Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellman, Karl Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
korthet grunddragen af B:s snille. Utrymmet
tillåter oss ej att närmare uppvisa
beståndsdelarna af detta snille eller att utreda
i hvad förhållande hans skaldskap står till det
lif, som omgaf honom. Det bör likväl nämnas, att
B:s skaldelynne är af den största känslighet,
och detta gör, att han omedelbart i sång
omsätter hvart intryck. Denne egenskap skulle
nödvändigt göra honom till en liflig och trogen
skildrare af det folk och den natur, i hvilka
han uppvuxit och som han med hela sitt varma
hjertas kärlek omfattade. B:s lyra har strängar
för alla känslor: ej blott lifvets glädje och
njutning, ej blott den svenska naturens skönhet
återspeglas i hans dikter, utan äfven kärleken
till konung och fosterland, medlidandet med nöden
och olyckan, det ömmaste deltagande för sorger
hos andra. I grunden är B:s skaldskap lyriskt,
men det har äfven ett drag af dramatisk-mimisk
kraft, som på ett för honom egendomligt sätt
parar sig med den lyriska stämningen och,
förmedladt af melodierna, gifver äfven hans mest
central-lyriska utgjutelser en klarhet och ett
lif, som slå åhöraren med förvåning.
Liksom alla verkligt stora skalder tillhör
B. i fullaste mening sin tid och sitt land,
på samma gång han också eger det universella
draget. Fåfängt vore att vilja neka, det hans
skaldskap skjuter djupa rötter i den samtids,
som hade en Dalin, en Nordenflycht, en Creutz
att uppvisa, och ostridigt är jämväl, att han
emottog det lifligaste intryck af de franske
vådevillister och visförfattare, som då voro
mest omtyckta; men icke dess mindre var han
originel i djupare mening än de fleste andra
skalder. I formelt hänseende består hans
originalitet deri, att han lade den musikaliska
rytmen till grund för sin versbildning och
strofbyggnad och det i vida högre grad och mer
följdriktigt än kanhända någon nyare författare
i vårt eller andra land. Detta hindrade honom
visserligen icke att använda äfven de poetiska
former, som voro allmänt gängse på hans tid –
så t. ex. skref han en stor mängd dikter på
alexandriner och liknande versslag –, men äfven
i dessa varsnar man en ständig sträfvan att göra
versen så musikaliskt målande, så välljudande
och vexlingsrik som möjligt. När man besinnar
detta och för öfrigt känner hur träget och med
hvilken omsorg B. omarbetade och renskref sina
dikter, äfven de minsta, så förfaller alldeles
talet om hans diktning såsom hufvudsakligen en
improvisation. Det är visst sant, att han ej med
ängslig möda sammansatte sina strofer, utan att
hans dikter "helgjutna frambrustit ur en lågande
inbillnings sköte"; men dermed är ingalunda sagdt,
att han vårdslöst framsjöng dem utan att
vidare bekymra sig om deras öde eller ens att
han mestadels författade utan förberedelse och
skriftlig uppteckning. Redan den ofta invecklade
rimflätningen och strofbyggnaden visa, att så
ej kan vara förhållandet, och de flere varianter
man eger i behåll af många dikter bekräfta till
full visshet, att B. öfverarbetade och omdanade
sina arbeten. Detta skall äfven i enskildheter
ådagaläggas, när forskaren begagnat sig af de
många egenhändiga handskrifter af hans dikter,
som lyckligtvis finnas i behåll. – I B:s
egenskap af musiker kunna vi närmast beteckna
honom som vådevillist. Från den samtida visan
och operetten samlade han ett rikt förråd af
melodier, som han med utomordentlig känslighet
sammansmälte med sina dikter till ett helt
af förunderlig liflighet och skönhet. Ibland
omdanade han det lånade efter egna ändamål,
ofta skapade han sjelf den melodi, som tycktes
honom lämplig. Tonsättare i egentlig mening är
B. således knappast, ehuru otvifvelaktigt är, att
han satte musik till åtskilliga af sina sånger;
men som vådevillist står han ensam inom den nyare
diktkonsten. Resultaten af de forskningar, som
hittills gjorts i Bellmans-melodiernas historia,
äro obetydliga och delvis oriktiga.
B. egde jämväl färdighet i teckning och uppöfvade
sig deri synnerligen under den senaste delen
af sitt lif. Åtskilliga pennritningar finnas
i B:s bref och handskrifter, hvilka han,
liksom de tryckta arbetena, gerna utstyrde
egendomligt och prydligt. Vi påminna i det
hänseendet om ritningarna i handskriften från
1771 (utg. af Klemming) och om "Väfrimmen", en
handskriftsrulle af omkr. 60 alnars längd,
i antik stil, med förgyllda "umbiliker"
och i öfrigt sirligt skrifven. I en del bref
från B:s sista tid utfördes teckningarna af
Hilleström, Martin och andra hans vänner bland
konstnärerna. I allmänhet röjer sig i B:s
skaldskap omisskänneligt ett drag af målaren;
det var endast tillfälliga omständigheter, som
gjorde, att han ej kom att utveckla sig till
samme grad af sjelfständighet i denna konst
som inom musiken.
Vi hafva ofvan nämnt de hufvudsakligaste
bland de skrifter, som B. utgaf under
sin lifstid. Utom dessa finnas hundratals
tillfällighetsstycken, som han dels sjelf lät
trycka, dels i afskrift meddelade vänner,
hvilka sedan utgåfvo dem. I den tidens
periodiska skrifter finnas många skaldestycken
af B. De flesta af dessa hafva hittills undgått
samlarnas uppmärksamhet. Emellertid är nu under
utgifning Skrifter. Ny samling, redigerad af
C. Eichhorn. Efter B:s död utgåfvos åtskilliga
samlingar, de vigtigaste efter Völschows
handskrifter (2 delar, 1814) och af P. A. Sondén
(Fredmans handskrifter, 1813). Slutligen
grep den sistnämnde sig an med en omfattande
samling Valda skrifter (6 delar, 1835–36), genom
hvilken han inlade den största förtjenst om B:s
skaldskap, ehuru han sjelf blygsamt betecknade
sin upplaga endast som en förberedelse till
en fullständigare. Sondén var den förste, som
kritiskt sofrade det rika materialet och som i
sin helhet skänkte vår literatur Bacchanaliska
ordenskapitlets handlingar; det var ock han, som
i Fredmans testamente sammanförde ett rikt urval
af skaldens smärre lyriska dikter, och ändtligen
han, som gjorde början med offentliggörandet
af B:s öfriga mångtaliga småstycken. Tjugo år
senare (1855) började Joh. G. Carlén utgifningen
af sin stora upplaga, kallad Samlade skrifter
(5 delar), hvilken afslöts 1861. Begagnande sin
utmärkte föregångares arbete i allt väsentligt,
tillade han dock ett och annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
