Följande dag passerade jag Linköping på väg söderut. Min häpnad! En hel stad av spritt nya villor har sprungit upp utanför den ursprungliga staden. Här börjar jag på allvar möta den enorma samhällsbildningen i landet. Städerna marschera ut på kringliggande landsbygd, och längs alla vägar skjuta nya samhällen upp som svampkolonier. Och inte nog därmed! Det är en standardiserad hustyp, som präglar hela denna nya bebyggelse, vilket gör, att Sverige för första gången i sin historia börjar få en enhetlig yttre prägel, och detta från Ystad till Haparanda. Landskapskaraktärerna, sockenkaraktärerna, bykaraktärerna hålla på att försvinna.
Ett gammalt Sverige sjunker obönhörligt i graven, ett nytt breder sig med häpnadsväckande snabbhet över hela landet. Och frågar man, vad det är, som försvinner, kan svaret inte bli mer än ett, det är ett gammalt Småstads- och Smådrifts-Sverige, som håller på att dö bort, det är ett Storstads- och Stordrifts-Sverige, som håller på att se dagen.
Har man det klart för sig, då klarnar en hel del även i bostadsfrågan. Och då intar avundsjuke-fenomenet sin rätta plats i nuets själsliv på landsbygden. Det är inte bara en stilla, sömnig process, som äger rum. Det är strid i själarna, och det var den, jag nu närmast fick en första vindpust av. Hittills hade företeelserna tett sig bara som sammanhangslösa stickprov, nu började de ordna sig till en stridsfront, som gav perspektiv och överblick. Jag skall berätta hur.
Vi kommo till ett stort industrisamhälle, blandat av arbetarbaracker av sten, ett par hundra år gamla, och nya egnahemskvarter, det hela inbakat i en stor landskommun.
Jag sitter hos provinsialläkaren tillsammans med honom, med en ledande kommunalman och med distriktssköterskan, vid ett glittrande kaffebord i strålande vårsol. Men det är varmt som i juli. Doktorn är ny och inte så inne i sakerna, kommunalmannen har allt på sina fem fingrar.
- Här har man, säger han, att skilja mellan bostadsfrågan för själva samhället och bostadsfrågan för socknen. Det är ett par saker, som torde vara skäl att dra fram. Jag förmodar, dom är ganska typiska för de flesta socknar i landet. Det är hälsovårdsnämndernas svåra ställning. Nu bryr jag mig inte om samhället, bara socknen, det är ju bara rena landsbygdens bostadsproblem, som herr Nordström skall studera. Nå! Här finns gruvor, som är nerlagda, och gamla gruvarbetarbostäder från förr. Kommunen hyr dem, det vill säga några av dem, och där placerar den en del pensionärer. Då är frågan: är dom bra? Är dom mänskovärdiga? Ja? Dom är, vad ska jag säga, beboeliga men inte tillfredsställande. Somliga är stenhus och för kalla, andra trähus och uppruttna. Och en alldeles särskild svårighet med dem är den, att somliga har ända till 1.500 meter till dricksvatten...
- En och en halv kilometer till brunn?
- En och halv kilometer! Och särskilt om vintern och för gamla människor, vad det betyder, det förstår ju vem som helst.
- Och så har det varit förr?
- Ja. Det var andra tider. På samma sätt med avlopp och avstjälpningsplatser. Finns inte. Och nu växer samhällena. Hygienen blir en förstarangsfråga, där människor hopas. Förr var det några få hushåll, då gick det av sig själv. Nå! Nu ska vi ta ett typiskt exempel på hälsovårdsnämndernas bekymmer i fall som dessa. Vi tar ett fideikommiss, som vi ju har gott om här i södra Sverige. Det har dåliga affärer, det har de flesta, går till kungs och får rätt att sälja från jord. Nå, vad händer? Jo, just de områden, där de gamla bostäderna står, avsöndras, ett kapitalstarkt bolag har bildats att exploatera dessa områden, att bygga, sälja, hyra ut. Hur blir då läget? Jo, så här! Fideikommisset klämdes på sin tid av hälsovårdsnämnden att reparera och förbättra men hade inte råd, kunde inte.
Där har läsaren de gamla slotten och herrgårdarna med hundarna, som jag i det föregående talat om. Förfallna inuti, med förfallna domäner, på grund av fattigdom, en fattigdom, orsakad av att de representera föråldrade, oekonomiska produktions- och driftsformer. Statbostäderna jag genomvandrat, en hel stor del av Lort-Sverige, steg här fram i förklarat ljus vid den erfarne kommunalmannens ord.
- Nå ! fortsatte han. Så kommer spekulationsbolaget. Hälsovårdsnämnden klämmer bolaget. Vad gör då bolaget? Ingenting.
- Ingenting?
- Ingenting. Dom struntar helt enkelt i hälsovårdsnämnden.
- Struntar?
- Ja visst! Det är affärsmän! Dom kan sin sak. Dom är inga filantroper. Och där står hälsovårdsnämnden.
- Och pensionärerna?
