Jag hade inte varit i Norrköping på några år och aldrig kommit in till staden från väster. Vad upptäcker jag? Från norra stranden av sjön Glan, åtminstone ett par mil: en fortlöpande splitterny villabebyggelse! Funkishus, trädgårdar blommor, ljusa, glada färger. Och överallt stommen till nya hus, betonggrunder, byggnadsställningar. Här marscherade det nya Villa-Sverige fram på bred front. Och bara ett stenkast från detta - Lort-Sverige, Balkan!
Det var för trasigt, för kaotiskt, detta Sverige av i dag. Och vilka bodde så här? Stadsbor, industriarbetare. Varför skulle de få leva som prinsar, medan landsbygdens människor fingo leva som djur?
Här var fel någonstans. Hela det nuvarande ekonomiska systemet i landet måste vara fel, på ett eller annat sätt. Men hur?
Nå! Jag kommer in på »Standard» i Norrköping. Vem står i hallen, trygg och lugn som alltid, om inte en vän, en man i själva centrum av hela det sociala och ekonomiska maskineriet i dagens Sverige, en man, som jag sätter över de flesta.
- Hallå! säger han. Har du hunnit hit? Nåå?
- Jag blir bolsjevik! svarar jag ur stanken av mina upplevelser.
- See you later! säger han. Skall utlägga texten på ett möte. Klockan nio är jag här tillbaka.
På utsatt tid kommer han, och vi prata tills lokalerna stängas.
- Tänker du göra skräckjournalistik? frågar han mycket lugnt, sedan jag fått explodera.
- Nej, med det gagnar man ingen och inget. Men kan du säga mig, för det första: har demokratin egentligen lyckats, då det ser ut så här i landet, då en folkgrupp får allt och andra ingenting, och vidare: är demokratin tillräckligt effektiv? Det är ju precis som innan den kom till. Några grupper regera och bestämma allt, de andra sova, eller rättare sagt: folket sover. Och det som görs, detta byggande för några, vem betalar? Allt går ju på lån! Jag är faktiskt rädd, när jag ser, hur det ser ut. Jag frågar mig, om inte hela svenska folket lever på slagord och om inte alltsammans slutar, som det heter i Norrland, med en dundrande konkurssmäll. Det hela går på slump, och ingen människa kan se skymten av en nationell arbetsplan. Det är en sådan, vi måste ha.
- Du är uppenbarligen på väg att bli nationalsocialist.
- Nej, kära du, jag är inte på väg till nånting annat än det jag är, men jag är uppenbarligen på väg att lära känna det verkliga Sverige och de verkliga svenskarna - bakom slagorden.
- Det ska bli intressant höra till vad resultat du kommer. Jag säger bara: håll huvut kallt, även om hjärtat kokar över ibland, och lycka till!
På vilket vi gåvo varandra ett handslag, och färden gick
vidare. Men vad som redan här slagit mig med sådan styrka det skulle
jag snart återfinna som en av färdens huvudmelodier hos andra, på sätt
läsaren snart skall få se. Och det skadar inte att det blir ventilerat
och diskuterat. Förr eller senare tränger det sig ända fram i det
offentliga.
