Från det självmedvetna Dalarna till fiskarstugorna och de gamla bruken i östra Uppland, i Roslagen, det vna som att gå från Fridolin till Albert Engströms Hösterman men också till Karlfeldts förfäder, de gamla mästersmederna.
Och hur te sig nu egentligen förhållandena i detta av en sådan poetisk nimbus kringsvävande Roslagen? Ja, det Roslagen, som personifierats i Hösterman och som alltjämt spökar i de vanliga lögnaktiga filmerna, det finns ju inte. Roslagen har på senaste tio år genomgått en grundlig förvandling, tack vare den omständigheten, att fisket organiserats och att avsättningen av strömming på Stockholm äntligen har ordnats.
Härute i skären fick jag till ciceron en präst, en skärgårdspräst, en fiskarpräst, en sjömanspräst, en karl hela dan. Det gladde mig, mer än jag kan säga, att konstatera hans intima kännedom om folket därute på öarna. Jag vill här begagna tillfället att nämna, att även i ett par andra fall representanter för kyrkan, i Värmland och i Ångermanland, visade ett livligt intresse för undersökningen och stor förtrogenhet med folkets liv och svårigheter, vilket jag dels genom brev från dem och dels genom tryckalster av deras hand, som de vänligt sände mig, hade tillfälle konstatera. Måtte den inställningen till de »timliga» tingen sprida sig, och kyrkan, som nu stirrat sig blind på sin lilla evighetsnavel och blivit en saltstod som Lots hustru på kuppen skall åter en gång måhända fatta och följa »människosonen».
Mitt besök på Roslagskusten koncentrerades till Gräsön utanför Öregrund och dess kringliggande skärgard, där ett kärvt men duktigt folk lever och arbetar.
- Vad som präglar denna skärgård, sade min ciceron, medan motorbåten förde oss över fjärdar, genom smala sund och och hade, grunduppfyllda, trånga farleder, där endast dessa skärggårdsbor hittar, det är naturligtvis i första hand trångboddheten. I byarna har man ända till 4 rum och kök på nedre botten och så två rum på vinden. Men trots dessa rikliga utrymmen tränger man ihop sig i köket. Där ligger barnen och sover, medan man har köket och källarna fullt av skötar och fisknät, som man sitter och reparerar. Kommer man in i ett sådant kök vid den tiden på dygnet, står luften så full av damm från garnet, att man knappt ser. Och i detta damm ligger barnen och sover. Men så finns det också mycket tuberkulos på ön.
Här hade jag nu i dessa prosaiska ord Roslagen i verkligheten. Det var litet annat än »Svarte Rudolf» och »Calle Schewen», det!
Vidare!
- Forsmarks bruk ägde förr denna ö men överlät jorden till Svensk Jordförmedling, som tvingade de gamla torpare, vilka suttit där i många år, att mot mycket högt pris köpa torpen.
- Hur kunde dom tvinga?
- Jo, det var mycket enkelt. Dom hotade dessa torpare med, att om dom inte löste ut torpen, så skulle de säljas till andra. På det viset pressades priserna opp.
- Kan kyrkoherden ge mig några siffror?
- Ja, för all del. »Kol & Koks» har ju, som herr Nordström vet, sen gammalt ett kol- och oljeupplag på ön, mitt emot Öregrund. Området är två tunnland, som bolaget hyrde. Nu tvingade Svensk Jordförmedling bolaget att köpa, som vanligt under hot, att det annars skulle drivas från platsen, och begärde 25.000 kronor. Men som bolaget inte var en maktlös torpare, lyckades det pruta ner priset till 17.000 kronor, som betydde, för en fullständigt värdelös strandremsa, bestående av nakna klippor, bullersten och sand, 2 kronor kvadratmetern eller högre än högsta markpriset i Öregrund. Vidare! Till kyrkan skulle Svensk Jordförmedling sälja ett stycke mark riktigt billigt och tog 1 krona kvadratmetern. I Öregrund, i stadens yttre delar, betalas marken med 50 öre.
Där hade jag återigen det verkliga Roslagen och till på köpet det fosterländska A/B Svensk Jordförmedling utan alla dekorationer i gult och blått. Kommer herrskapet ihåg torparen i Södermanland?
- Hur är annars det ekonomiska tillståndet i denna skärgård?
