Färden gick vidare, och nästa morgon, en strålande vårmorgon, stilla och het, sitter jag på ett gammalt bruk i nordligaste Uppland, i ett svalt, skuggigt rum, medan de väldiga gamla träden prassla utanför. Runt om: gamla karaktärsfulla hus, en fläkt från Sveriges storhetstid.
Bild 32. Småbrukargård på gränsen mellan Uppland och Gästrikland.
Men doktorn säger torrt:
- När ett trähus är över hundra år, är det omöjligt att reparera. Det hänger nästan på väggarna. Allt är förstört av kyla och fukt, skevt och vint, sprucket och genomskinligt. Jag kan ge exempel på vad detta innebär i praktiken. I en gård här lutar järnspisen i köket så pass, att det är svårt, att inte säga omöjligt, att grädda ordentliga pannkakor. De blir tjocka vid ena kanten, nästan ingenting vid den andra.
Och att hålla kylan ute i såna hus, det är omöjligt. Men det centrala problemet i hela bostadsfrågan är och förblir dock, i ett så pass kallt land som Sverige, att skydda människorna mot kylan. Att det ska finnas bostäder, där det ska frysa vid fönster och dörrar, så att där blir rimfrost och sedan köld i hela bostaden, det är värre än något annat. Sen må vatten, biutrymmen etc. etc. vara si och så, huvudfrågan är i alla fall kölden. Bemästrar man den, då bemästrar man lätt nog allt annat.
- Hur är det med den saken här på trakten, då?
- Ja, lantbrukare, som följer med sin tid, inför värmeledning i allt större utsträckning, inte minst därför att det är arbetsbesparande, vilket är ett tvång nära nog i dessa tider.
- Alltså lika svårt med tjänstefolk?
- Naturligtvis! Katastrofalt är enda ordet.
- Och vad slags värmeledning?
- Både från spisen och från värmepanna i källarn. Och i samband därmed inför man allmänt badrum. liksom W. C., ganska snällt.
- Trångboddheten, då?
- Inte så farlig. Barnantalet sjunker ju hastigt. Nere i 50 procent av vad det varit.
- Ohyran?
- Inte heller farligt. Folket är skötsamt. Förekommer i ett och annat hus. Överhuvudtaget är det rätt bra här. Man ordnar vattenledning, till exempel arbetarna här vid bruket av eget initiativ i samförstånd med bruksledningen. Nej, vad som är besvärligt vid de här gamla bruken, och det har naturligtvis varit bestämmande också för kringliggande bygder, det är biutrymmena: skafferier, garderober etc. etc. Man har till exempel allmänt fullkomligt oventilerade skafferier med bara cirka en halv kvadratmeters golvyta, med ojämnt och sluttande golv. Likadant med garderober. Nej, det skulle vara ordnat på det viset, att landskommunerna skulle få byggnadstekniskt och byggnadsekonomiskt sakkunniga ledamöter i hälsovårdsnämnderna. Annars blir det mer och mer omöjligt att få en ordentlig lösning av hela bostadsproblemet. Och i stället för att som nu låta privata byggmästare verkställa udersökning av bostadsbeskafrenheten, skulle man tillsätta bostadsinspektör. Det har man gjort till exempel i Västernorrlands län, med mycket gott resultat. Så skulle naturligtvis hälsovårdsdistrikten göras större, helst skulle varje län ha ett särskilt organ för bostadsfrågor med konsultativ karaktär, medan kommunala bestämmanderätten bibehölls. För hälsovårdsnämnderna kan nog övervaka utomhushygienen, men i rena bostadsfrågor står dom självklart fullständigt handfallna.
Här återkom nu samma huvudsynpuukt som hos så många provinsialläkare i sydligare Sverige. Fast litet mer specificerade.
- Men! Så är det en sak jag vill säga! slog nu doktorn näven i bordet. Det går inte i längden som nu med dessa bostadsförbättringsbidrag. Vi blir alldeles olyckliga till sist genom den fullkomligt katastrofalt tillväxande understödstagarmentaliteten. Den enskilde kommer till sist att sitta där med händerna i kors och låta husen förfalla. Han säger bara: låt dom förfalla, ju förr får vi bidrag av det allmänna! Vart ska det egna initiativet till sist ta vägen!
