Bild 60. Från järnvägshotellet. Kiruna.
Om någon del av resan visade arbetet på uppnåendet av detta hägrande framtidsmål i en genom de lokala förhållandenas enkelhet lättfattlig åskadningsbild, så var det besöken i de lappländska centralpunkterna Jokkmokk, Arvidsjaur och Arjeplog. Att komma till dessa platser och deras hygieniska, sociala och ekonomiska problem från de brokiga och till synes förvirrade problemmassorna i de långt hunna jordbruks- och industriområdena nere i landet, det var som om örat fått vila från bullret av en jätteorkester och i stället fått lyssna på en liten enkel visa. Men! Denna enkla visa, den var grundtemat och ledmotivet i orkesterfugan. Men det var samtidigt på något sätt som om i den natur, vi nu hunnit upp till, där själva urberget trädde fram i väldiga skulpturala formationer, avskalade jord och delvis all vegetation, där dvärgbjörken föreföll som de förvridna, svartnade skeletten efter arméer, som häruppe stupat under striden mot likgiltiga, isiga eller glödheta naturmakter, där de vita fjällbucklorna föreföllo att vara moln, som lugnt lagt sig till ro likt jättefåglar på landets hjässa för att kläcka sina ägg av storm och blixt och hagel, där ugglor och vråkar svävade ljudlöst och lätt som vindförda fjun över vägen, där riporna tecknade blodiga snöfläckar på marken, där harar voro orädda som herrar i sitt rike och raderna av fjällemlar fräste, spottade och, resta på bakbenen, likt minimala lappgudar förbannade oss inkräktare, det var på något sätt, som om, i denna natur, människans bekymmer och problem blevo fullkomligt likgiltiga. Tiden och timligheten försvunno, evigheten hade här sina till synes orörda domäner.
Bild 61. Malmpallarna. Kiruna.
I de stora vidderna kring Vittangi, i ödsligheten kring Svappavaara, i det fjällvindsomsvepta, deportationsortsliknande Kiruna, i myrhålet Gällivare, i det ensliga Porjus med dess igenslagna barackstad över det mullrande Harsprånget, överallt var det likadant. Här föreföll människan icke spela någon roll och icke höra hemma. Till detta intryck bidrog också mötet med grupper av storögda renar, anblicken av övergivna lappkåtor, av de egendomliga från lapparna lånade ställningarna på hustaken, i vilka matvaror förvarades. Allt var mer främmande än jag väntat mig. I sanning, på mig hade Söderhavets copraöar verkat mindre främmande än detta.
Men när jag så kom till tals med människorna, då hade jag exakt samma hekymmer omkring mig som neråt lands. De följde med den fasta bebyggelsen, de följde med slitningarna mellan lapparna och de inflyttade, de följde med de nya vägarna, med bilarna, bussarna, järnvägen, med den nya byggnadsverksamheten, med den växande samhällsbildningen.
I Vittangi reste sig stora kommunala byggen, väldiga vita huskomplex om flera våningars höjd i klar funkis. Kiruna var en regelrätt stad, ehuru blott municipalsamhälle. Gällivare med Malmberget bevarade något av kyrkby, fast i stor skala, Jokkmokk och Arvidsjaur voro fullt moderniserade, Arjeplog var inne på samma väg.
Tre problem dominerade häruppe, ungefär likartade på alla ställen: lapproblemet, bostadsproblemet och försörjningsproblemet. Vad jag häpnade över men samtidigt gladdes åt, det var att se de stora, präktiga arbetsstugorna, de moderna sjukhusen och lapparnas mönstergilla ålderdomshem.
Här ha läkarna utfört och utföra dagligen och stundligen ett jätteverk, och det var en god gärning, doktor Wallqvist i Arjeplog gjorde, då han genom sina populära skildringar gav en, låt vara kanske något romantisk och ensidig, bild just av läkarnas verksamhet däruppe. Vad han skildrat är det, som fångar fantasin, medan vardagens mer prosaiska mödor, vilka bäras av honom liksom av alla läkare däruppe, också skulle vara värda att belysas. Och därvid borde icke dispensärsköterskornas anpart i det stora verket att vårda och bygga om livet däruppe glömmas bort, ej heller de kommunala myndigheternas.