- Ja, dom står där också! Med iskalla eller ruttna bostäder, utan vatten, slask, avlopp. Eller! Så blir det till sist reparation och förbättring. Men då har pensionärerna i regel flyttat till en bättre värld.
Det är ett stycke nutida svensk historia, eller hur?
Och detta!
- Eller ett annat fall, där hälsovårdsnämnden inte har det lättare. Vi tänker oss en familj på föräldrar och tio barn, som bor i ett rum och kök. Vad vore nu bäst att göra i ett sådant fall? Jo, naturligtvis att bygga till ett par rum. Naturligtvis! Men! Dom äger inte stugan utan hyr den. Och då finns ingenting att göra. Dom kan inte få vare sig statligt förbättringsbidrag eller byggnadslån, förutsättningen för det är ju, att dom äger stugan och marken. Reparera själva - nej, det vill dom inte, det vore ju att skänka hyresvärden, och förresten har dom inte medel. Vad kan man göra? Ingenting, Det enda är, om det kunde ordnas på något sätt, att de finge hjälp att köpa stugan. Då kom resten av sig själv.
- Nå, men vill dom ha reparerat och förbättrat, då?
- Ja. Numera. Alla känner, att det är nånting gammalt, som är slut, och dom söker sig mot nånting nytt. Det börjar bli en skam att ha dålig bostad. Inte minst har en sådan sinnesstämning börjat tränga igenom tack vare tidningspressen, radion, genom att folk reser mer än förr, även de fattiga, och genom att man får besök av släkt och bekanta från andra orter, där man kanske hunnit längre. Nu hör man jämt: Ja, så har den och den, varför ska inte vi kunna få likadant?
Där började nu avunden att sticka fram.
- Nå, men säj! sade jag. Detta är nu naturligtvis dom äldre och fattiga. Men dom yngre, och då tänker jag inte på industriarbetarna utan på landsbygdens ungdom, hur ställer det sig med dom? Det har ju varit en stark mindervärdeskänsla bland dem, inte sant?
- Jo, säkert. Men den är på väg att försvinna.
- På vad sätt?
- Jordbrukarungdomen börjar faktiskt få en växande självkänsla, och det är många faktorer, som spelar in därvidlag. Först och främst har vi J. U. F. Vidare och inte minst, så är det jordbruksmaskinerna. Jag skulle vilja tynga på betydelsen rent socialt av dem. Förr såg industriarbetarna ner på »bondhyvlarna», som inte begrep sig på maskiner utan bara stövlade på bakom en illaluktande häst. Men traktorerna och tröskverken och mjölkningsmaskinerna och hela den maskinella uppsättningen inom det moderna jordbruket har utjämnat skillnaden mellan jordbruksarbete och industriarbete.
- Och hur har det påverkat bostadsproblemet?
- Man vantrivs i det gamla dåliga.
- Nytt över hela linjen, med andra ord?
- Över hela linjen.
- Gott! Då ska vi ta och titta på en gammal pensionärbostad.
Och vi åkte till en dylik. Ett gammalt svartrött hus, med två gamla familjer. Underbart som läge, på en blommande brant över en liten mörkblå, glittrande, trädomkransad sjö. En gammal gubbe och en gammal gumma, typiska representanter för det gamla Bruks- och Baron-Sverige.
- Ja, ja, sa gumman, stående mitt i det enorma köket, som var deras enda rum, där en proportionsvis ännu enormare gammal gråsvart spismur fyllde nästan en fjärdedel av rummet, för vars båda fönster gardinerna voro så gott som nerdragna.
- Ja, nu är vi för oss själva, och det är bäst, för nu behöver man inte träta med någon i farstun, för vi ha vår egen, och jag kan gå och hälsa på, om jag vill, som herrskap och vara så vänlig jag vill mot alla.
Det var en präktig gumma.
- Nå, har ni varmt här, då? frågade kommunalmannen.
- Ja-a-a! Visst är det väl varmt, då det inte är för kallt ute. Men är det kallt, ja, då vet en rent inte, vart värmen tar vägen. En eldar, så mycket en kan, och gubben hinner inte mer än hugga, men på tie minuter är del då så kallt som aldrig det.
- Men är inte spisen bra?
- Inte, inte! Det är bara ett gammalt skrälle! Och sota, ja, det ha di gjort en enda gång på sju år, och då var sotet hopbränt som tackor. Och inspektorn sa till oss: Snälla, visa inte, hur det ser ut, för kontoret!
- Men, kära mor, att ni har gardinerna nerdragna! Ni får ju in varken luft eller ljus! sa ciceronen.
- Ja, men lilla herrn, blommorna, blommorna! Dom är en då så rädder om som aldrig det, och solen bränner alldeles upp dom.
- Men nu för tiden tar man bort blommorna ur fönstren för att kunna öppna och få in luft och ljus.
- Tok! sa gumman och slog ifrån sig med förklädet.
Ja, det var gamla Sverige, det!
Så leva tusentals än i denna dag, landet runt. Och sådana äro de.
- Ja, det räcker! sa jag. Jag ser precis, hur det är ställt.