- Är doktorn emot dessa bidrag?
- Tvärtom! Ingenting har betytt en sådan uppryckning av landsbygden på senare år som dessa bidrag, och man måste allvarligt hoppas, att de får fortsätta, men, men, men - under mer moraliskt tillfredsställande och ansvarskrävande former.
Samma synpunkt nästan överallt. Och vilka skulle känna förhållandena bättre än dessa män?
Jag gjorde en hastig rond genom bruksbostäderna. Det var gamla, i marken delvis nersjunkna hus, pläglade av längesedan gångna tiders byggnadssätt och där, som en liten pigg gumma påpekade, med en glimt i ögat, fyllningen på vinden över kökstaken »övergått till hundraårigt damm». Det var mörkt, kallt, fuktigt och dragigt. Vackert utifrån, med den långa raden vita låga hus under tegeltak, i skuggan av hundraåriga träd! Men inifrån!
En ung arbetarhusmor i en lägenhet, som ej reparerats sedan 1925, klagade:
- Nej, här är sämre än en lagård. Hur vi eldar, så kan vi inte få varmare än 10 à 11 grader på morron, och då eldar vi ändå hela dan. Men va ska man begära? Här finns ju inga trossbottnar, golven är uppruttna, det är mögel överallt, och genom vindstrappan går all värmen upp till kalla vinden.
Bild 33. Bondgård, Gästrikland.
Mitt i allt detta: en liten unge i en barnvagn. Blivande reumatiker! I dylika hem odlas de som i veritabla folksjukdomarnas drivbänkar. Den stora allmänheten säger: asch! lite golvkyla gör väl ingenting! Det har vi väl alla prövat! Man ska inte pjåska så förtvivlat! Och framför allt inte klema bort folket. Vart ska det då ta vägen med Sverige? Men när debetsedlarna komma och man ska betala årligen högre skatt till de ständigt växande sjukhusen, då låter det annorlunda. Om man vande sig att inse sambandet mellan bristen på förebyggande sjukvård och sjukhusets tillväxt, så skulle man kanske, för den egna pungens skull, bli rasande ivrig att få både bra husgrund, vattenledning, bra värme, bra golv, bra skafferier och garderoher, bra badrum etc i hela landet.
Här fanns det nu också bra bostäder. Men det var befälets och förmännens. Men även arbetare få reumatism och njurlidande etc.! Sjukdomen går inte efter rangrullan. Skadar kanske inte att, i eget välförstått intresse, minnas det!
Men bönderna? Hur de börjat förbättra, därom hade doktorn redan yttrat sig.
Men hurudana voro de? Därom yttrade sig nu en man, vilken i sin dagliga praktiska gärning under decennier haft att göra med dem, och han gav följande skildring, som han var vänlig nog att tala in i mikrofonen.
Jag vände mig till honom med orden:
- I en sådan här bostadsundersökning kan man ju inte bara syssla med själva bostäderna och så att säga frigöra dem från människorna, utan det ar ju människorna, som i sista hand är huvudsaken, och när jag nu är här uppe i norra Uppland, skulle det därför vara mycket intressant, om jag kunde få höra, hur mentaliteten hos landsbygdsbefolkningen gestaltar sig här. Om vi då först tänker på bönderna, hur är dom egentligen?
- Ja, det är ett arbetsamt folk men inte särskilt affärsbetonat.
- Och lite konservativa?
- Mycket konservativa.
- Nå, men denna konservatism, som ju anses utmärkande för upplänningarna, kan den sägas stå på något sätt i samband med godsen och de gamla bruken, som legat här uppe i sekler och ligger här fortfarando?
- Ja, det vill säga, det har ju alltid varit strider mellan den självständiga bondebefolkningen och bruken, och det har möjligen gjort sitt till, att dessa bönder har blivit så konservativa och oböjliga.
- Nå, men dom, som har varit i beroende då av dessa bruk och gods?
