Var detta en hägring av vad en livskraflig och socialt klok svensk industri en dag skulle kunna göra av alla sina domäner i landet, så fick jag inne i den s. k. Finnmarken, bara ett par mil bortom detta stora industricentrum, en påminnelse om det Norrland, som icke var de mäktiga organiserade industriarbetarnas. Men det gamla norrländska kärnfolkets.
Vi komma genom ett landskap av branta backar, över gulforsande, kokande vårbäckar upp till en mörk, dalsländsk bygd, och där på kullar ligga röda stugor spridda. Vi stanna vid den mest avlägsna. Det är en liten grå stuga, man kan se genom dess väggar, så söndersprucken är den. Men intill och i vinkel reser sig en ny stuga på ordentligt gjuten betonggrund, med betongtrappa, med ordentligt brädslagna väggar, och efter att ha passerat en ordentlig förstuga komma vi in i ett ordentligt kök, se därinnanför på ena sidan ett rymligt, luftigt skafferi, målat i finskt djupblått, på andra sidan ett rejält rum med kakelugn. Och på vinden se vi ännu ett rum. Allting prydligt och fint och gediget, om ock enkelt.
Här bo man, hustru och fyra barn. Mannen är torpare, för ögonblicket borta, men hustrun kan redogöra. Skada, att jag ej kunde riskera radiobilen upp i denna obygd. Dess fina precisionsinstrument skulle blivit mos.
- Berätta nu, hur det var! uppmanade mina ciceroner.
- Berätta och berätta, ja! svarade hon.
- Ha'nt Ålund byggt stuga själv?
- Själv! Hocken skulle ha byggt na, då? Va? Jo, jo, män, sa'n! Och han tog int mer heller än halve låne, som va på tusen kronor, för han fick'et att gå ihop på femhundra. Sen fick'en tusen i förbättringsbidrag, och då vart'e fint!
- Hur mycket jord har ni?
- Sex tunnland, häst och fyra kor. Och så har vi fäll lite vätteskog, så han högg, och så tog han ut bräder själv ur det vä cirkelsågen.
- Ägde ni torpet?
- Tok! Vi arrendere't först tå Hushållningssällskape, vet ja, men så sparde vi å köffte. Och då bodde vi i gamstuga! Fy nettjen, jag vill int tala om na, engång, så less ä jag på na. En ska vete, hon ä en gambasta (bastu), och härta (hälften) ä vebod. Och jämmaligen, där va då så förgrömmade kallt, så vattnet frös på diskbänken för mej. Och Ålund sa: Det va fäll för besönnerlitt, sa'n, att ute ska'n int behöve å fryse, men såfort en komma hem, så frys'en, så en vet int, va'n ska ta sig till. Tok! sa jag och kaste disk trasa på golvet framför'n, och då han titte på'n, så va'n frusen mesamma. Och vi kan då'nt begripe nu, hur vi kunne reda oss med barna, små som dom va, sitte på golve, som dom skulle. Men äldsten, hon ä nog sämst också. Och det ä tå kyla, det! Det ä sant och visst!
- Nå, men kakelugnen som ni har där?
- I kammarn! Ja, han ä från prästgårn, han. Då dom satt in värme dänne, så fick vi han, och nog ä han bra.
- Men när ni blev utan spis! ropade ciceronerna.
- Ja, Herre Jesses! Sånt elände!
- Hur så?
- Ja, Herre Gud, en vet, det fanns ju två spiser i gamtuga, då vi övertog'a. Men så komma en, ja, detsamma vem det va, och tog'en förste, för han sa, det va hanses.
- Tog?
- Jaha! Han hadde häst och släpdrög, hadde'n, och lassa på spisen och for å. Och knafft hade han fari å då, förr'n andren kom och tog andre spisen.
- Men hur kunde han det?
- Ja, men Herre Gud, då han sa, att han hadde ropa in na på aktion. Int kunde fäll ja göre nå, då, int! Och det va ändå på hösten, det dänne, jussom vi hadde skure kornet och gallre pären, och då Ålund komma hem då från gallringa och det int fanns nån spis å int nån mat, ja, då vart en arg, Herre Gud, va arg han vart. Ja, det va å ge sej ner till samhället, det, å köpe spis i järnbo'n. Ja, sen gick'ne bra, då.
- Men vem var det, som kom och tog andra spisen? frågade ciceronerna.
- Anders Petter, vet jag. Hocken skulle ne annars ha vuri!!
- Ja men, Herre Gud, människa, han är ju släkt till er!!
- Ja, än sen då! Ä'nt släkten värst!!
- Nu, då?
- Ja, nu! Herre Cud! Nu tyck vi, vi bo i en herrgård!
