Doktorn hade rätt. Här var vanligt, och jag kan redan nu säga, att Mälaren, i vissa fall Dalälven - ty Uppland kan det allt vara si och så med och Västmanland är svårt - måste betraktas som gräns mellan två bestämda huvudområden av mycket olika renlighetsgrad. Fattigdom i den södra delen är nästan undantagslöst detsamma som snusk, fattigdom i den norra delen kan vara snusk men är det oftast icke. Nu får man naturligtvis icke hårdraga detta omdöme, som baserar sig dels på ett ganska omfattande personligt erfarenhetsmaterial från ganska många resor i landet, dels på läkarnas uttalanden, och provinsialläkarna torde vara de, som sett mest av hur folket har det; det är klart, att utpräglad individuell renlighet påträffas i snuskområdet och lika utpräglad individuell snuskighet i renlighetsområdet, men i stort sett kan man nog inte komma ifrån den indelning av landet, som ovan gjorts.
Detta gjorde också, att bostadsfärden fick ett annat förlopp och en något annan karaktär i norra än i södra Sverige. I södra Sverige gällde det nämligen i stor utsträckning något, som ofta orsakade snusket: gamla bostäder, som behövde ersättas av nya, särskilt i fallen statare, skogs- och jordtorpare, kort sagt lantarbetare, vidare finrummet eller finrummen, som av gammal tradition och på grund dels av uppvärmningskostnader och dels av tjänarbrist fingo stå oanvända. Frågan om bostädernas uppvärmning måste på denna grund bli den centrala frågan i det södra området, ty kunde bara värmefrågan - inte minst ekonomiskt - tillfredsställande ordnas, så kunde det gamla finrumssystemet överges, trångboddheten övervinnas och därmed snusket och överhuvud taget ett inrotat ohygieniskt levnadssätt arbetas bort. Ty, som herrskapet hört ur den ene provinsialläkarens mun efter den andre, värmeledning betydde samtidigt dusch, bad, ordnande av vattenledning och slask, W. C. och allt, vad man i våra dagar menar med hygieniskt levnadssätt. Kort och gott: allmän renlighet.
I södra delen var läget också i ett annat avseende olikt läget i norra delen. Bostäderna voro inte bara i regel äldre, de hade dessutom i genomsnitt flera men mindre rum. Det vill säga, golvytan i de undersökta fallen var ungefär densamma för boningsrummen i landets olika delar, med en median av något över 15 m2, men för smärre lägenheter var rumsantalet i norra delen, som sagt, mindre. Där uppträdde nu i stället ett alldeles nytt fenomen eller snarare två. Det första, att köken voro så mycket större än i södra delen, och det andra, att familjerna voro så väsentigt mycket barnrikare, Slutligen att takhöjden och därmed den s. k. luftkuben likaledes var väsentligt större än i södra delen.
Sammanfattade man nu dessa statistikens uppgifter, fick man alltså till resultat ett sydligt område med flera men små rum, med små kök och relativ trångboddhet, ett nordligt område med färre rum men stora kök och absolut trångboddhet, emedan koncentrerad så gott som helt och hållet till detta kök. Orsaken till denna trångboddhet var också kylan men varken bränslehänsyn eller tjänarbrist, förrän på allra senaste tid, utan primitivt byggnadssätt.
Slutsatsen gav sig själv. I sydligare delen gällde det möjligheterna att bringa redan befintliga rum till användning, och förbättringen av bostäderna där kom att gälla icke så mycket till- som ombyggnad, d. v. s. tillfredsställande grund och värmeanordningar med allt vad därav följde. I omöjliga fall hel nybyggnad. I nordligare delen gällde det icke bara om- utan även tillbyggnad med utökande av antalet rum, och i omöjliga fall även där hel nybyggnad.
Och voro i sydligare delen de rena boningssrummen det huvudsakliga problemet, så var detta problem i nordligare delen: köket. Ty där bodde i stor utsträckning sedan gamla tider hela familjen, och det kunde betyda tio personer och mer, medan huset i övrigt stod kanske - som i stora förmögna bondgårdar - med rader av rum i två våningar, inredda och möblerade eller omöblerade, ja, oinredda, iskallt, dött, avstängt.
I båda områdena gällde det alltså ändring, en radikal revolution i hela synen på vad en bostad skulle vara och tjäna till, hur den skulle vara ordnad och hur den skulle skötas. Och detta träffade folkets kanske djupast rotade levnadsvanor och innebar därmed en förvandling av hela synen på livet, långt mer ingripande än någon social eller ekonomisk revolution intill våra dagar presterat men ytterst med den sedan hundra år fortskridande sociala, ekonomiska och icke minst tekniska revolutionen i landet och i hela den civiliserade världen som historisk förutsättning.
Även ur den synpunkten ställde det sig annorlunda med förhållandena i de båda huvudområdena. Det södra såsom mer jordbruksbetonat hade icke samma möjlighet till snabb förvandling som det norra. Där nere lågo oerhörda kapital och värden i urgamla bostäder, och man kunde väl förstå både godsens och storböndernas svårigheter inför de nya kraven, i all synnerhet när dessa sågos i samband med jordbrukets ytterst prekära läge och än mer ovissa framtidsutsikter. Med bästa vilja i världen kunde de inte bygga ideal bostäder, och det var bara en enkel gärd av rättvisa att, samtidigt som man pekade på missförhållandena, också erkänna all den goda vilja de visat. Revolutionen hade icke gått deras känslor förbi, dessa hade åtminstone i måanga fall oförtydbart glidit över från gammaldags snäv individualism till en allt starkare social betoning.
I norra området, mer industribetonat och utan månghundraåriga fasta
traditioner i samma mening som söderut, kort sagt, mer primitivt,
motsvarades godsägarna och storbönderna av en enda makt: industrin, så
gott som helt och hållet uttryckt i trävaru- eller skogsindustrins
gestalt. Och om problemet i södra omradet ytterst var ett problem om
förhållandet mellan godsen och folket, så blev det i norra området på
motsvarande sätt ytterst ett problem om förhållandet mellan
skogsindustrin och folket, och det var i sista hand denna förändring
av problemställningen, tack vare industrins större ekonomiska
möjligheter, som gjorde, att bostadsfärden norr om Mälaren och i
synnerhet norr om Dalälven måste få och också mycket riktigt fick ett
annat förlopp och en något annan karaktär än i södra Sverige, i det
ekonomiskt sämre ställda godsägarområdet.
