- Nåå? frågade jag Hedin, då vi väl kommit in på Arjeplogvägen, som följde ett smalt vattendrag, Långträsk, på vars andra sida väldiga, trädlösa, snöhöljda bergmastodonter reste sig med en nästan komisk uppsyn av likgiltig överlägsenhet. Nåå? frågade jag, vad säger du om dom här lapporterna?
- Du vet, i Arvidsjaur blev jag häpen. Men du vet, i Jokkmokk måste jag skratta.
- Åt vad då?
- Kyrkan!
Han hade rätt. Kyrkan i Jokkmokk är säkerligen den mest överraskande i Sverige. Den ser ut som en sommarrestaurang och borde heta Tivoli.
- Men Arvidsjaur, då?
- Folk söderut kommer inte att tro en, då man säger, hur det är. Med permanentade vägar och funkishus och allting.
- Det här då? pekade jag på ett fjällpanorama, som nu dök upp i horisonten.
- Du vet, nu måste jag stanna och fotografera!
Det var andra gången på resan. Första gången hade varit på fjällvägen till Kiruna.
- Du vet, det här har dom inte bättre i U. S. A.
- Grand Canyon, Yellowstone, Rocky Mountains och allt det där?
- Lika bra är det nog, men jag tror inte det är bättre. Och när vi så kommo till Arjeplog, strax före infarten i samhället och fjällvärlden med ens avslöjades i rader av vitglänsande fjällkammar, seglande upp över vatten, öar, oändliga skogar, då hade resan nått toppunkten. Hedin uttryckte vad vi båda kände:
- Du vet, det ska bli konstigt att komma neråt lands igen. Och att gå på gatorna i Stockholm... Nä, du vet, jag tycker nästan, att Stockholm finns inte.
Ja, så kände man sig däruppe vid foten av den egentliga fjällvärlden, där Arjeplog ligger, den mest monumentala plats jag sett i Sverige.
Häruppe gestaltade sig också förhållandena litet annorlunda än i Jokkmokk och Arvidsjaur. Här hade man nämligen fjällappar, icke skogslappar, och om folket för övrigt sade provinsialläkaren:
- Det är övervägande ett jägar- och fiskarfolk. Härifrån går under fiskehögsäsongen i januari ända till en 1.000 kg. fisk per dag ner till kuststäderna, ja, ända ner till Stockholm. Jakten ger skogsfågel, räv, varg och - fast i största hemlighet - björn. Fisket ger öring, röding och sik.
- Vad kan man räkna som genomsnittlig årsinkomst för folket här? undrade jag då.
- Cirka 600 kronor plus vad hemmanet ger.
- Och folket, som karaktär?
- Högst intressant. Arjeplogs samhälle tillkom på grundval av Nasafjällets gamla silvergruva och Adolfströms bruk, och befolkningen byggdes till stor del upp av krigsfångar, valloner och folk söderifrån landet, och det är en fri, självständig ras, öppen, livlig, glad och intelligent. Kyrkan här på udden byggdes av drottning Kristina.
Vad som på grund av dessa ord i första hand kom att intressera mig var att få komma i kontakt med representanter dels för dessa fjällappar och dels för den bofasta befolkningen.
- Vi ska fara och titta på ett ställe, sade doktorn, där herr Nordström kan få tillfälle att se dels en präktig gård av gamla stilen och dels en alldeles nybyggd. Och här i Arjeplog ska vi locka fram en lapp. Men först ska jag då be att få klargöra hus- och bostadstypens utveckling här.
Varpå han snabbt ritade upp husplaner och hustyper, som jag tyvärr inte här kan reproducera.
- Byggnadstypen, sade han, är, som herr Nordström ser, den vanliga nordsvenska, västerbottniska, med två stora gavelrum: ett kök och en storstuga och så lillkammare emellan. Spismuren är av gråsten, och huset står på marken utan grund, med mullbänk. Att i dessa trakter tala om frostfri grund är löjligt, för att få sån skulle man tvingas gå mer än två meter ner, och det är omöjligt. Man kan inte heller ha cementkällare här, det skulle bli för varmt för rotfrukterna, som skulle fördärvas, så man har jordkällare.
Bild 67. Vårnatt. Arjeplog.
- Finrum, då?
- Existerar inte här. Rummen användas. Kammarn är sovrum för barnen, då de vuxit upp. Och som en egendomlighet för dessa bygder kan nämnas, att om huset får besök av överordnade, honoratiores, så mottas dom inte i köket utan i kammarn. Och då går allt efter gammal sträng ritual. Ungarna sitter i rad, stilla och tysta längs väggarna, mitt på golvet sätts en stol fram åt gästen, inte alldeles mitt men framme på golvet, och så bjuds han kaffe. Att märka är, att här går aldrig männen till spisen och hämtar kaffe, kvinnorna serverar dem på bricka!
- Fint!
- Jo jo män! Häroppe är det ordning, ska jag tala om,
Så satte vi oss i bilen och foro upp till det utvalda stället, en stor bondgård på en udde i Uddjaur, den fem mil långa sjö, som från Arjeplog sträcker sig söderut och i Arjeplog möter den sju mil långa Hornavan, som går mot norr och är Sveriges djupaste insjö.