- Det har undergått en fullständig förvandling tack vare fiskets organisation och motorn, d. v. s. genom att motorbåtar nu användas i fisket, vilket gör, dels att nattens fångst omedelbart kan fraktas in till Öregrund och dels att den därifrån på lastbil ögonblickligen kan skickas till Stockholm. Vad denna förvandling av det ekonomiska läget härute i skärgården betytt, kan herr Nordström förstå av följande. En fiskare på en av öarna härute lånade till redskap och båtar 2.000 kronor. Efter ett år var han skuldfri.
- Har nu detta förbättrade ekonomiska tillstånd inverkat på bostadsförhållandena här?
- Ja, det är ingen tvekan om det. Hela skärgården har rustats upp. Husen har reparerats, nya ladugårdar, nya sjöbodar har byggts.
- Vattenledning, till exempel, hur ställer det sig med den saken?
- Vattenfrågan är och har kanske i synnerhet varit mycket svår. Jag kan ju nämna, att på prästgårdens tomt har det funnits två brunnar, en vid huset, en vid lagårn. Men det vanliga var, at dom torkade ut under sommaren, och då var det att hämta vattnet i Öregrund, på andra sidan sundet. Det var närmast. Så stötborrade vi, och på 50 meters djup träffade vi en källåder, och nu är prästgårdens vattenfråga löst. Vi har pump i köket och utmärkt, friskt och bakteriefritt vatten.
- Är vattenledning vanlig?
- Nej, det kan man inte säga. Det finns ju på en del ställen, med pump i köken, men de flesta har dock brunnar pa gårdarna.
- Avlopp, då?
- Ja, det finns på de större gårdarna. Dom mindre kastar ut om knuten eller bara från köksbron.
- Värmeledning? Det finns väl ändå inte härute i havet - just därför att här skulle det behövas?
- Jo, för all del...
- Verkligen! Det var ett glädjande tecken på vakenhet.
- Joo, då! I alla nybyggda och i en hel del reparerade gårdar har man infört dels rökslinga från spisen, dels värmegångar.
- Skafferi, garderober, källare, dass, då?
- Det är nog alltjämt efter, alltsammans.
- Köket, då? Det är väl stort?
- Ja, i synnerhet om bostaden bara består av ett rum och kök.
- Barnrikedomen, då?
- Ja, det måste man säga, att härute i skärgården är det eller har åtminstone hittills varit ovanligt barnrika familjer.
- I genomsnitt?
- Från fyra till fjorton barn. Men nu förefaller det, som om man börjat i de allra yngsta familjerna att begränsa barnantalet. Men för de äldre gäller alltjämt den gamla regeln: barn och år, alltså ett barn varje år.
- Vad beror begränsningen på, då?
- Ja, folk rör mera på sig, får höra. Öregrund ligger in till. Sommargästerna. Tidsandan.
Så blev det besök i tre gårdar, den första alldeles i havskanten, inkrupen i en vik, med förrädiska stenar i inloppet, skyddad mot havel av låg skog, och hela platsen klippig och så stenig, att när solen sken på den magra havreåkern glittrade stenarna i åkern som tusentals kronor, tolvskillingar och tioöringar. Så var det skärgårdens heliga träd: asken, en smutsig lagård med väldig gödselhög och tuppen galande högst på den, en väldig källare av sten som en veritabel krutkällare, täckt med spåntak, och två boningshus, ett äldre och mindre, ett nyare och något större, båda röda men av färgade av regn, sol och vind. Så sjöbod i stranden naturligtvis och invid den: gistvall med fjälliga skötar, viftande på tork, och så backarna gulprickiga av gullvivor. Sverige så mycket man kunde begära! Det klassiska Sverige, sådant det göms i vart hjärta!
Bild 31. Roslagsnatur.
Och den klassiske svensken stötte jag också på, just här, i den rätta miljön.
Han stod i dyngkasen, en kraftig, solbränd ung man. Inväntande oss. Kyrkoherden sade:
- God dag, Andersson!
- God dag! svarade han. Och fixerade oss, inte särskilt inbjudande.
Så förklarade kyrkoherden ärendet. Da stelnade Andersson ytterligare och sade mörkt men samtidigt tvingande fram ett skratt:
- Nå, men om jag förbjöd herrarna att komma in, då! Vad säger herrarna om det?
- Se så! Se så! skrattade kyrkoherden tillbaka, och vi skämtade litet.
