Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Augsburgiska bekännelsen - Augsburgiska bekännelsens försvar - Augsburgiska interim - Augur - Augurium - August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Augsburgiska bekännelsens försvar-August
1326
den evangelisk-lutherska kyrkans symboliska
böcker. Kurfursten Johan af Sachsen, protestanternas
inest betydande gynnare, ville vid den af kejsar
Karl Y för religionsstridigheternas Inläggande
utlyste riksdagen i Augsburg, 1530, framlägga
en kort sammanfattning af den evangeliska
lärans hufvudpunkter och vände sig till Luther,
Melanchthon, Justus Jonas och Bu-^enhagen för att
få en sådan skrift uppsatt. Frukten deraf blef
de 17 s. k. Torgau-ar-tiklarna, hvilka sedan med
Luthers bifall af Melanchthon ensam omarbetades
och under namn af "den augsburgiska bekännelsen"
i tvänne exemplar, ett på latin och ett på tyska,
framlades inför den församlade riksdagen. Denna
bekännelse, som utmärker sig både för en synnerligen
stor klarhet och bestämdhet och genom mycken mildhet
och hofsamhet i framställningssättet, består af
tvänne afdelningar. Den förra omfattar 21 artiklar,
innehållande de positiva lärosatserna; den senare
deremot behandlar i 7 artiklar de kyrkliga missbruk,
till hvilka den romersk-katolska kyrkan under tidernas
lopp gjort sig skyldig. Bekännelsen underskrefs vid
riksdagen af de fleste evangeliske furstarna och
riksständerna. Hon kallas äfven’ "den oförändrade
augsburgiska bekännelsen", till skilnad från en af
Melanchthon tio år senare (egentligen endast i hvad
som rörde nattvarden) gjord omarbetning af densamma.
j. H. B.
Augsburgiska bekännelsens försvar (apologi) kallas
den andra i ordningen af den evangelisk-lutherska
kyrkans bekännelseskrifter. Den utgör, såsom namnet
antyder, ett försvar för den bekännelse, som af de
evangeliska ständerna frainlemnades vid riksdagen
i Augsburg d. 22 Sept, 1530. Denna sökte nämligen
de påfviskc att vederlägga, och den motskrift, som
för detta ändamål af dem uppsattes och offentligen
upplästes vid nämnde riksdag, gillades äfven af
kejsaren, hvilken befallde protestanterna att
rätta sig- efter densamma. Det förmenades dessa
att taga någon afskrift. A deras vägnar författade
emellertid Melanchthon en vederläggningsskrift,
i hvilken han gendref papisternas inkast mot den
augsburgiska bekännelsen. Sedan han äfven någon
tid derefter lyckats få ett exemplar af nyssnämnda
motskrift, underkastade han sin försvarsskrift
en betydande omarbetning och utvidgning samt lät
1531 utgifva henne från trycket. Den innehåller
i 14 artiklar en utförligare framställning af den
augsburgiska bekännelsens läropunkter jämte bevis
ur den hel. skrift och vederlägger på samma gång
med mycken grundlighet de villfarelser, som deri
påfviska motskriftcii innehåller. Redan följande året
(1532) antogs denna nya bekännelse af de evangeliska
ständerna, och alltmedan mötet i Schmal-kalden 1537
har "Augsburgiska bekännelsens försvar" intagit
ett aktadt rum bland den evang.-lutherska kyrkans
symboliska böcker. J. H. B.
Augsburgiska interim (Augsburger-intc-riin) kallar
man den af kejsar Karl Y vid riksdagen i Augsburg 1548
framlagda religionsstadgan, genom hvilken han hoppades
att kunna på fredlig väg slita den mellan katoliker
och protestanter uppkomna striden. Oaktadt detta
interim fordrade en nära nog fullständig återgång till
katolicismen, lyckades det icke vinna några egentliga
sympatier bland katolikerna och naturligtvis ännu
mindre bland protestanterna. Hertig Morits af Sachsen
lät derför framlägga det af protestanternas förnämste
ledare s. å. utarbetade s. k. Leipzigska interim,
i hvilket åtskilliga eftergifter voro gjorda med
afseende på de katolska ceremonierna, men som dock
i allt hufvudsakligt fasthöll det protestantiska
lärobegreppet. Detta interim kunde dock lika
litet som det förra tillfredsställa de stridande
partierna, hvilka först genom religions-freden i
Augsburg (1555) kommo på det klara med hvarandra.
j. H. B.
Au g ur, Lat., teckenskådare 1. teckentydare. Ordet
hänför sig till de gamle romarnas tro, att gudarnas
vilja i afseende på en tillämnad handling kunde
utrönas derigenom att man gaf akt på vissa genom böner
framkallade eller tillfälligtvis uppenbarade tecken,
särskildt foglars flygt och läten samt företeelser
på himmelen. För statshandlingar - såsom vid ämbetens
tillträdande, krig och folkförsamlingar - anställdes
efter ämbetsmännens förordnande teckeri-skådning af
augurerna (augures). Dessa af-gjorde om teckneri
voro gynsamma eller ej. Deras rättesnöre dervid
var en ursprungligen latinsk eller fornitalisk
augural-vetenskap, ett system af regler, som
grundade sig på förut gjorda iakttagelser och samlad
erfarenhet. Augurerna. hvilka i tjensten brukade en i
änden böjd stal’ (litiiiis}. bildade ett kollegium,
som efter Sullas tid bestod af 15 medlemmar. De
voro högt ansedda, och flere af statens förnämste
män, såsom talarna’ Hortensius och Cicero, voro
upptagna bland dem. De tillsattes först af konungen,
sedan genom kooptation, d. v. s. inval, förrättadt
af förut varande medlemmar, efter 104 f. Kr. af
folkförsamlingen och sist af kejsarna. R. idh.
Augurium, Lat., teckenskådning; äfven sjelfva
tecknen. Se Au g ur.
August. 1) August, kurfurste af Sachsen. f. 1526,
d. 1586, var son till hertig Henrik den fromme och
blef kurfurste efter sin broder Morits’ död, 1553. Han
deltog ifrigt, först såsom kalvinist och derefter som
lutheran, i sin tids religiösa tvister. Genom honom
åvägabragtes "Formula concordise", som fastställde
den lutherska renlärigheten i hennes strängaste och
oförsonligaste form. Föga samvetsgrann, då det gällde
landvinningar, var A. dock en utmärkt regent i hvad
som rörde landets inre förhållanden. Med stor ifver
främjade han både andlig och materiel odling. Han
var först gift med Anna, dotter till Kristian III i
Danmark. Efter hennes död, 1585, förmälde han sig med
den trettonåriga Agnes Hedvig af Anhalt, men af-led
kort efter förmälningen.
2) August II, konung af Polen och under namnet Fredrik
August I kurfurste i Sachsen, f. 1670, var son till
kurfursten Johan Georg III och Anna Sofia, Fredrik
IILs af Danmark dotter, och derigenom kusin till Karl
den tolfte. 1694 blef han kurfurste, och genom ränker,
bestickningar och öfvergång till katolicismen lyckades
han 1697 blifva vald till konung i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
