst. Enligt den tidens sätt att se
kunde han alltså ingå äktenskap. I Dec. 1777
gifte han sig med Lovisa Fredrika Grönlund; men
till följd af makarnas olika lynnen blef detta
äktenskap sannolikt ej fullt lyckligt. Vissa
uttryck af den länge efterlefvande makan
(d. 1847) och hennes stolta, tillbakadragna,
skarpt förståndiga väsende göra denna förmodan
nära nog till visshet.
Åter förgingo några år, under hvilka skalden
stod på höjden af sin utveckling och sitt
anseende. Han egde en mängd umgängesvänner,
till en del ganska högt stående personer, och
han strödde flitigt kring sig lätta alster af
sin penna. Konungens bevågenhet var fortfarande
oförminskad; endast ekonomiska bekymmer började
småningom fördystra skaldens synkrets. Utan
tvifvel var det dessa, som åter förde honom på
tanken att i någon mån låta sina dikter blifva
fruktbringande äfven för hans ekonomi. Med året
1780 börjar han att offentliggöra samlade eller
större dikter. Han började med Betraktelser öfver
evangeliska texter (1780), hvilka sedan, ökade
och omarbetade, utkommo under titel Zions högtid
(1787), men aldrig afslötos. Derpå följde en
skämttidning, Hvad behagas? (1781), af hvilken
dock endast 8 nummer utgåfvos, förmodligen af
brist på afnämare. De parodiske uppsatserna deri
andas dock allt igenom en sprittande humor. Stort
uppseende gjorde och stark afsättning vann
deremot Bacchi tempel, öpnadt vid en hieltes
död (1783) – den största och senaste af
"Bacchanaliska ordenskapitlets handlingar", rik
på lyriska och musikaliska skönheter af högste
rang och i yttre hänseende vackert utstyrd, med
vignetter af de skicklige konstnärerna bröderna
Elias och Fredrik Martin. Antagligen var B. sjelf
förläggare till dessa arbeten äfvensom till
de spridda smärre dikter han offentliggjorde i
anledning af de krigiska tilldragelserna 1788.
Deremot var det sederm. krigsrådet Olof
Åhlström (den bekante tonsättaren och egaren
till det "kongl. privilegierade nottryckeriet"),
som på förslag af en vän, sederm. krigsrådet
E. V. Weste, blef förläggare till skaldens
yppersta samlingar, Fredmans epistlar (1790) och
Fredmans sånger (1791). Till följd af dessas
utgifvande, under granskning af B. sjelf
och J. H. Kellgren gemensamt, vann skalden
det mest storartade erkännande, då till och
med Svenska akademien 1791 ansåg sig kunna
"med fullkomligaste rättvisa" tilldela honom
Lundbladska priset. Försäljningen af dessa
skrifter torde deremot ej varit synnerligen
inbringande. I allmänhet befann sig B:s
ekonomi på mycket klen fot under hans senare
lefnadsår. Det var hufvudsakligen godheten hos
vänner, sådana som hofgulddragaren Widman och
bryggaren Abr. Westman, som under denna tid
höll honom och hans familj uppe. Till betrycket
sällade sig dessutom en tilltagande sjuklighet,
som äfven inverkade menligt på skaldens
diktning. Sedan han i Augusti-orden prisat segern
vid Högland och klagat öfver sin älskade monarks
bortgång, tystnade hans lyra allt mer, och blott
strödda verser, ställda till hans
förtrogne vänner, vittnade ännu om den forna
skaldeglöden. Ett sista försök gjorde B. med att
öfversätta "Gellerts fabler", som utkommo 1793,
men i det hela är denna öfversättning matt. Hans
sjukdom, som allt mera tilltog, lade honom snart
på dödsbädden, och den 11 Febr. 1795 utandades
han sin sista suck. Hans vänner föranstaltade
en ståtlig jordafärd, men först på 1850-talet
restes af Svenska akademien en vård på det rum,
der man, ehuru orätt, trodde hans stoft hafva
blifvit förvaradt.
Sin personlighet har B. sjelf med sin
oefterhärmliga naivetet tecknat med dessa ord:
"Jag är en herre af mycket liten djupsinnighet
och frågar ej efter om solen går eller jorden
axlar sig. Hvad jag kan bedyra är, att jag vill
ingen varelse i naturen ondt, älskar oändligen en
ädel man och med oupphörlig låga fruntimmer samt
små beskedliga barn, äter efter aptit litet och
godt: söndagen hvitkål, torsdagen ärter, lördagen
strömming." Hans ovanliga älskvärdhet röjer sig
i hela hans skaldskap och intygas jämväl deraf,
att han i lifstiden förvärfvade så många trofasta
vänner. I hvardagslag förekom han – i synnerhet
mot slutet af sin lefnad – blek och matt och
såg sömnig ut; men han upplifvades ofta i ett
ögonblick. Hans rika sångskatt visar, och det är
dessutom äfven på annat sätt till fullo intygadt,
att han aldrig var någon rumlare i vanlig mening,
om än lefnadsglädjen och lifsnjutningen under
hans friska dagar voro honom kära. De kretsar,
i hvilka han umgicks, de små familjefester,
i hvilka han deltog och som han ofta anordnade,
den välvilja han mötte hos alla, med hvilka han
kom i beröring – allt utgör lika många tydliga
bevis på att hans väsende i grunden var rent
och oförderfvadt.
Skaldens utseende är skildradt i flere porträtt,
bland hvilka de bekantaste äro Kraffts (å
Gripsholm), Hilleströms (nu i Nationalmuseum)
och Sergels stora medaljong, som lades till
grund för Byströms byst.
Bellmans storhet och betydelse som skald ligger
ej allenast i den innerliga förening af dikt
och ton, hvilken är ett genomgående drag för
hans skaldskap, ej blott i det uppslag han
sålunda gifvit till utbildning och omdaning
af den svenska diktkonstens tekniska sidor,
utan framför allt deri, att han gifvit ett
hittills ensamt stående uttryck för den humor,
som ligger i det svenska folklynnet, och för
den egendomliga blandning af tungsint vemod och
yster lefnadslust, som utgör ett af de mest
kännetecknande dragen i detsamma. "I det lilla
gyckel, som han synes drifva med lifvet, i det
öfvermodiga skämt, hvari han lättfärdigt tyckes
fara öfver det lättfärdigaste, i de humoristiska
målningarna och de qvicka parodierna af tingen
ligger dock en dyrbar och innerlig mening af det
ömmaste och mest menskliga hjerta, som allestädes
frambryter, en allvarlig, den nordiska himmelens
tragedi, liksom en orfeisk klagan, att han,
fantasiens lekande och gycklande barn, blifvit
utsatt i ett bristernas och behofvens land." I
dessa ord af E. M. Arndt tecknas i allra största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
