Arvidsjaur ligger i Piteälvens högre ådal, och häruppe idkas tjärbränning i stor skala. Stundtnls har man tjärdalar i rad på bara ett par tre hundra meters avstånd från varandra, och den kådiga friska skogsdoften blandas med den starka, stimulerande lukten från rykande milor. Byarna ligga i denna trakt, så ofta man kunnat placera dem så, på höjder, och från den ena byn ser man i den klara fjälluften runt omkring i det blånande skogshavet mot bakgrunden av snötindrande fjäll by efter by på gläntor, som blotta ofta branta stigningar.
Arvidsjaurfolket anses vara affärsbetonat, och samhället har breda gator, kantade av butiker. Förhållandena ur bostads- och dietsynpunkt visade sig sammanfalla med dem i Jokkmokkområdet. Endast måhända, på grund av större välmåga, gestalta de sig något bättre.
- Här i Arvidsjaur, sade doktorn, måste man säga, att det med undantag för den s. k. bondstaden är utmärkt ordnat med både vatten, avlopp, W. C. och centralvärme. Likaså i Glommersträsk här intill. Det beror naturligtvir på, att befolkningen är burgen.
- Vad lever den på?
- Jordbruk, det vill säga boskapsskötsel, korn finns inte här eller någon annan sädessort, så är det kanske framför allt skogsarbete, flottning, kolning, tjärbränning och vägarbete. Här kan man verkligen se, att dessa statliga bostadsförbättringsbidrag och övriga stödåtgärder, som ju varit ganska omstridda, i själva verket har varit av en mycket stor betydelse. Ja, jag måste säga, att det är en fin sak, och det ligger nog en ärlig uppskattning i det namn, man gett de nya och förbättrade husen...
- Per Albinhus?
- Just det. Har herr Nordström hört detsamma på andra håll?
- Överallt i hela övre Norrland.
- Ja, det säger nog en hel del.
Han visade mig den s. k. bondstaden. Det var ett helt litet samhälle, en kyrkstad med grå trähus, grovt timrade, i långa rader och kvarter, längs öde gator.
- Bor det folk här?
- Ja, svarade han, ett 20-tal familjer.
- Och hyran?
- Ingenting.
- Vem äger allt detta?
- Det är olika byar runt om. Dom äger olika byggnader eller kanske bara ett eller flera rum i en byggnad.
- Ser dessa hyresgäsler om dom, då?
- Nej, inte ens det. Dom bara sitter där. Det är utdömt, alltsammans, såsom ovärdigt till människobostad, golven gungar, golvtiljorna ligger lösa, man kan nästan se tvärs genom husen. Men så är det svårigheten för kommunen att skaffa alla dessa familjer bostad, och så blir ingenting gjort. Vi kan titta in här!
Vi gingo uppför en trappa, den var så brant, trappans bräder voro så lösa, att det kändes nästan som att stå i sjön till hakan och trampa vatten, vi kommo in i ett kalt rum, med en förfallen spis, ett bord, en stickmaskin, ett skåp eller skänk, ett par stolar, inga gardiner, en utdragssoffa, en kvinna med röda fläckar på kinderna, skygga ögon, hon föreföll att i hast ha fått på sig en kjol, i utdragssoffan en halvklädd karl, på rygg, med armen över ögonen som för att dölja sig.
- Vi skulle bara titta lite på rummet! sade doktorn, och vi gingo. Ja, herr Nordström ser själv, sade han, då vi kommit ut. Ruskigt, ur alla synpunkter. Hon är en tbc.
Han frågade chauffören.
- Vilka bor där? Är hon däruppe gift?
- Ja, Gud vet! blev det torra svaret.
Men utåt bygden var det bra. Jag fick dispensärsköterskan till ciceron, och bättre kunde jag ej fått, hon hade tjänstgjort här sedan 1924, hade haft platser runt hela Sverige, var själv sörlänning och kunde alltså yttra sig på grund av rik personlig erfarenhet både om förhållandena, sådana de gestallade sig här, och sådana de tedde sig i jämförelse med förhållandena i andra delar av landet.
