Värmland föreföll att för tillfället ha landets bästa vägar, och redan behaget att kunna speeda i väg gjorde, att stämningen ljusnade betydligt, och det kunde också behövas, ty dagarna i Västergötland, Dalsland och Bohuslän hade verkligen icke varit glada.
Här började nu trävaruindustrins skorstenar resa sig som de löftesrika första balkarna i ett annat, ljusare landsbygge, och samtidigt började åter de vita funkisfläckarna titta fram i landskapet. Nybebyggelse, samhällsbildning, framåtgående rörelse, det hade jag icke sett sedan Borås.
Jag hade bara en provinsialläkare i Värmland, men han räckte. Efter alla de av sina bygders efterblivenhet och dysterhet med bekymmer märkta allvarliga läkarna i Väst-Sverige mötte mig nu åter en ljus blick, ett harmoniskt leende. Det kändes som en befrielse. Och så kändes även de första inledningsorden ur denne läkares mun:
- Värmlänningarna är ett renligt folk. Jag tror, jag vågar säga bland de renligaste i Sverige. Innan jag kom hit, var jag stationerad uppe i Jämtland och där var det också mycket bra, men jag har i alla fall funnit det ännu bättre här. Så till exempel är här mycket vanligt med kork-mattor på golven, och vad det betyder ur allmän-hygienisk synpunkt behöver jag ju inte påpeka. Men naturligtvis, ingenting är fullkomligt, och här existerar naturligtvis också brister. Ta brunnarna till exempel. Jag kan inte säga, att dom är tillfredsställande. Dom är snarare genomgående dåliga, inte skyddade för ytvatten och, värst av allt, ofta förorenade av kreaturen.
- Folket, då? Finns det inte ganska mycket sinnessjukdom i Värmland?
- Jo, det gör det. Det är nog ett folk av ytterligheter och av spänning mellan motsatser. Det ligger kanske i själva naturen. Men i stort sett är det ett glatt och öppet, vänligt och mycket lättillgängligt folk.
- Vad är det svåraste här ur bostadssynpunkt?
- Det är utom all fråga grundförhållandena. Dom har sedan gammalt varit dåliga. Man har haft den oseden att lägga stengrund på icke frostfritt djup, så har man byggt på denna felaktigt lagda grund och fyllt utrymmet under golven med sten. Det har självklart blivit frostbildning, fukt, röta, drag och allt slags elände. Men nu är det slut på de metoderna.
Vad så beträffar garderober, skafferier och dylikt, tänkte man aldrig på såna saker i mindre gårdar förr i världen, men nu håller man på att ordna det, och i allmänhet ordnar man också avlopp och vattenledning genom pump i köket Centralvärme är också på full frammarsch.
- Vilken form?
- Ja, det är naturligtvis dels värmepanna vid spisen, den går ju över hela landet, men här har man ganska mycket det s. k. Ego-systemet, det vill säga en kamin i källarn, som skickar upp varm luft genom gångar i murstocken som sprids genom värmeventiler i rummen.
- Är det bra?
- Ja! Man förefaller vara nöjd.
- Ohyran, då?
- Det är inte farligt. Loppor har man ju en hel del förstås, som alltid på landet, ja, Herre Gud, lite vägglöss också, så där till husbehov, men inte farligt.
- Avträdena, då?
- Vi har börjat få in cementgrund och plåttunna i skolorna. Ett och annat W. C. finns också. Annars är det ju det vanliga gamla svenska dasset, härligheten får falla på marken, den är oskyddad, och infektionsrisken finns ju alltid. Numera sammanbyggs dock dassen med ladugårdarna. Men! Gödselstäderna är inte bra, inte cementerade. Jag kan ju nämna, i samband med infektionsriskerna, att vi här har ett fenomen, som uppträder så gott som regelbundet höst och vår och kallas »övergång». Det är en lätt diarré, som alltid kommer i samband med höstfloden och vårfloden och sannolikt beror på, att ytvattnet går ner i brunnarna och infekterar dem. Därav ser man bäst, hur känsligt det är och hur noga man måste hålla på en ordentlig brunnsvård.
