Denna resa hade även sina muntrande episoder, och nu, just i rätta ögonblicket, då humöret kunde behöva en liten uppryckning, inträffade en dylik.
Jag ringer till nästa läkare, uppe i norra Skånehörnet, och säger:
- Jag far härifrån i morgon, antagligen vid 1-tiden och beräknar alltså vara hos doktorn låt mig säga senast klockan 3 och tänker, att vi ska hinna klara doktorns distrikt på eftermiddan, så att jag sen kan fortsätta vidare västerut.
- Äh! Tjänare, Smith! hör jag till min häpnad en plötsligt skrattande röst.
- Smith! Jag förstår inte.
- Äh! Tjänare, Smith!
- Är det inte doktor X?
- Äh! Tjänare, Smith.
- Detta är författaren Ludvig Nordström, som talar.
- Verkligen! Äh, hör du, du, gamle Smith.
- Är det doktor X?
- Jaa, då. Är det författar Nordström?
- Ja, svarade jag, doktorn får väl själv konstatera saken klockan 3.
Det händer ibland, att personer, som av någon outgrundlig anledning anse mig tillhöra Det Ondas företrädare här i världen, ringa och tala ungefär i denna stil, så det for ett ögonblick igenom mitt huvud, att det kanske var någon dylik fantast, som trädde fram i denne doktors gestalt, men som läkare inte bruka förete den sortens galenskap, anade jag, att något misstag hade ägt rum.
Jag kommer upp, doktorn kommer in i rummet. En forskande blick på mig. Ömsesidigt gott skratt. Mycket riktigt: en person, vid namn Smitb, hade av naturen begåvats med en röst, enligt uppgift, precis lik min och var dessutom en stor spefågel. Läkaren hade tagit påringningen för ett skämt från hans sida.
Det kunde också behövas ett skämt just då, ty det som nu kom, blev inte särskilt skrattretande.
- Nåå, doktorn, sa jag, då vi skrattat ut, hur har vi det nu egentligen ställt här?
- Jaa, svarade han, vi ska fara ut och titta, bara hälsovårdsnämndens ordförande kommer. Han ville gärna vara med, och han är här om ett ögonblick.
- Doktorn har en bit av Blekinge, inte sant?
- Jo, tre kommuner om sammanlagt 5.700 invånare.
- Nå, Blekinge är ju ur snart sagt alla synpunkter, utom naturskönhetens, ett svart kapitel, så jag förmodar, det inte är så vidare grant i doktorns distrikt. Fattigt?
- Ja, mycket fauigt. Om jag säger, att bara i en av de tre kommunerna har på fyra år utbetalats 80.000 kronor i bostadsförbättringsbidrag till 169 familjer och att det är som en droppe i havet, så förstår författarn.
- Vad är det värsta?
- Fukten och planlösheten i bebyggelsen, speciellt i fisklägena, där alla vill bo så nära vattnet och fiskredskapen som möjligt, med följd att det blir ett enda husgytter. Som det ofta är ont om vatten, kan det dessutom hända, att 4 - 5 familjer måste ha samma brunn, belägen på en av tomterna. Andra får gå långa vägar efter vatten. Slask, sopor, avfall kastas ut om knuten och förpestar samhället. Husen har ingen stenfot, golven ligger direkt på marken och är uppruttna...
- Hur är husen byggda, då?
- Ja, på ena ändan ligger i regel en förstuga och därinnanför köket, som nästan alltid är kallt, dragigt, mörkt, lågt i tak och på alla sätt undermåligt, med följd att där kan familjen inte vistas, vilket skiljer denna bygd från de flesta andra i landet, skulle jag tro. Familjens egentliga rum, det är den s. k. »stugan», som upptar mittpartiet av huset och ibland sträcker sig över husets hela bredd. Då brukas det inte bara som dagrum utan också som sovrum...
- För hela familjen, kanske?
- Ja, ja, män! För hela familjen. Det vill säga föräldrar och barn, och inte nog med det, utan ofta även någon äldre, en farfar, en mormor eller så. Man måste nämligen lägga märke till en bestämd skillnad mellan förhållandena här och i Skåne. I Skåne är det regel, att de gamla sälja gården och flytta till ett stationssamhälle, det är en av förklaringarna till den pågående starka nybebyggelsen och samhällsbildningen där. Här i Blekinge däremot köper barnen, i regel yngste sonen, gården av föräldrarna, och dessa stannar kvar där, oftast i en egen stuga på gården, till döddagar. Det är en sträng tradition, att föräldrarna här ska underhållas av barnen till döddagar. Den gamle ägaren kallas för övrigt här för: gårdman. Så det heter om dödsfall från predikstolen: att Gud behagat hädankalla gårdmannen så och så.
