Så snart man upfunnit et nytt näringsfång, hwarmed människor kunna syslosättas, så tror man deras tilwerkning wara Nationnal winst, oacktadt samma näring icke nöjaktigt betalar sina arbetare.
Wi anse, at det folket, som tages därtil, tilförene ingen ting hade förtjänt, eller kunnat förtjena, då likwäl den, som utan at tigga eller stjäla, dragit fram sig och de sina ofelbart i sin förra handtering, förtjänt mera än i den nya, då inkomsten knapt förslår för honom allena, och hans hustru med sina barn måste släpas på gatorna och lefwa af andras förtjänst.
Det är ganska nyttigt för et folk, at uptänka några nya näringar, til äfwentyrs bland dem kunde träffas en mera lönande, än någon af de förra, som i följe däraf kunde öka den Nationnale winsten. Men at genom belöningar eller andra medborgares twång i längden drifwa et arbete, är altid en ofelbar förlust för Nationen.
Här gäller aldeles intet det swaret, at flere kunna lefwa, då näringarna ökas; ty det är aldeles intet deras antal som ökar winsten för en Nation, utan endast wärdet af tilwerkningarna, om det icke wore uti mera än en enda näring. Så länge jorden ligger i linda, Bruken sakna arbetare, och wåra werkstäder stå ledige, är bekymret om än flera handteringars drifwande i mitt tycke öfwerflödigt.
Härwid faller mig i minnet Æsopi Moral under sagan om Hunden, som wid simmandet såg skuggan af köttstycket i watnet och skulle taga därefter; men förlorade med det samma det han fått sig i Slagtare-boden. Den som gapar, säger han, efter mycket, mister hela stycket.
Ej eller anser jag det skälet för fullgiltigt, at arbetet drifwes med införskrifna utlänningar. Ty hafwa de på publici dryga kostnad kunnat låckas in, at arbeta uti en mindre lönande näring, så hade de tusendetals, utan den minsta tunga för Republiken, flyttat in, allenast de fått frihet, at nära sig bäst de gittat, det är, at idka den handtering, där de mäst ökt Nations rätta winst.
Så snart utlänningar äro inkomna fordrar ju en sund Politie, at göra
sig bästa nyttan af deras arbete, och det sker ofelbart i den näring,
som bäst lönar sina idkare; men ingalunda på de ställen, där de måste
födas Staten och Publicum til last. Det förra söka de up sjelfwa, det
senare blifwa de ej gerna wid, utan genom twång, och armod blifwer
ändteligen där deras flyttnings-lön.
