Vi satte oss upp i bilen, och det blev nästan den livligaste bilfärden under hela resan. Det var inte bara doktorn och hälsovårdsnämndens ordförande, det var också redaktören för platstidningen, och alla ville de framhäva trakten: dess skönhet, dess behov, dess brister, dess förbiseddhet.
- Och jag garanterar, sade hälsovårdsnämndens ordförande, att jag skall visa författaren Sveriges absolut sämsta bostad!
- Jag har dock sett ganska ruskiga saker, speciellt i Skåne.
- Skåne är ett elände, det vet jag. Men Sveriges absolut sämsta bostad, den har i alla fall Blekinge.
Det var en mycket vacker trakt, en gammal uttorkad sjöbotten, vidsträckt, med byar skymtande runt hela horisonten Det såg så välmående ut som helst, och ingen kunde tro, att här var så uselt.
- Men titta bara på detta hus, därborta! Ser det inte hemtrevligt ut?
Bild 18. »Den sämsta bostaden», Blekinge.
- Jo, visst!
- Vill författarn höra en historia om det huset?
- Gärna.
- Där bor en gammal gubbe. Golvet ligger direkt på marken. Ingen grund. En vacker dag för en del år sen fick gubben se något sticka upp mellan ett par golvtiljor. Han lät det hållas. Det stannade kvar, vart större och större, kraftigare och kraftigare. Kan författarn gissa, vad det var?
- Nej.
- Ett körsbärsskott. Och gubben lät det växa, och nu har han ett körsbärsträd inne i stugan, som blommar och sätter frukt långt före träden ute, tack vare det varmare klimatet i stugan.
- Ja, sade jag, då börjar jag ana, att ni kan ha Sveriges sämsta bostad här i Blekinge.
Och det hade man.
Det var ett, som synes, delvis hoprasat hus, ute på en udde i ett fiskläge. Bakom fönstret, som syns på bilden, var en liten kammare, och där bodde en tyst, stilla gråhårsman.
Han hade snyggt men oerhört fattigt. På väggen hängde en mandolin.
- Vad gör han? frågade jag.
- Ingenting.
- Har han aldrig gjort något?
- Han har visst varit på sjön.
- Vad lever han på?
- Folkpensionen.
Det var resans rekordbostad.
Och ur en stuga intill kom en gammal ofärdig gumma utlinkande, då hon upptäckt, att hälsovårdsnämndens ordförande fanns i farvattnen. Hon stannade vid stengärsgården och ropade genom vindens sus och vågornas sjåsande nere vid stranden intill:
- Jag vill ha nytt tak! Ni får ge mig nytt tak!
- Ja, ja, kära mor, ni ska få! vinkade ordföranden, och, vänd till mig:
- Jag vågar inte visa mig i samhällena! Då vill alla ha. Och det värsta är, att nästan alla behöver.
Men enslingen i det hoprasade huset hade noga tillstängt dörren, det blåste isigt från det vårgröna havet.
Och så hade jag fått se körsbärsträdet, som blommar i Blekinges
förfallna stugor.