- Ja! Det är ingen hemma! Och det ser så stökigt ut i stugan!
Det spelar ingen roll! sade jag. Det spelar ingen roll! Vi ska bara se på själva anordningarna.
- Ja. Kom, då!
Hade inte kyrkoherden varit med, hade jag inte bara inte kommit in utan antagligen åkt från platsen fortare än kvickt. Det är inte bara engelsmannen som menar: my home is my castle!
Vi gingo alltså in i det större huset. Det blev en överraskning. Huset var 3-4 år gammalt, med ordentlig farstu, kök och två rum nere, ordentlig vindstrappa upp till övre botten, där man ordnat för likaledes två rum. Det var linoleummattor överallt, kakelmurad spis i köket och rymliga skåp, ett ordentligt skafferi under trappan upp till övre botten. Och så: värmegångar i köksmuren, samma princip som för Ego-systemet i Värmland och rostfri diskbänk! Vattenledning! Slask!
Så ser det nutida Roslagen ut.
I det mindre huset hade man bilden av äldre tiders bostäder. Den stora muren, det enorma köket, soffor runt väggarna. Men i båda husen snyggt och med alla tecken på övergång från äldre primitiva anordningar till nya, mer människovärdiga.
Detta ställe hade nu varit torp under Forsmark men friköpts, och i samma stund hade man börjat rusta upp.
- Klart, då det blir ens eget!
I den andra gården vi besökte, hade man en äldre typ med enormt kök, kakelmurad spis, men varken vatten eller slask, och så pass gammaldags, att man hade brödstänger kvar i taket, fast nu köpte man bröd i stan. Det nya här var värmegångar från spisen.
Det tredje stället, det var gamla fattiga, eländiga Lort-Sverige i all dess glans. Man, hustru och tio barn i ett minimalt kök och än mindre kammare, kläder och blöjor överallt, blandade med bitar av limpa och olika slags matvaror. Och så en aning, en ganska stark aning dålig lukt.
- Har ni fått förbättringsbidrag? frågade jag.
- Ja, lantmätarn har gjort förrättning, upplystes det, så nu har han (d. v. s. ägaren, som var borta i arbete) fått faste.
Här stod det gamla Sverige och tittade på mig i gestalt av dessa små bleka ungar, vindögda och harmynta. Allt det, som skulle bort, måste bort och en dag skulle vara borta.
Så här mindes jag tillståndet överallt från min ungdom. Nu reste det sig som beklämmande undantag.
Och så sitter jag med provinsialläkaren och en kommunalman framför mikrofonen, och jag utfrågar dem om denna befolknings liv. Jag vänder mig först till kommunalmannen, en allvarlig jordbrukare från öarna:
- Berätta litet grand om, hur ni har det på Gräsön. Hur har skolbarnen det där egentligen?
- Dom har lång väg till skolan, en hel del av dem. Ön är fyra mil lång, och det finns sju skolor på hela området.
- Ja, då måste det givetvis bli så, att många får lång väg. Hur pass kan den längsta vägen vara?
- Kring en halv mil.
- Och om vi tänker oss på vintern, när det är snö och kallt, hur pass lång tid tar det då?
- Det är väl en timmes promenad för en del, det vill säga två timmar fram och tillbaka.
- Det är en ganska bra bit, det!!
- Det är det.
- Nå, om man tar det allmänekonomiska tillståndet på ön, hur kan man säga, att det är?
- För närvarande är det väl tämligen gott.
- Befolkningen består ju mest av fiskare, som samtidigt är jordbrukare, inte sant?
- Jo.
- Nå, men bland dessa jordbrukare - om man tar de större jordbruken - klarar dom sig bra?
- Ja, det gör dom.
- Och de mindre då?
- Ja, dom klarar sig tämligen gott, dom också.
- Men det finns ju en hel del, som har friköpt sina jordbruk hur är det med dem?
- Dom har ju lite mer besvärligt med ekonomin
- Dom är skuldsatta naturligtvis?
- Ja, det är tydligt.
- Men å andra sidan, när dom nu fÅtt sina jordar fria, är dom väl mer intresserade av att rusta upp sina ställen också?
- Ja, givetvis, att dom lägger ner mer på en sak, dom äger, Än på ett arrende.
- Det är riktigt.
- Ja, det är det.
