När man passerat det höga Nord-Ångermanlands branta bergbackar och åker in i Västerbotten, har man kommit i nivå med havet, som överallt skymtar fram till höger över de oändliga sandmoarna och mellan de tegelfargade stammarna i deras mönstergillt gallrade, käppraka tallskogar. Återigen känner man, att man är i en ny och egenartad fas av det på omväxling till synes outtömliga Sverige. Redan i mellersta och norra Ångermanland ha de imponerande kornhässjorna här och var börjat uppträda, i Västerbotten kan man nästan säga, att de bestämma bebyggelsebilden. Deras långa, horisontala linjer upprepas av de likaledes långa men låga Västerbottensgårdarna, som förete en annan karaktär än det sydligare Norrlands. Från Västerbottens sydgräns och hela vägen norrut, både i detta landskap och i Norrbotten, dominerar, vad man kan kalla Västerbottenshuset, som består av två stora gavelrum, över hela gavelväggens bredd, och emellan dem en kammare på ena långsidan, farstun på den andra, d. v. s. det blir i själva verket i huset: tre stora rum, av vilka det mellersta delats i två. Ena gavelrummet är kök, det andra finrum och avstängt.
Bild 45. Det höga Nord-Ångermanland.
Här har man nu det förut berörda norrländska »köket» i all dess forna glans och betydelse. I södra Norrland har det redan för längesedan krympt ihop och rumsanordningen har blivit kaotisk. Men här är den rena och, måste man tillägga, ädla nordsvenska hustypen, som rotar i den urgamla nordeuropeiska parstugan, vilken i sin tur, om jag inte misstar mig, enligt auktoriteterna härstammar från främre Orienten, ännu alltjämt en levande realitet, som ger land och folk och liv deras avskilda, strikt markerade karaktär.
Och min första fråga, när jag sitter i en doktorsbostad långt uppe i landet, på en höjd, som överblickar en majestätisk dal, i vars botten en kraftig älv forsar fram, rör helt naturligt denna bebyggelsens grundkaraktär och nutida tillstånd, naturligtvis främst ur hygienisk synpunkt.
- Man kan säga, att dessa bostäder icke är dåliga. Dom är gammalmodiga men solida, blir doktorns svar.
Vill man kanske rentav bibehålla dom, som dom är?
- Nej, det vill man rakt inte. Man vill modernisera.
- Och varför?
- Ja, hur det är, så passar dom ju mindre och mindre för moderna förhållanden.
Bild 46. Västerbottenskust.
- Är dom kalla?
- Ja, i stort sett. Dom gamla husen står nästan utan undantag direkt på marken, och den är ju här i regel sandrik och genomsläpplig, så det blir inte fukt från marken, om man inte använt »mullbänk», herr Nordström vet, uppkastad jord kring hussockeln.
- Ja, det har jag mött hela vägen från och med Dalarna.
- Ja, och så är det ofta dålig ventilation, med följd att »tjukan», det vill säga mögelsvampen kryper långt uppför väggarna.
- Inomhus?
- Visst! Så har man i regel källare under köksgolvet, med lucka ner, garderob i förstugan eller på vinden. Och man har mer och mer slutat att som förr hänga arbetskläderna i förstugan. Köket är ju i regel mycket stort, och där har man ännu i stor utsträckning kvar den gamla skåpsängen, ofta i ett par våningar. Och man bor i köket och kammarn.
Bild 47. Västerbottensby med kornhässja.
- Hur många?
- Ja, en 8-9 personer. Det finns inga särskilda rum eller bostäder för tjänstefolk. Ofta sköts ju gården bara av husets folk, men har man tjänare, bor dom samman med husbondfolket.
- Aldrig i lagårn! Och boningshusen är inte sammanbyggda med fähusen som i Hälsingland?
- Förekommer aldrig.
- Har man innanfönster?
- Jaa, då! Och dom kan till och med ibland öppnas. Men naturligtvis finns det gott om helt och hållet tillspikade fönster.
- Hur vädrar man då?
- Genom att öppna dörrn! Och så draget i spisen. För att naturligtvis inte tala om draget i hela huset.
- Vatten, då?
- Ja, det är individuella brunnar på gårdarna, i stort sett rätt bra. Men så har man också ordnat vattenledning dels för en gård, dels för hela byalag.
- Då har man kanske diskbänk och slask, också?
- Diskbänk har man i regel, slask får man in mer och mer, med utlopp till särskilda uppsamlingsbrunnar, och som jorden är genomsläpplig, går det bra. Brunnen brukar rensas en gång per år.
- Ohyra? Nej?
- Nej! Det är ett bofast folk. Knappt några lönebostäder, så det kommer inte in okända element. Och folket är propert.