- Hur har man med rumsutrymmen och trångboddhet?
- Ja, man får nog säga, att rummen i regel är stora, det är ju på sätt och vis Norrland, som börjar här, men familjerna är inte barnrika här nere på slätten, det är ett skogsbygdsfenomen.
- Och man packar naturligtvis ihop sig i köken?
- Det gör man! Självklart.
- Och har finrum?
- Jaha!!
- Och möbleringen där?
- Som vanligt. All världens bråte.
- I så fall biträder kanske doktorn åsikten, att värmeledning borde vara obligatorisk. För att bryta trångboddheten.
Jag refererade föregående läkares uttalanden.
- Utan en sekunds tvekan! blev svaret.
- Tjänstefolksfr...
Jag hann inte avsluta frågan, han bara slog ifrån sig med båda händerna.
- Katastrofalt! Fullkomligt katastrofalt! Min fru skulle kunna berätta.
- Då är det bara en sista fråga, doktorn: understödstagarandan?
- Jaa, det är en ganska besynnerlig historia. Det finns här i Värmland inte minsta känsla av skam att ta emot fattigvårdshjälp. Numera. För en 30-40 år sen var det annorlunda, enligt vad som uppges. Eller vad säger du? Var det inte annorlunda då?
En kommunalman, en lugn, trygg landsfaderlig man hade sällat sig till oss.
- Joo, det var det. Det har upphört att vara skam att inte kunna hjälpa sig själv. Alla fattiga har blivit vana att bli hjälpta, vare sig dom försöker klara sig eller inte. Får den ene, så fordrar den andre också att få. Mest löst folk naturligtvis.
Jag berättade, att i Halland var det icke så, och undrade, hur det ställde sig med de fattigas tillskott vid bostadsförbättringarna.
- Ja, det är kommunen, som får satsa, naturligtvis.
- Och det accepteras utan vidare?
- Tjaha då! Och det är inte sagt, att dom säger tack en gång heller. Vi ska ha, heter det. Det är tidsandan. Men det är ju bra också, för det behövde rensas upp. Och i regel sköter man bostäderna ordentligt.
- Men understödstagaranda är det?
- Det är det. Och det har rotat sig så djupt redan, så det torde man väl aldrig mer få bort.
- Är hälsovårdsnämnderna intresserade för förbättringar här, doktorn?
- Ja, i högsta grad! I högsta grad!
Allting visade, att här var ett annat slags folk, och själva understödstagarandan hade en annan karaktär än söderut. Därnere var klasskillnaden mycket mer utpräglad och därmed blev fattigunderstöd en olidlig börda för självkänslan. Här liksom i hela norra Sverige var klasskillnaden icke på långa vägar så utpräglad, det fanns inte herrgårdar, slott, adel, betjänter o. d., folket kände sig som ägare till landet och betraktade industrin såsom inkräktare, och det fordrade ur djupet av en demokratisk, att icke säga urgammal primitivt kommunistisk instinkt att få sin del av de förmögenheter industrin skapade, för detta folk blevo därför dessa understöd knappt understöd, snarare vad som rättmätigt tillkom dem. Man bör nog ha denna skillnad i känslo och föreställningsliv klar för sig, då man talar om understödstagarandans utbredning särskilt i norra Sverige. Den är där en företeelse, helt och hållet väsensskild från samma företeelse söderut. Om så fenomenet i och för sig därför blir mindre riskabelt ur landets synpunkt, det blir en annan femma.
- Ja, mina herrar, reste jag mig, ska vi då titta lite på hur förhållandena gestaltar sig. Här i Värmland.
Och så bar det i väg. Vi hade kommit överens om att titta in dels
hos en väg- och diversearbetare, som begärt men ännu inte fått
förbättringsbidrag, han hade ännu inte kommit i tur, dels hos någon
familj, som fått bidrag, dels hos en riktigt fattig familj och dels
slutligen i ett typiskt nytt arbetarhem.
