Vi kommo till ett gammalt, gammalt gods, vars ägare emellertid var förmögen. Han hade byggt en hel ny uppsättning stathus, för fyra och två familjer samt enfamiljshus. Ett helt litet samhälle i vitrappning och röda tak.
Men vad är det med Skåne?
Det här var nytt, det borde varit propert. Men nej! Det luktade snusk, lika förbaskat. Interiörerna voro de standardiserade: två rum och kök, i stort sett ordentliga biutrymmen. Men folket tycktes också vara standardiserat: Lort-Sverige tycktes vara själen åtminstone i det skånska Villa-Sverige, den outrotliga själen, och det var med dysterhet i sinnet jag åter steg i bilen.
Icke bättre blev det på ett annat slott. Där hade man byggt om de gamla statbyggnaderna, minskat ner lägenheternas antal från åtta till sex. Man hade lagt in skafferi, man hade gjort bättre dass, man hade ordnat tvättstuga.
Den unge godsägaren kom själv, vänlig och intresserad, och förklarade:
- Vi får lov att ta det pö om pö.
- Jag förstår! sa jag, men det var inte bostäderna, som intresserade mig längre. Det var människorna. Och detta var ruffigt. Rummen voro och blevo mörka och dystra. Människorna voro och förblevo mörka och snuskiga.
Vi körde vidare.
- Vi ska ta en drängkammare som avslutning! sa doktorn. Jag har spart den till sist.
Och det var verkligen alla tiders drängkammare. Inte på ett gods utan hos en bonde.
En kringbyggd gård, till vilken man kom in genom ett portlider. En stensatt gård, gödsel i högar, vagnar, en lång envånings bostadslänga, smutsig, som om ägarna och drängarna i århundraden torkat av sina lortiga gödselfingrar på väggarna. En stor, grå, skimmelögd dansk dogg som hasade sig emot oss. Stämning av Strindbergs Tschandala-gård.
En karl kom ur lagården emot oss. Lång, svart, gänglig, med ett egendomligt, halvt spotskt oth hotfullt, halvt undvikande och krypande leende över ett tattaransikte.
- Vi önskar ta en titt på drängkammaren! sa doktorn. Jag förmodar, den är iordningställd nu.
- Det har varit mycket att göra! blev det avvisande svaret.
- Få vi gå in?
- Det ska väl gå för sig! svarade han motvilligt och försvann.
Har läsaren varit i norra Frankrike? I Picardie? Där är det ljusblått! Där ser det ut, som det såg ut här. Drängkammaren var två rum i portlidret, ungefär som två hästspiltor, omålade träväggar, allt omålat, allt brunsvart av jord, gödsel, rök, samlad, blandad, lagrad smuts.
- Men jag har satt in kamin! hade ägaren sagt, med en glimt av stolthet i blicken.
Mycket riktigt. Väggen mellan spiltorna var ner emot golvet upphuggen. I gluggen var placerad en kokskamin, med rör genom ena rummet, längs skiljevägen upp till taket. Meningen var, att kaminen skulle värma båda rummen och göra dem inte bara människovärdiga utan hemtrevliga, komfortabla, förtjusande.
Där stod ett tvättfat av emaljerad plåt bredvid kaminen, halvfullt med vatten. Vattnet var svart. Emaljen också. En rakborste som svansen på en mycket gammal katt med skabb. En halvfull brun Monopolets pappask med piptobak. Sängar med halm stickande upp som ur julbockar och sängkläder som av svartaste sorgflor, kaminen röd av rost...
- Jag tror, vi kan fara! sa jag till doktorn, och vi foro.
