Här stodo husen direkt på ängen, föreföll det. Inga staket eller gärdesgårdar omkring, inga grindar. Ingen gårdsplan. Gräsmark och hus. Bakom: den taggiga skogsranden i fjärran; mellan den och gården: sanka myrmarker; alldeles nedanför gården: älven, kolsvart, med gula strimmor av timmer; på vägen: magra, väderbitna karlar i blåkläder, stövlar, slokhatt och med båtshake över axeln, på väg till eller från flottningen.
Bild 48. Bondgård i Piteälvens ådal, vid Storforsen.
Inomhus: det stora köket, den väldiga spismuren, skåpsängen i ett hörn, och Västerbottens huvudmöbel: soffan. Soffor överallt längs väggarna. I köket, i kammaren, i finrummet.
Jag är inne i ett sådant hus, moderniserat. I köket sitta kvinnorna runt om på sofforna. Då vi komma fram och räcka handen, resa de sig, fatta handen och niga. De äro ljushyllta, nästan väl bleka, magra, med väl insjunkna kinder, rätt djupliggande ögon, blekt, blekt blå, ljusgult hår. Det är en egendomlig atmosfär av tystnad, av ordlöshet över dem. Det är, som om de aldrig skulle tala, fast de kunna. Denna egendomliga atmosfär av ordlöshet möter jag överallt här i det nordligaste Sverige, det skiljer detta område från alla övriga, och det märkvärdigaste är, att även när detta folk talar, märker man samma sak. Det är, på något obeskrivligt sätt, inte som tal, det är som skogssus.
Vi gå in i finrummet. Färgstarka, hemvävda trasmattor, lagda över kant, täcka hela golvet, på de mörktapetserade väggarna: fotografier av människor, ensamma och i grupp, av kyrkor, gårdar; takkrona, trearmad, med elektriskt ljus. Snickarmöbler, blandade med gamla hemgjorda. Det hela gediget, absolut utan aningen av instängd lukt, skinande rent överallt.
- Ja, säger ägaren, det har skett stora förändringar här i Västerbotten på 25 år.
- Vilka anser herr Johansson ha varit de viktigaste orsakerna?
- Först och främst kommunikationerna. Isoleringen har brutits. Det har blivit nya vägar, och det har blivit en förbindelse mellan småbyarna och de större byarna, som man inte kunde tänka sig för tjugufem år sen. Vår nuvarande landshövding har gjort storverk.
- Och vidare?
- Jo, så har det varit den ekonomiska organisationen av jordbruket, egnahemsrörelsen och nu till sist bostadsförbättringsbidragen.
- Vad har allt detta medfört?
- Folket har börjat vakna, och vi har kommit närmare Sverige!
Kanske var detta den replik, som på hela resan rörde mig mest och pekade längst.
Från detta nya Västerbotten fortsatte vi till det gamla.
Det här är det sämsta hus, vi har att visa! sade ciceronen, då vi stannade vid ett stort, präktigt, blekrött, något hopsjunket hus, flankerat av en omålad, svartnad sommarstuga på ena sidan, ladugårdsbyggnaden på den andra. På träbron låg en vit katt och kisade mot oss.
- Han är inte hemma, men vi kan gå in! sade ciceronen, och vi stego in i det olåsta huset, där en ensam gubbe bodde.
Jag tror, det var det mest äkta trähus, om jag så får säga, som jag såg på hela resan. Två väldiga gavelrum, det ena kök, det andra storstuga och mellan dem icke en utan två kamrar. Den väldiga spismuren, gamla kopparkärl, mer än fotsbreda golvplankor, blankpolerade och skinande av ålder, bjälkarna i taket, den långa raden av soffor längs väggarna, två skåpsängar i köket. Det hela snyggt, som en herremansgård från Gustav Vasas dagar om ej längre tillbaka. Det var en stämning av urnordisk bondearistokrati över det hela, och det är också något karakteristiskt för detta nordligaste Sverige. Samtidigt knöt det ihop med de gamla bondeslott, jag sett i Hälsingland, i Dalarna, ända nere i Dalsland. Det var sista resterna av byggnadsstommen i det gamla Skogs-Sverige.
- Vad är det för fel med detta hus? frågade jag.
- Se här! sade ciceronen och gungade på en golvplanka. Det kan sjunka ihop, alltsammans, när som helst.
- Och sämre har ni inte att visa?
- Nej, det har vi inte.
Så kommo vi till nyaste tiden, en stuga i en liten egnahemskoloni. Ett rum och kök, alldeles vid den svarta älven. En ung kvinna tog emot oss, tyst, inåtvänd, dyster.
- Är det bra här? frågade ciceronen.
- Det blir rimfrost på väggen vid dörrn! svarade hon.
- Ja, dörrn ska tätas! sade ciceronen.
Inne i rummet låg en baby, grönblek, i en barnvagn. Vadan all denna blekhet i dessa bygder? Undernäring?
Men kvinnan stod med ögonen fulla av tårar.
- Vad nu, då? sade ciceronen. Är det inte bra här? Nytt hus och allting?
Jag är så ensam!
- Var är karln, då?
På skogen. Han är aldrig hemma! Bara på söndan.
Och hon lade armen för ögonen och vände sig bort. När vi stego i bilen, sade ciceronen:
- Ja, ja, det är inte så roligt alla gånger! Häroppe i ensamheten!
De, som levde där, voro samma slags människor som i sydligare
Sverige, även om de voro tysta.
