Vid återkomsten till Malmö mötte jag Hedin på Savoy.
- Bilen blir klar i morron! sa han. Jag måste dit igen.
Jag satt och ordnade mina papper, medan jag väntade på den mat, jag beställt. Det var i hotellets matsal. Runt omkring skimrade vinglas och slingrade blå cigarrök i aftonsolen, glad skånska surrade i luften, allting lyste, glänste, verkade rikedom, bekymmerslöshet, hög kultur, trygghet, kort och gott: perfekt.
Plötsligt stod en man vid bordet, med ett konvnlut i hand.
- Herr Nordström har varit ute och sett på lantarbetarbostäder! sa han.
- Bland annat.
- Vill herr Nordström vara vänlig titta på det här? sa han och räckte fram en packe fotografier.
- Jag har dock icke sett något så fasansfullt! sa jag.
- Men det finns.
- Dock förbättras det! sa jag.
- Ja, sade han. Men folket själv?
- Vad menar ni?
- Jag menar, att det värsta är skåningarna själva. Inte bostäderna. Skåningarna är så slöa och loja, att ibland blir man alldeles rasande. Dessutom är dom snuskigare och mer ouppfostrade än folket i något annat landskap i Sverige. Se på deras möteskultur till exempel! Dom sitter och snusar, tuggar och spottar och uppför sig på ett sätt, som vore fullständigt otänkbart uppåtlands.
- Och förklaringen? Kan ni ge den?
- Förklaringen är, att den sociala rörelsen här i Skåne aldrig föregåtts av någon ideell rörelse som i övre Sverige, där nykterism och frikyrklighet först uppfostrat folket till självtukt, självansvar och självrespekt. Därför saknas allt dylikt i Skåne. Det är förklaringen.
Jag hade fått kompasskurs för den närmaste fortsättningen.