Här kan jag bara ge några snabbilder i anslutning till den begränsade uppgift, som hela denna undersökningsresa innebar.
- Ja, vad lapparna angår, sade provinsialläkaren i Jokkmokk, där han satt i sitt soliga mottagningsrum på sjukstugan, omgiven av papper i högar, medan telefonen oupphörligt ringde och han gav order via den till införande av någon sjuk per bil eller besvarade förfrågningar om någon patients tillstånd, medan tysta, allvarliga människor samlades i väntrummet och vitklädda sjuksystrar kommo med rapporter, gingo med order åt olika håll, ja, vad lapparna angår, så är det en betydande svårighet förknippad med dem, som hyr eller själva bygger. Dom vet inte, hur dom ska bete sig i dessa hus, dom fortsätter att leva som i sina kåtor. Dom äter på golvet, allting packas ihop runt väggarna, ja, dom utför sina naturbehov inne. Kort sagt: dom har ännu inte vant sig ordentligt vid fast bosättning. Vi har till exempel en lappstad här, där lapparna äger husen, ordinära trähus, fast i ett synnerligen dåligt skick. Där vistas dom någon vecka i februari, då stora vintermarknaden äger rum. Resten av året bebos dessa bostäder av svenskar, fattiga människor, som får bo där hyresfritt mot det att dom tar hand om och sköter husen...
- Alltså, menar doktorn, lapparna låter dessa fattiga svenskar bo där som nådehjon?
- Så kan man också uttrycka det. Jag har själv inte tid att visa herr Nordström omkring, men jag har vidtalat en kommunalman, som lovat göra det. Han kommer att visa både lappstaden och lapphemmet, som ligger mycket vackert, helt enkelt underbart vackert på en udde vid älven, i själva verket den vackraste platsen i hela samhället, där de gamla lapparna har det utmärkt och också trivs, så gott dessa nomader kan, och där de i alla händelser får prima vård.
- Och bostäderna för övrigt?
- Ja, här bor i mitt distrikt, som är 200 kvadratmil, 8.000 människor, alltså mycket glest, och bostäderna har varit dåliga.
Så kom den vanliga skildringen: ingen grund, glest mellan väggarnas stockar, usel uppvärmning från köksspis, vindfång och förstuga ofta obefintliga, ännu oftare skafferi, torkrum, garderob, alla bodde förr i köket, och ofta hände det dessutom, att antalet ytterligare ökades genom att halva dussinet lappar, gamla och unga, hyrt in sig där för vintern. Fönsterna kunde inte öppnas, vattenledning fanns inte, vatten togs från en brunn, som låg invid lagård och gödselstad och icke var skyddad.
Ja, så hade det varit. Det var samma visa, som följt mig ända nerifrån Skåne.
- Och nu? frågade jag.
- Ja, tack vare senaste årens upplysningsverksamhet angående bostadshygien, tack vare ökat välstånd hos folket här och sist men kanske främst, helt naturligt, tack vare ökade möjligheter till statliga lån, bostadsförbättringsbidrag och nybyggnadshjälp har allting förändrats. Nu ser man överallt välbyggda, nyinredda hus med rymlig, praktisk, modern inredning...
- Uppskattas detta också?
I högsta grad. Med stolthet och glädje talar nu både män och kvinnor om sina nya präktiga hem. Och det är ju lätt begripligt. Nu ligger husen på torr grund med lagstadgad sockel, har ordentlig källare under köket, har modernt byggnadsmaterial som till exempel torex, och man är fri från drag, fukt, kyla...
- Har man infört värmeledning, då?
- På många håll. Ja, ja, män, har man så!
- Hur?
- Ja, det är värmepanna i spisen och element, eller rörslinga, dessutom täljstenskamin eller plåtkamin, s. k. norsk spis. Så har man stora, ljusinsläppande fönster med kopplade bågar, så att man kan vädra ordentligt, förstuga finns alltid, skafferi likaså, och garderober försöker man få...
- Ohyra, då?
- Vi har en del besvär med vägglus, tyvärr, även i nybyggda hus!
- Hur ställer sig hälsovårdsnämnden till allt detta?
- Sympatisk men ännu inte fullt effektivt.
- Har det utdelats mycket förbättringsbidrag här, då?