- Avträdena?
- Ja, den gamla vanliga sorten, bredvid lagårn, som över allt på landet.
- Inte W. C.?
- Jo, för all del, man börjar med det, också!
- Nå, värmen, då?
- Ja, uppvärmningen sker dels genom köksspisen och den stora spismurn, som håller köket varmt, och så har man dörrn till kammarn öppen. Eller så har man dessutom öppen spis i kammarn. Eller plåtkamin. Eller slinga från köksspisen. Eller rökgångar i murn. Så kakelugnar förstås. Dom är i fullt flor. Speciellt i finrummet.
- Men när man bygger nytt? Vad är orsaken till att man bygger nytt?
- Ja, det är kanske främst kommunikationerna och exemplets makt. Man måste här i Västerbotten skilja på kustlandet och inlandet. Nere i dom stora floddalarna i kustlandet har man ju nära till städer, samhällen, industri, och där har jordbruket blivit lagt för huvudsakligen avsalu. Men man kan observera en sak därnere, som är ganska intressant och belyser folkets gamla vanor. Även om bönderna där inte av ekonomiska skäl behöver gå och arbeta i skogen, så gör dom det av månghundraårig vana ändå. Dom kan inte slita sig ur de gamla traditiouerna. Men uppe i inlandet, där är skogsarbetet huvudsak, och jordbruket bedrivs bara för det egna hushållets räkning, inte för avsalu. Ekonomin är därför också säkrare i kustlandet och bostadsbeståndet, som följd därav i genomsnitt bättre. När nu folk från inlandet kommer i kontakt med de modernisorade bostäderna i kustlandet, så vill dom ha likadant. Och så tillkommer nog ännu en sak. Och det är den gamla inrotade arbetsfördelningen mellan könen häroppe i hela noldligaste delen av Sverige. Karlarna, dom har sitt: stallet, skogen och jorden. Kvinnorna sitt: lagårn och huset. Denna urgamla arbetsfördelning gör, att karlarna aldrig ger kvinnorna ett handlag i deras tunga arbete, ens när dom är lediga. Det är skam med fruntimmersgöra. Men nu har det ju blivit nästan omöjligt att få kvinnlig arbetskraft.
Jaså, här oppe också!
Ja, det är rent förskräckligt.
- Vad gör döttrarna, då?
- Dom! Jo, antingen ska dom till stan eller till folkhögskola, eller så gifter dom sig. Det är faktiskt för närvarande så ställt, att, om mamman blir sjuk i en gård, så står man där. Så man tvingas just genom detta läge till alla arbetsbesparande moderniseringar man kan. Vatten, slask, W. C., värmeledning, mindre, lätthanterligare bostäder. Det finns, ur hygienisk synpunkt, ett aber i detta. Det gamla systemet här är ju, att man flyttar ut i sommarstugan och vädrar ut och målar vinterstugan. Det var ju ett storartat system, ur hygienisk synpunkt. Ja, nu försvinner det, mer och mer. En annan sak, det är ett ekonomiskt folk. Och ganska långsamt. Man har gått efter hästlassen och har haft tid att tänka genom saker och ting grundligt. Man ser till exempel det gamla bruket, att föräldrarna satts på undantag. Ja, det fortsätter, men genom folkpensioneringen ändras även det långsamt, så att numera stannar dom bara i gården men får inga naturaförmåner av sonen, som övertagit. Dom vill inte belasta honom och gården.
- Hur är det då med understödstagarmentaliteten?
- Nej, någon sådan kan man inta klaga på här.
- Men bostadsförbättringsbidrag utdelas väl?
- Ja, inte så lite. Här i distriktet under åren 1934-1937 var det sammanlagt 205 stycken till ett belopp av lite över 150.000 kronor, och i år har vi beviljat 45 stycken till ett belopp av cirka 50.000.
- Anser doktorn, att det borde ställas krav på motprestation för erhållande av dessa bidrag, till exempel obligatorisk värmeledning? Den synpunkten har visat sig ganska vanlig bland provinsialläkarna i södra Sverige.
Doktorn slog ifrån sig med båda händerna.
- Nej, gubevare oss väl! Det skulle bli ett förskräckligt elände häruppe, det!
- På vad vis?
- Jo, det skulle helt enkelt betyda, att kommunen skulle bli tvungen träda emellan och att tjänstemannaklassen, som är ytterst fåtalig här och som ensam står för skatterna, helt enkelt skulle ruineras.
Där hade jag den kanske viktigaste skillnaden mellan Sverige i söder och Sverige i norr. I söder fingo de fattiga bära de rika. I norr fingo de »rika» bära de fattiga.
Och hur klarade sig nu dessa fattiga? Hur levde och bodde de?
Vi ska se.