Det var på kvällen, solen hade gått ner, sjön låg blank, fjällen avtecknade sina bisarra linjer mot himlen, och allt låg som i ett blekblått silverskir, ett ljus av bottenlös tystnad. Det är något drömaktigt över fjällvärlden som över de stora haven, och i denna drömaktiga stillhet sutto vi i det stora köket och pratade, tittade sedan på kammaren, satte oss i storstugan och pratade igen, gingo sedan över gräset till sonens nybyggda stuga och inspekterade den, synade betongkällaren, de icke fullt färdiga rummen, pratade med den unga hustrun, beundrade hennes två småttingar och foro, sedan allt var klart, hem i nattljuset, men fast jag var så trött, att hela kroppen värkte, kunde jag inte gå till sängs, jag förstod, att hit skulle jag aldrig mer komma, jag måste rita natten och utsikten från mitt fönster, och där blev jag sittande vid ritblocket i fjällstillheten ett par timmar. Det var resans största högtids- och andaktsstund.
Men för att återgå till stugan vid Uddjaur. Där sattes mycket riktigt de av doktorn omnämnda stolarna fram på golvet - men doktorn utverkade tack vare sin makt, att vi fingo sitta i det stora präktiga köket - och runt väggarna sutto tysta barn och vuxna, vi togo alla I tur och ordning i hand. Så berättade de gamla, ett kraftigt par. Samtalet kom mest att röra sig om renligheten häruppe och om mödrarnas svårigheter förr i världen.
- Ja, sade husfadern, vad till exempel ohyra beträffar, så inte känner vi till sånt här. Jag ska säja: alla är så strama, att ingen vill ha lus! Förr i världen, då fjällfolket kom ner och tng nattkvarter här, ja, då kunde dom ha lus med sig, och då gällde det att vara noga. Nu har vi ju fått bastu för hela byn, som vi redan har haft i tio år, och där badar alla. Bara i dag till exempel har 37 barn badat där och 13 fullvuxna. Men dom, som har det svårt här hos oss, och som jag skulle vilja lägga ett ord för, det är lärarinnorna. Det förekommer allt bra mycket ännu, att alla klasserna måste inhysas i bagarstugan till en gård, och i lilla kammarn intill får lärarinnan bo. Där är det så iskallt, så hon alldeles fördärvar sig. Och barna kan inte hänga sina våta ytterkläder i farstun, dom ryms inte där, den är för liten, utan måste hänga dom i skolrummet, så det är då rakt ett elände.
Så var det frågan: förr och nu.
- Ja, sade den kraftiga husmodern, då man har haft 10-11 barn, då har det velat säga tretti år utan frid eller sömn. Nu! Nu har dom ju semester, då dom ligger i barnsäng. Förr hade man varken barnmorska eller doktor! Och det gick!
- Men hur?
- Ja, se, barna blev så tidigt insatta i, att vi måste hjälpas åt, allihop!
Jag hade lagt märke till enkelheten men gedigenheten i detta hem. Inga krusiduller, inga gipskattor, inga fasansfulla tavlor, inga broderade bibelspråk, som neråt lands var så vanligt.
- Man behöver ingen lyx här! sade gubben. Va ska det vara till?
Här träffade jag på folkets ursprungliga, naturliga funkis.
I sonens stuga mötte man samma anda men andra former. Där hade nya tiden i fjällen fått sitt uttryck. Betongkällare med vedkällare, matkällare, tvättstuga, hydrofor för vattenledningen i köket, kran till blivande badkar. Samt dricksvattensbrunn under golvet, såsom nu börjat brukas i dessa bygder.
Uppe: stort ljust kök med genom dörr avstängd alkov och tamburaktig avbalkning samt ett rum. Det var inte färdigt ännu. Rummet skulle bli sovrum men användes för tillfället som förvaringsplats för sättpotatis. Tills vidare användes alkoven som sovrum. Så var det värmeledningselement, skafferi med vatten och avlopp samt diskbänk. Dylik anordning uppgavs vara genomgående för alla nya byggnader i dessa fjälltrakter.
- Skafferiet här ska vara varmt! upplyste doktorn. Inte kallt! Det har man gudi nog av - man måste äta så mycket frusen mat. Den tinas upp här. Betänk bara detta, herr Nordström: rensteken sågas och fisken måste blötas, innan man kan äta dem.
Så var det spis, kakelmurad, ordentliga innanfönster, luftventil, moderna möbler, trasmattor. Det hela utomordentligt omtänksamt. Det var de nya hemmen i Lappmarken, jag här såg, och över det hela låg något på en gång heroiskt och barnsligt rörande.
- Detta är början! sade doktorn på hemvägen. Mycket återstår ju att göra. Till exempel att lära folket blommornas betydelse. Den, som har blommor kring stugubron, den kastar inte ut slask där. Med blommor följer snygghet, att inte tala om allt annat gott. Jag har en liten trädgård hemma, dit tar jag gummorna och visar, hur rart det är, så sticker jag en påse frö eller ett blomsterskott i hand på dom, och så kommer dom så småningom underfund med, vad man kan göra.
- Så doktorn är en fullkomlig själasörjare för folket här! Skulle man kunna säga.
- Ja, läkarn har mer och mer blivit prästernas arvtagare. Till och med bikten får man ta emot.
- Prästerna själva då?
Doktorn ruskade på huvudet.
- Passa på, om herr Nordström passerar X-sele och titta på prästgården. Jag ska inte säga, hur många tiotusentals kronor den har kostat denna fattiga fjällsocken.
- Och vad gör prästen för folket?
- Hindrar utvecklingen. Om han kan.
