Så var det kommunalmannen. Vi råkades på kommunalkontoret, sedan jag varit i banken och lyft litet pengar. I banken sutto två unga damer som på bankkontor runt om i landet. På kommunalkontoret sutto unga damer som på kommunalkontor runt om i landet. Utanfor glödde den asfalterade gatan i den heta vårsolen. Vi satte oss upp i en stor, glansande taxi-Buick, och i väg inåt skogarna bar det.
- Doktorn ringde och bad, att vi skulle ta Lappstan sist, sade ciceronen, han skulle försöka göra sig ledig.
- Hur bor egentligen folket här? började jag förhöret, då vi kommit i väg.
- Bastu finns inte här som i Tornedalen...
- Hur är det då med renligheten? Är den mindre än där?
- Det är nog fara värt. Man ligger alltjämt i underkläderna, dock inte under fäll utan under filt eller täcke. Och gärna, mest barnen förstås, i samma säng. Man och hustru alltid i utdragssoffa.
- Hur är dieten då?
- Det är mycket mjölmat. Palt, antingen potatispalt eller vanlig vit mjölpalt med inbakat fläsk. Så är det fil naturligtvis med ibrutet tunnbröd. Fisk, särskilt sik, äts mycket.
- Det blir ju binnikemask, inte sant?
- När han är gravad, tja, det sägs ju det. Något, kanske. Så är det renkött på vintern, och något lite nötkött. På vintern kan man inte få färsk fisk. Lake gillar man inte, den slängs bort! Lapparna äter harr och röding.
- Bröd, då?
Bild 62. Moderna timmerhuggarkojor, vid Svappavaara.
- Det är ju mest tunnbröd och så hårt köpbröd. Vad som ansss vara en läckerhet, det är franskbröd. Det bjuds på, då det ska vara fint.
- Jordbruket, då?
- Ja, där har det ju, gudilov, börjat bli stora förändringar. Det gäller först och främst de så kallade ströängarna.
- Jag hörde just detsamma i Tärendö.
- Jaså!
Jag berättade.
- Ja, här är det så, vill säga, att det är kronan, som indragit ströängarna.
- Vad är, om man ska vara riktigt noga, dessa ströängar?
- Det är myrängar, naturliga ängar, ofta långt bort i skogen, ända till 5, 6 mil från hemorten, så att man kunde få hålla på ett par dygn att få hem ett hölass.
- Och det har varit så till nu?
- Ja, befolkningen var van sen gammalt att ta bara detta hö.
Bild 63. Gammal kolarkoja, vid Arvidsjaur.
- Var det bra, då?
- Tvärtom! Det var både uselt till kvaliteten, magert och eländigt, och oekonomiskt genom att dra alldeles för mycket arbete. Nu har det blivit nyodling i stället, och man får utmärkt hö, kommer att få i alla händelser, bara man kommit i gång ordentligt. Dessa nyodlingar har man fått mot det att man förbundit sig uppodla en viss areal, och så får man betalt för uppbrytning, sådd och gödsling.
- Vad säger man om det, då?
- Joo, man är storbelåten! Fast det finns ju dom, förstås, som inte har tillvaratagit den erbjudna chansen, också. Så tittade vi in i en modern timmerkoja. Det vill säga, det var ett litet komplex av flera småhus: sovstuga för huggarna, i förening med kök och matsal, sovstuga för befäl, stall för hyrda hästar, dass.
En typisk dylik stuggrupp syns å bild 62. Den är från Svappavaara.
Bild 64. Interiör av föregående.
Bild 65. Modern kolarkoja, vid Arvidsjaur.
En kolkoja av äldre modell, exteriören, syns å bild 63. Samma koja, interiören, syns å bild 64. Exteriören av en modern kolkoja syns å bild 65, där man även ser kolmilan med skorsten, som på sista år införts och som dels underlättar kolningsprocessen, dels minskar riskerna att gå ner sig i milan för kolarna. Den är från trakten vid Arvidsjaur.
Den timmerkoja vi nu besökte, var ej fullt modern men snygg.
Sedan vi konstaterat detta, bar det åter tillbaka och till Lappstaden, sedan vi först gjort halt vid sjukstugan. Doktorn kunde ej komma, han var för upptagen.
Lappstaden, ja! Den låg i en glänta bland höga tallar ett stycke från samhället och liknade en bränn- och avskrädesgrop för gamla kasserade kåkar. Med undantag för en liten nätt, rödmålad stuga var allting trasigt, lappat, grått och lutande, gamla åkdon, slipsten, brädlappar, all möjlig bråte belambrade marken mellan stubbar och stenar.
Bild 66. Från Lappstaden. Jokkmokk.
- Hur många hus är det egentligen? frågade jag kommunalmannen.
- Elva, plus uthus!
- Och alltsammans ägs av lappar?
- Så när som på ett.
- Och bebos av svenskar?
- Ja. Så kommer lapparna hit till stora vintermarknan första veckan i februari och packar ihop sig ända till 25-30 stycken i varje stuga.
- Och vad gör dom?
Jag vände mig till en kvinna, som stod på en av broarna.
- Vad dom gör? Dom sjunger, jojkar, frälser varandra.
- Frälser?
- Jaa. Dom är læstadianer, och det hör till!
- Och ni bor tillsammans med dom?
- Jaa, vad ska man göra? Man har ju ingen annanstans att ta vägen.
- Och sen dom har farit sin väg?
- Ja, då är det att försöka göra snyggt efter dom.
- Osnyggar dom mycket?
- Det kan inte beskrivas.
Hur rmänniskor måste leva i Sverige, det anar allmänheten föga eller ingenting om, men här är nu en dylik aning.
Så bar det i väg till Lapphemmet. Det hade verkligen, som doktorn sagt, ett underbart läge, med utsikt över ett blånande vatten, bort mot skogar och blånande fjäll, och det var ett nytt, stort, prydligt hus, med planteringar omkring. Man skulle kunnat ta det för en prästgård eller ett jägmästarboställe. I ett hörn av gårdsplanen mot skogen befann sig en lappkåta av trä. En stor, kraftig, vänlig föreståndarinna tog emot och visade.
Det var en korridor från tamburen fram till en sal, på båda sidor korridoren dörrar in till rummen, där de gamla lapparna bodde. Det var utmärkt prydligt och fint, men besöket kvarlämnade icke desto mindre ett beklämmande intryck.
I första rummet, jag tittade in i, låg en figur på golvet, hopkrupen på sida, det var en gubbe i full lappdräkt.
- Vad är det med honom? frågade jag.
- Han är sjuk.
- Och ligger på golvet?
- Det är omöjligt att få honom i säng. Han vill ligga så.
- Och dö?
- Han vill ligga så.
I nästa rum låg en obeskrivlig figur i en säng, med fingrarna utspretade, ögonen glasartade, vidöppna, stirrande, hela ansiktet förvridet.
- Han är helt och hållet förlamad.
I salen i en stol satt en klotrund lappgumma, lik en Buddhabild men med kinesiskt ansikte, fullständigt orörlig. Under hela tiden vi voro inne, rörde hon inte ett finger, inte ett drag.
- Vad används den där kåtan till? frågade jag, då vi åter kommit ut.
- Där får dom dricka kaffe, där sitter dom och jojkar och drömmer
sig tillbaka iill fjällen!