- Hur många kan då bo i detta rum?
- Ja, sex, åtta personer i två bäddar är ingen ovanlighet.
- Och det beror på?
- Ja, det beror inte på bristande värme eller utrymme, för det förekommer i hus med värmeledning, som för resten är ganska vanlig, nej, det beror helt enkelt på gammal inrotad vana.
- Då är det ett snuskigt folk?
- Ja, inte stå de hygieniska begreppen vidare högt. Det kan man inte säga. Om man tänker till exempel på finrummet eller som det här rätt och slätt heter: »huset»...
- Vad menas med det?
- Jo, innanför stugan eller vardags- och sovrummet, mitt i huset ligger i regel ett stort rum på gaveln, upptagande husets hela bredd, med tre ytterväggar och fönster men ingen eldstad. Kallrum alltså. Det användes vid festliga tillfällen, t. ex. julkalas. Annars hänger där familjens söndagskläder runt väggarna, om höstarna plockas familjens fruktförråd in i hörnen, äpplen, päron o. s. v. och även andra livsförnödenheter. Så att detta rum är i själva verket en kombination av garderob och skafferi. Och så vädrar man inte. Fönstren är oftast igenspikade. Man är paniskt rädd för drag. Man kan tänka sig, hur det ska vara i ett sådant hem, då någon blir sjuk och ingen möjliahet finns att isolera den sjuke, kanske döende - fast hela »huset» ligger där, tomt, vägg i vägg. Nej, ur bostadssynpunkt är Blekinge det sämsta jag sett av vad jag under min läkartid har prövat på olika håll i landet.
- Något särskild sak, som doktorn skulle vilja ha fram?
- Ja, och en, enligt min tanke, mycket viktig.
- Och det är?
- Barnens nattsömn i fisklägena.
- Jaså! Hur är det med den saken, då?
- Som jag sagt bor hela fumiljen i ett enda rum. Fadern är fiskare och far ut med redskapen till sjöss på eftermiddan, men modern och barnen går inte i säng...
- Varför?
- Helt enkelt därför att dom ska vänta på sista väderleksrapporten klockan tio eller något efter. Det är ju alltid någon oro för storm och möjligheter till olycka. Nå, sen får barnen sova. Så vid 2-tiden kommer fadern hem från sjön, och det första han då gör är naturligtvis att gå upp till stugan för att värma sig, få en kopp kaffe och berätta för hustrun, hur fisket utfallit. Barnen vaknar naturligtvis, så ska dom också ha kaffe naturligtvis. Så går fadern tillbaka till båten, och barnen somnar om. Sen tidigt på morgonen, kanske redan klockan sex, ska barnen upp för att hinna till skolan, och att denna dåliga, orofyllda sömn inverkar menligt på deras normala utveckling, det är tyvärr lätt för skolläkaren att konstatera...
- Nå, va säger författarn om det här, då? föll nu hälsovårdsnämndens ordförande in, han hade kommit under samtalet mellan doktorn och mig. Ute i fisklägena är det en fattigdom, som man knappt kan göra sig en föreställning om, ja, jag undrar, om det finns maken på något annat håll i Sverige. Därute, jag tänker då särskilt på ett av dem, har man inte annan tillgång till bränsle, än vad man kan plocka ihop av ris och kvistar, torra rötter och annan bråte, som man fått tillåtelse att plocka ihop i skogen. Och då händer det ofta i skolan, att barnen kommer försent, och när läraren frågar eher orsaken, så blir svaret: Jag måste ut tidigt och samla »bränne», och jag fick så stor börda, att jag inte orkade hem fort nog, det var så tungt, och därför kom jag försent i skolan.
Jag tänkte vid denna historia på alla rörande berättelser i skolböckerna om forna tiders, längesen bortdunstade barkbrödstiders hårda villkor för de stackars små barnen och på alla diamantklara tårar, de fått att strömma nerför kinderna på nätta, rosenkindade skolbarn i städerna.
De tiderna äro uppenbarligen långt ifrån förbi. Och tänk, om man
skulle ta och skriva på nytt om »svenska fattigdomens betydelse». Inte
ur poetisk synpunkt. Bara ur hygienisk!