- Vi har de exakta siffrorna här. Det har alltså, som herr Nordström ser, under de senaste fem åren utdelats: förbättringsbidrag till 181 hushåll, 153.000 kronor, nybyggnadslån till 56 låntagare, 60.000 kr. och arbetarsmåbrukslån till 54 låntagare, 320.000 kronor. Alltså summa 533.000 kronor. Och i fjol inlämnades till egnahemsnämnden låneansökningar till ett sammanlagt belopp av 288.000.
- Så att hela bygden befinner sig under full ombyggnad?
- Ja, nog måste man säga det. Glädjande nog!
- Och är det några önskemål, doktorn skulle vilja framföra?
- Ja, jag är tacksam att få göra det. Vad som då måste stå som första önskemål är mera allmän elektrisk installation runt dessa bygder. Sen skulle jag vilja dra vatten och avlopp i allt fler boningsbus, och så, att man fick lära sig uppskatta och på allvar bedriva trädgårdsodling. Söderut tror man, att ingenting växer eller mognar häruppe. Fullkomligt misstag! Vi har utmärkt vackra gräsmattor, och en hel rad prydnadsväxter blomstrar här synnerligen rikligt. Vinbär, hallon och jordgubbar ger utmärkta skördar, ärter, morötter, rödbetor och rädisor mognar utan svårighet. Så skulle jag önska bättre badkultur...
- Ja, slutar inte finnbastun, norrifrån räknat, vid Gällivare?
- Jo, ungefär. Nu får ju skolbarnen regelbundna skolbad här vid skolorna i nyuppförd skolbastu. Man får hoppas, att vanan skall sitta i hos dem, hela livet. Sen är det så, att fiskarlapparna vid Stor-Lule har mycket dåliga bostäder. Dom önskar jag förbättrade. Och så slutligen önskar jag förbättrade vinterbostäder för lapparna och för deras skolbarn.
- Hur har dom det nu, då?
- Dåligt! Cirka 40-50 lappbarn går i skola om vintern i normalskolan i Vajkijaur, en mil från kyrkplatsen. Det är fyra hushållskåtor av trä, och dom ligger sankt med golvytan en tredjedels meter under marknivån. Där ska dessa stackars lappbarn bo. I varje kåta har man en hushållerska, som skall svara för mat, tvätt, tillsyn o. s. v. Det värsta är, att där inte finns något isoleringsrum vid sjukdomsfall, och just på den punkten har det varit synnerligen besvärligt. Det hela är alldeles på tok. Man har som enda värmekälla en vanlig köksspis. Ja, så fort den är släckt, blir det naturligtvis iskallt. Så är det usel ventilation, fukt från torkande kläder och matos! Man kan förstå, i vilken grad luften ska bli osund. Nu har lapparna enhetligt begärt ändring och anhållit, att ett »svenskt» skolhem ska uppföras som i Arjeplog. Då kan man fråga: om nu detta bifalles, hur skall det livet inverka på de uppväxande barnens förmåga och håg för lapplivet? Nå, jag tror inte, man behöver oroa sig, det har gått bra i Arjeplog. Jag tror, att detta är enda sättet att vänja lapparna vid en högre bostadsstandard, då de om vintern ej bor i kåta. Det gäller bara att från barndomen lära dem, hur man bor i hus och gör det hemtrevligt för sig där. I kåtorna har dom alltid fint och prydligt, men vid våra hus är dom inte vana ännu. Därför måste man hjälpa dom igång på den punkten.
- Nå, de gamla lapparna på lapphemmet, hur går det?
- Jo, dom som slagit sig till ro där, är tacksamma och trivs utmärkt. Värst är det naturligtvis för dem, som börjar bli ålderdomssvaga, att överge det invanda nomadlivet och sätta sig till ro i ett hus. Det är i alla fall det bästa för dem, mycket bättre än att söka följa med på vandringarna, då blir dom bara en börda för familjen. Far till lapphemmet och titta, herr Nordström, det är värt en visit. Jag skulle gärna vilja visa det själv, men nu kan jag inle låta mina patienter vänta längre.
Där har man en lappmarksdoktor i den dagliga gärningen. Han är en
kolonialtjänsteman, skulle man kunna säga, sin bygds fader, försyn,
talesman, uppfostrare, allt.