- Ja, sade hon, jag ska säga, att här har skett väldiga förändringar, sen jag kom hit. Då hade man bara stora landsvägen plogad för häst, och när man då kom med en sjuk och mötte plogen, fick den, som var »lättskjuts» passera på sidan av plogen, så hästen gick till magen i snön, och det var stora huvudvägen, det, förstår författarn. Alla andra vägar var oplogade, och där fick man ta sig fram på skidor. Tänk på sjuktransporterna då! Men nu! Det är skillnad, det! Nu har det genom järnvägsbyggena kommit vägar till alla byar, det är de gamla s. k. materialvägarna, och det bästa järnvägen har gett oss häruppe, det är faktiskt dessa nya vägar i ödemarken.
- Hur är det för resten häruppe, då, syster?
- Jo, det vill jag säga, författarn, att jag har varit omkring i hela Sverige, och en sak är saker, och det är, att de fattiga söderut har det mycket, mycket sämre än de fattiga i Norrland. Och i den här trakten finns förresten inte någon riktig fattigdom numera, efter de senaste årens goda skogsförtjänster. Och vad särskilt barnen beträffar, så är de mycket, mycket bättre skötta här än söderut. Aldrig till exempel att man häruppe skulle se en unge med trasig bak. Det är folket här alldeles för ordentliga för att tolerera. Tänk bara på deras renlighet! Tänk bara på hur dom om vårarna, då dom flyttar ut i sommarstugan, putsar och fejar och vädrar vinterstugan. Vi ska fråga en gumma här i gården.
Och vi gingo upp till en stuga, som låg på toppen av en backe. En stor rönn stod mitt i backen. Men inte en blomma syntes. Allt var bara gulgrått vintergräs. Nere vid backens slut låg lagård, stall och loge, och där stod en flock karlar och tittade på oss, då vi passerade.
- Godda! sade vi.
- Godda! mumlade de.
Vi gingo uppför en hög bro, kommo in i ett stort kök med stor spismur, skåp, soffor och storhylla i taket, d. v. s. en träställning som en stor pinnharv, där man kunde hänga kläder, skor, päls etc. till tork. En gumma och en yngre kvinna voro inne. Man hade börjat med vårrengöringen.
- Är det inte sant, berätta nu för författarn, mor, så att han hör, att jag inte far med osanning, att när ni rustar opp gården, så inte bara tvättar och skurar och vädrar ni hela huset utan dessutom så fernissar och gulmålar ni golven och nytapetserar väggarna. Är det inte så?
- Hä ä som hä int vore färdit förr! svalade gmnman och torkade sig närmast generad om näsan.
- Och det gör ni kvinnor alldeles ensamma utan hjälp av karlarna! Inte sant?
- Hä va en sak, hä!
- Jag har hört, att karlarna förr i världen aldrig hjälpte kvinnorna, insköt jag nu, men jag har också hört, att karlarna ska ha börjat hjälpa till i lagårn, till exempel med mjölkning.
Gumman såg först alldeles häpen ut. Så kunde hon inte hålla sig utan skrattade gott åt något så flugigt, och så sade hon:
- Ja, hä ska vara'n stor lagård, hä.
- Ja, men, sade då den yngre kvinnan, som var dotter i huset, förr så aldrig, att dom högg ved heller, men nu ha dom då börja med det.
- Kanske rentav flickorna på landet inte skulle avsky jordbruksarbete så mycket, som dom nu gör, om dom fick lite mer hjälp av karlarna? undrade jag.
- Jaa, nog tror jag det! sade dottern.
- För ni har väl svårt att få hjälp här också?
- Rent omöjligt! svarade båda med en mun.
Svaret på min fråga skulle jag på det mest oanade sätt få uppe i
Arjeplog, platsen längst upp i fjällen på hela färden, dit Hedin och
jag nu fortsatte.