- Nå, om dom har det svårt, så det är ju ett ganska karskt folk därute - så vänder dom sig ju inte till kommunen inte? Eller hur?
- Det är högst sällsynt, att dom gör det.
- Dom vill stå på egna fötter.
- Ja, det vill dom.
- Det är fint. Men nu har dom ju fått hjälp också av fisket, strömmingsfisket.
- Jaa! Strömmingsfisket har varit mera givande på senare år.
- Det är väl givetvis beroende därpå, att de har skaffat sig kraftigare motorbåtar och nya redskap?
- Ja, naturligtvis.
- Så har väl också den här organisationen av strömmingshandeln spelat in?
- Ja, givetvis.
- Så att det hjälper dem mer och mer på fötter.
- Ja, det gör det visst, det.
Så vänder jag mig till provinsialläkaren.
Nå, men säg, om vi nu ser på Gräsön ur läkarsynpunkt och särskilt de här bostadsförhållandena, vad säger du om sakerna, då?
- Det är ju köket, som är det viktigaste rummet i bostaden. Där arbetar man, och där sover man.
- Barnen också?
- Ja, där sover även barnen, oftast delar dom samma bädd eller säng.
- Det är inte bra, det.
- Nej. Allt annat.
- Nå, men lillkammarn, då?
- Lillkammarn är ett mindre rum bredvid, som dom ofta har eldstad i, ibland inte, och när det inte är någon eldstad där, blir den ju kall och osund och fuktig.
- Naturligtvis. Nå, men när dom nu sitter och arbetar, särskilt på vinteraftnarna, då sker det ju i köken och då har dom inne fiskredskapen, skötar och nät? Inte sant?
- Skötar och nät, och det dammar mycket och förbättrar inte alls luften på något sätt, tvärtom.
- Och då får barnen sova i detta damm?
- Sova och andas in det, just det, ja.
- Jag tyckte, jag hörde kyrkoherden sa, att det var mycket tbc också?
- Det har kanske snarare varit. Det finns vissa gårdar med tbc men kanske inte särskilt mycket mer än i andra trakter av Sverige, tror jag.
- Jaså inte.
- Nej, det tror jag inte, man kan säga. Numera.
- Nå, men hur är det, ifall människor nu blir sjuka därute och kanske ligger för döden, får dom vistas i köket likafullt?
- Då ligger dom fortfarande kvar i köket, ligger där sjuka och dör där.
- Bland alla de andra?
- Bland alla de andra. Men dom är vana vid det, och dom tycks inte lida av det, dom tycks inte ha någon önskan att få ro och avskildhet utan tycks trivas där.
- Tillsammans med barnen?
- Tillsammans med barnen.
Till sist vänder jag mig till bägge två för att få en sammanfattning.
- Nå, men säg mig, bägge herrarna, nog får man väl ha det önskemålet ändå, att det borde bli bättre med dessa bostadsförhållanden härute i skärgården. Men hur skall det bli? Hur anser ni, herr Pettersson, att det skulle kunna tänkas? Hur är bostadsbeståndet i sig självt?
- Bostadsbeståndet i sig självt, säger kommunalmannen, är nog inte så dåligt, men det är en olägenhet, att folket sammantränger sig i ett enda rum, och det är köket.
- Nå, hur skall man kunna tänka sig - vad anser du, att man skulle göra åt den saken?
- Ja, svarar doktorn, i de här större gårdarna finns i allmänhet utrymmen, som dom helt enkelt inte tillvaratar.
- Då skulle man kunna säga, att huvudsaken, det första steget skulle vara, att dom helt enkelt tillvaratar det utrymme, som finns.
Vilket doktorn besvarade med ett bestämt: - Ja.
Men vilken bild gav icke detta lilla samtal av hur livet gestaltar sig än i dag ute på Sveriges landsbygd!
När man ser framför sig, hur dessa människor, medan stormen brusar
i jätteaskarna ute kring knutarna, sitta i köken, där dammet från
skötarna förmörkar luften, under det barnen snusa och hosta, hopkrupna
tillsammans i sofforna, och mitt i allt detta en döendes sista
rosslingar blandas med snarkningar, snusningar, torr hosta och
stormens entoniga brus i kvällen, då förstår man kanske, att ännu är
inte Sverige det fullkomlighetens rike, som många vilja inbilla sig
själva - och andra!