- Ja, det är stor skillnad mellan dessa kategorier av bönder. De bönder, som har varit under eller beroende av bruken, dom är mera - hm - snälla, så att säga, och tillgängliga.
- Men kanske också mer osjälvständiga?
- Ja, mycket mer osjälvständiga.
- Man kan förstå det.
- Det går inte ur dem på flera generationer...
- Det är alltså en alldeles specifik mentalitet?
- En slavbetoning...
- Slavbetoning?
- Ja, en slavbetoning, som ligger i själva blodet.
- Det var mycket intressant att höra. Nå, men säg mig nu, vi har ju även andra kategorier ute på landsbygden, vi har ju den direkt kroppsarbetande befolkningen, till exempel de så kallade diversearbetarna. Eller om vi först tittar på bönderna, hur bor dessa bönder, som är skapade på detta sätt? Har dom stora kök och kammare eller kanske flera rum? Bor dom i köket?
- Uteslutande i köket.
- Och när dom bygger, ur vilken huvudsynpunkt bygger dom?
- Dom bygger uteslutande med tanke på bröllop och begravningar.
- Inte på det vardagliga, praktiska livet?
- Inte ett spår på det vardagliga, praktiska livet.
- Ganska egendomligt. Och vistas i köket?
- Tränger ihop sig i köket.
- Så där måtte bli en egendomlig atmosfär.
- Den är fruktansvärd! Där ligger sjuka och döende. Där lagas mat, och alla sysslor blir utförda i köket.
- Nå, om man nu tänker sig dessa arbetare, jag talade om, hur har dom det, då?
- Den kategorin arbetare, som bor spridda ute på landsbygden, det är alltså diversearbetare, som inte har ständigt arbete utan oregelbundna inkomster, deras bosättning går till på det sättet, att dom köper sig ett litet ställe för en kanske 1.200-1.500 kronor, och det ar naturligtvis en urusel bostad, och följaktligen lever dessa människor på en mycket låg nivå.
- Så har vi alltså en kategori till, och det är dom, som arbetar på bruken. Där har ju det gamla statsystemet varit i flor förr, så kom det bort! Och hur är det nu?
- Förra hösten återgick de flesta bruken till statsystemet.
- Så att dom betalar in natura?
- Ja, arbetarna har en viss kontant lön, och så har dom in natura, och det har medfört, att dessa arbetares ekonomiska ställning har försämrats.
- Det vill säga, dom är tvungna att själva försälja dessa naturaprodukter, i den mån dom inte förtär dem?
- Ja, det dom inte förbrukar själva, måste dom ju sälja, men vid försäljningen kan dom naturligtvis inte få ut de priser, som varit beräknade vid avtalsuppgörelsen.
- Och därigenom förlorar dom?
- Därigenom blir dom faktiskt lidande.
- Vad skulle jag säga - nå, men så finns, förmodar jag, även här som på andra håll i landet den högst akuta tjänarefrågan?
- Ja, det är ett svårt kapitel för bönderna, och det har ju redan medfört, att rätt många gårdar bjuds ut till salu, på grund av att man inte längre orkar med skötseln. Alltså en bondgård, där det bara finns man och hustru, som saknar barn, för dem är det helt enkelt omöjligt att fortsätta bruka sin gård.
- Kan jag få något exempel på ett sådant fall?
- Jag var inne på en gård härom dagen, där mannen var 70 år och hustrun 65. Dom hade 18 klavbundna djur, som denna hustru skulle sköta. Och när man kom in i köket, visade det sig, att det aldrig, var tal om att någonsin diska, utan det porslin dessa två gamla åt på, det fick stå dygnet om på bordet.
- Och hela året om, kanske?
- Ja, även det.
- Aldrig diskat?
- Aldrig!
- Och detta berodde på, att man på landsbygden inte kan få tjänare?
- Ja, för gårdar, som ligger litet avsides och särskilt ute på öarna, för dom är det faktiskt omöjligt att få tjänare.
Med denna bild ingraverad i själen lämnade jag det klassiska Sverige.
