Så var det, vad jag genom denna inspelning fick se och började ana betydelsen av för den stora förvandlingen från det urgamla Lort-Sverige till det framväxande nya Villa-Sverige.
Det var något, som icke slog mig, medan händelsen pågick, utan som först under loppet av ett par dagar liksom svävade i luften omkring mig. Men jag kan redan här säga, vad det var. Det var den Kungliga Svenska Avundsjukan.
Och jag ska i korthet berätta, hur jag nådde fram eller, rättare sagt, hur händelserna själva förde mig fram till upptäckten.
Från inspelningen skulle färden gå direkt ner till nattkvarteret, som denna gång var Norrköping, men den energiske doktorn släppte mig icke.
- Herr Nordström måste först se åtminstone en statbostad, som ger en bild av de s. k. lönebostäderna här i Östergötland! insisterade han. Så mycket mer som den ligger alldeles invid vägen ner till Norrköping.
Och det ville jag självklart gärna. Det blev en syn, vill jag lova. Det var en liten lutande, grå envåningsstuga några meter från stora landsvägen, man skulle förr i världen ha sagt en koja, direkt på marken utan tillstymmelse till grund. Gräset växte kring brädfoten, och den var rutten, doktorn kunde trampa den till mjöl.
Insidan såg ut som de stugor jag tidigare beskrivit, men värre. Ett rum, som upptog halva huset, med ett litet fönster på gaveln, resten av huset var kök, som mest bestod av en enorm, förfallen, nästan nedrasad spismur, och förstuga. Vi tittade in, dörren stod öppen, men huset var tomt. I köket utom spis en soffa, en kommod och jämte kringspridda matrester ett om inte två nattkärl på ett av jord, smuts, matspillror nästan svart golv. Rummet i sin tur var så lågt i tak, att doktorn inte kunde stå rak, fyllt av en ljum, fet, obeskrivlig lukt, vilken fastnade i gom, näsborrar och hals, så att de med ens kändes liksom ludna av någon obeskrivlig, osynlig smuts, irriterande slemhinnor och nervspetsar, så att man fick kväljningskramp. Detta rum var ett underverk av hoppackade och hopbyltade mattor, gardiner, soffor, bord, stolar, kommoder och Gud vet allt. Det såg ut som ett moras av gråsvart lump. En tattarinteriör är icke värre. På Balkan eller i en turkisk by i Mindre Asien är det inte värre, jag har sett även de interiörerna, så jag vet, vad jag talar om.
- Här bor åtta om inte tio personer! sade doktorn.
- Tolv! sade en låg, stillsam röst bakom oss. Det var en karl, som kommit ljudlöst över gräset framför trappan.
- Tolv? sade doktorn.
- Ja, tolv.
- Och här växer barn upp! tillade doktorn. Och det är inte en jordbruksarbetare, som bor här. Det är en förman. Inte sant, han är förman?
- Jo, svarade mannen.
- Jag har sett liknande i Sörmland, sade jag och backade ut i friska luften.
- Kan det finnas något så uselt i Sörmland? sade mannen och såg allvarligt på mig. Kan det vara lika uselt där som här i Östergötland? Jag trodde, det var värst här.
I detsamma kom hustrun i huset. En jättinna med blomstrande röda kinder, blixtrande blå ögon, i gummistövlar, på cykel, med ett brödpaket och en kasse matvaror. Jag häpnade. En bild av hälsan och styrkan. Levande i detta hål. Men barn syntes ej. Jag skulle velat se dem.
Jag tog ett hastigt farväl av den präktige doktorn och hans charmanta fru, hoppade upp i bilen och sa till Hedin:
- Kör! Så vi få frisk luft!
Jag hade för hastigt slungats ur välbehaget i det upprensade Villa-Sverige tillbaka ner i Lort-Sveriges stank- och mörkerhelvete. Kontrasten var för stark. Jag kände en blandning av förtvivlan, vrede och vanmakt, som varje normal människa i mina kläder skulle ha känt. Vad är detta beprisade Sverige? Hur sköts det? Vad är det för folk vi ha? surrade det i hjärna och hjärta.
Och från denna kontrast kastades jag lika oförmedlat in i en annan.
