Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellman, Johan Arndt - Bellman, Karl Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upmarck (Rosenadler) i ett af dennes vackraste griftetal."
A. L.
2. Bellman, Karl Mikael, den föregåendes
sonson, en bland Sveriges ypperste skalder,
föddes i Stockholm d. 4 Febr. 1740. Det hus,
i hvilket han första gången såg dagens ljus, är
sedan Sept. 1871 prydt med en inskrift derom,
och den gata, vid hvilken detta hus ligger,
fick sistnämnda år namnet Bellmansgatan
(förut Björngårdsbrunnsgatan). Hans
föräldrar voro sekreteraren i
öfverståthållare-ämbetet,titul. lagmannen
Johan Arndt Bellman och Katarina Hermonia,
dotter af kyrkoherden i Maria församling
Mikael Hermonius. Modern var, enligt skaldens
egen teckning af henne, "vacker som en dag,
oändligen god, charmant i sin klädsel, vänlig
mot alla menniskor, delikat i umgänge". Oaktadt
föräldrarnas ingalunda stora inkomster,
hvilka måste räcka till för att underhålla
en stor familj, fick Karl Mikael en vårdad
uppfostran. Han gick i Maria skola och erhöll
sedan enskild handledning af C. L. Ennes
(som längre fram på skaldens förbön fick Östra
Herrestads regala pastorat i Skåne) och flere
andra informatorer, så att han i Nov. 1758 kunde
inskrifvas som studerande af Stockholms nation
vid Upsala universitet. Nära ett år förut hade
han dock beträdt ämbetsmannabanan (som för
honom skulle blifva föga hugnesam) i det han
i Dec. 1757 antogs på prof i riksens ständers
bank. Hans vistelse vid högskolan blef ej
långvarig, ty i Juni 1759 finnes han vara utnämnd
till extra-ordinarie tjensteman i banken.
Redan nu hade hans vittra bana börjat. Han
berättar om sig sjelf, att han som barn under
en feber talade allting på vers och äfven
sjöng. Den, som till en början handledde
honom i verskonsten, var den ofvan nämnde
Ennes. B:s första försök var ett moraliserande
qväde, Konsten at uptäcka en obekant masque
(1757), som antyder den riktning, i hvilken
hans skaldskap skulle komma att gå under sitt
första skede, nämligen en efter Dalin bildad
didaktisk. Föräldrarna synas hafva varit
anhängare af den tidens pietistiska läror,
och sonen tog naturligtvis intryck deraf. Hans
nästa skrift, Tankar om flickors ostadighet
(1758), är, liksom Månan (1760), visserligen ett
helt verldsligt, satiriskt stycke, i hvilket
den blifvande skalden omisskänneligt spåras;
men för öfrigt författade han vid denna tid
fromma betraktelser öfver evangelierna, införda
i Salvii "Lärda tidningar", samt öfversatte
D. von Schweidnitz’ "Evangeliska dödstankar"
(1757), Dufours "Undervisning, lämnad af en fader
åt sin son" (s. å., nya uppl. 1768 och 1810)
samt "Christian Scrivers sanna christendom
eller utdrag ur dess Själaskatt" (af Schmeltz,
1761, 2:dra öfversedda uppl. 1856). Emellertid
kunde den unge örnens flygt ej länge stäckas,
inom dikten lika litet som inom lifvet. Med ett
sinne, så öppet för alla intryck, så hänfördt af
inbillningens lek, kunde han knappast undgå att
vid sitt första inträde i verlden störta sig i
nöjenas hvirfvel, och man förstår lätt, att han,
som ej hade några penningetillgångar, skulle
råka in på skuldsättningens farlige väg. När
följderna af detta
ungdomliga lättsinne blefvo honom öfvermäktiga,
rymde han. Det säges, att han begaf sig
till Norge; visst är, att han lemnade
hufvudstaden. Detta skedde 1763. Genom faderns
bemödanden afvärjdes dock det hårdaste slaget,
i det skalden fick återkomma – på lejd, såsom det
hette. Skulderna uppgjordes antagligen i godo;
åtminstone finnes ingen uppgift om att B. af
fruktan för kreditorer vidare aflägsnade sig
från hufvudstaden. Hans bana i banken var dock
stängd; ty på faderns begäran fick han i April
1764 afsked från detta ämbetsverk. Hela sommaren
och en stor del af hösten s. å. tillbragte
han på sina föräldrars gård, Visbohammar
i Södermanland, och qvardröjde möjligen der,
så länge föräldrarna lefde. Modern dog likväl
redan i April och fadern i December 1765.
Man kan anse, att det var från 1766, som
B. utvecklade hela sitt egendomliga skaplynne. På
sex år tillkommo nu femtio af Fredmans epistlar
och dessutom hundratals små dryckesqväden,
skålar och andra lyriska dikter samt flere af de
underbara "satyrspel", hvilka sedermera samlades
under namn af Bacchanaliska ordenskapitlets
handlingar. Vi böra ej finna underligt, att,
under en så storartad skaldeverksamhet, föga tid
blef öfrig för göromål i vanlig mening. Vid
denna tid var B. anställd som kanslist i
kongl. general-tulldirektionen. Af hvad art hans
inkomster eljest voro, känner man ej; säkert är,
att de ej voro stora. I en ansökan (Juli 1772)
om nådigt privilegium på den samling af sina
dikter, hvilken han då ämnade låta trycka
– något som likväl icke skedde – talar han
uttryckligen om sina "svaga vilkor". Emellertid
kom statshvälfningen d. 19 Aug. 1772, och med
denna uppgick en ny dag för skaldekonsten.
Denna hvälfning fann en hängifven beundrare
i B., hvilken, liksom nästan alla den
tidens skalder och konstnärer, hade tillhört
hattpartiet. Hans sånger till Gustaf III:s ära
banade sig säkerligen väg till konungen, ehuru
denne icke synes hafva tänkt sig nödvändigheten
af att göra något för skalden. Måhända delade
han till en början den fördomen, att Bellmans
diktning var låg och ovärdig en allvarlig
uppmärksamhet. Emellertid gjorde skalden
1773 ett nytt försök att utgifva "Fredmans
epistlar", men ej häller detta ledde till
någon följd. Visserligen njöt B. vid denna
tid mycken godhet af de umgängesvänner han
förvärfvat, bland hvilka i främsta rummet bör
nämnas Elis Schröderheim. Troligen var det ock
dennes kraftiga förord B. hade att tacka för
att han, efter ansökan, i Dec. 1775 af konungen
utnämndes till sekreterare hos kongl. direktionen
för nummerlotteriet. Påståendet att B. aldrig
förrättade denna syssla vederlägges deraf,
att man ännu har i behåll flerfaldiga inför
denna direktion förda protokoll, egenhändigt
skrifna af honom. Äfven i bondeståndets kansli
gjorde han tjenst under riksdagen 1778 –
något som ytterligare visar, att B. ej var så
främmande för ämbetsmannagöromål, som man
velat göra troligt. 1776 fick han af konungen
hofsekreterare-titel. B. var dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
