Ingrid Paulson var hembiträde och befann sig sålunda i en ställning, som nog visste att vid tillfällen pröva tålamodet. Någon gång tillfrågad om huru hon var mäktig en sådan behärskning, inför vad det vara månde, lämnade hon med glädje den begärda förklaringen. Och av den framgick, att fröken Paulson aldrig antog en plats, aldrig iklädde sig en befattning i församlingen, ungdomsföreningen eller söndagsskolan och aldrig anslöt sig till någon umgängeskrets av något slag, innan hon hunnit övertyga sig om att Gud ville det. Människor, som läto sig ledas av ingenting annat än sina egna nycker, sade hon sig tycka synd om. Hon hade funnit, att de icke hade så mycket som en timmes inre ro och vila. Hon liknade dem vid den olycklige, som innesluten i en cell springer och slår huvudet än mot den ena väggen och än mot den andra i fåfänga försök att komma ut i frihet eller vid fågeln, vilken förirrat sig in i ett rum och därefter, för att komma ut i frihet igen, flyger och bryter sina vingar mot speglar och mot fönster, och överhuvud mot allt, som blänker till, för att till sist utmattad och vingbruten låta sig fångas av vem som helst. Vägen fram till obrutet lugn, till verklig själsvila var den konsekventa lydnaden för Guds vilja. Att stå, där man står, i medvetandet av att Gud vill det, det är att stå lugn och stark. Ja, så lärde Ingrid Paulson; och hennes lära var den rätta, eftersom den var Jesu egen - Hans, som bemötte angreppen mot sig med förklaringen: »Intet kan jag göra av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättfärdig, ty jag söker icke min vilja utan dens vilja, som har sänt mig».
Nu hade Ingrid sedan någon vecka tillbaka gått in i en ny plats, rörande vilken hennes vänner och bekanta menade, att »håller hon ut där, då är hon mer än människa». Stolt och stram, grälsjuk och orättvis, det var vad fru Rehn, fröken Paulsons nya matmor, allmänt påstods vara. Hos herrskapet Rehn skedde tjänarinneombytena månatligen, det visste man över hela stan. Det var sedan Ingrid innehaft sin nya plats i ungefär en vecka, som hon inträffade vid ett ungdomssamkväm i sin församlings kyrka. Där samlades man genast omkring henne för att utfråga henne om hennes nya herrskap. »Att du kan vara hos ett sådant troll», yttrade en av de unga kvinnorna. »Vore jag i dina kläder, stannade jag inte en dag.»
Ingrid log sitt vanliga lugna, intagande leende och bad att få försäkra, att hon hoppades få stanna mycket länge hos Rehns. Hon hade fått fullt klart för sig, att Gud ville ha henne just där, och att hon hade något att uträtta till välsignelse för familjen i fråga. »Vad frun beträffar», fortfor hon, »så ja, stackars liten! Visst har hon sina sidor hon som andra, men så har hon icke heller själv alltid haft så roligt.»
I en ton, som vittnade om det innerligaste deltagande berättade härefter Ingrid, vad hon inhämtat rörande sin matmoders barndom och ungdom, vilka sorger, missräkningar och motgångar, som gått över henne och gott kunde ha gjort sitt till för att förbittra hennes liv och göra henne vresig till sitt lynne. Det vemod, som vid denna redogörelse vilade över Ingrid Paulsons drag, övergick i ljus förtröstan, då hon sade sig ingenting högre önska än att sprida litet ljus på sin frus levnadsstig.
Med en uppmärksamhet, som gränsade till andakt, lyssnade de övriga till syster Ingrid, och var för sig erkände de på sina hjärtans djup, att de ännu voro långt från denna grad av Kristus-likhet. Vem av dem hade tänkt därpå, att de just på den plats, där de stodo, hade en missionärs kallelse? Ingen. Men det fanns icke en av dem som icke, i vad hon hört Ingrid säga, ansåg sig ha fått något att tänka på.
Vecka efter vecka gick, och man lade märke till att herrskapet Rehns hembiträde föreföll lyckligare och nöjdare i sin ställning än någonsin. Att hennes matmor mer än en gång förivrat sig och vid tillfällen t. o. m. utan ringaste anledning utfarit mot sin hjälpreda i de häftigaste ordalag var obestridligt. Men likasom mångfalden av gnistor gå ut från jätteångarens skorsten och släckas i den djupa vågens famn, så släcktes fru Rehns vredes gnistor i den våg av gudomlig kärlek, som brutit in i Ingrid Paulsons liv. Det var för övrigt ett faktum, att den stackars fruns vredesutbrott blivit mera sällsynta på senare tiden.
Sin lyckligaste dag efter inträdet i den Rehnska familjens tjänst, hade Ingrid iden dag, en söndag, då hon vid söndagsskoldags trädde in i sin församlings kyrka, ledande sitt herrskaps båda små gossar vid handen och det med löfte av deras föräldrar att skriva in dem i skolan. Denna uppenbarelse var tillräckligt märklig för att komma både lärare och barn att vända sig mot dörren för att titta och förvånas. Bankdirektör Rehns gossar i friförsamlingens söndagsskola! Någonting sådant hade man aldrig vågat tro. »Men», menade de i saken initierade, »det har behövts Ingrid Paulsons djupgående inflytande för att kunna förmå det stolta herrskapet till ett sådant steg.» Därom visste den unga kvinnan själv ingenting; åtminstone lät hon icke förstå, att hon gjorde det. I varje fall tackade hon innerligt Gud för denna seger. Hon skulle sent kunna glömma det svar hon fick då hon inför frun första gången bringade denna fråga på tal. Så mycket hån hade hon knappast någon gång förr hört gå ut över den frikyrkliga rörelsen. Nu hade, trots allt, det till synes omöjliga blivit möjligt, och för detta gav Ingrid Gud äran. Sedan föräldrarnas bifall vunnits, var det ingen svårighet med pojkarna själva. Deras hjärtan hade Ingrid tagit med storm. Gossarna Rehn togo sin söndagsskolgång på allvar, vilket hade till följd, att de gåvo sina föräldrar del av sina intryck efter varje söndagsskolbesök. Detta var en konsekvens av deras eftergift i denna fråga, som föräldrarna icke tänkt sig, och som Ingrid själv knappast hunnit att räkna med. Genom sina barn hade de faktiskt trätt i en viss förbindelse med den frikyrkliga rörelsen, och det var nu egentligen det sista de velat. Under allt voro de dock tillräckligt mycket ansvarskännande föräldrar för att finna gossarnas genom söndagsskolan väckta intresse och reflexionsförmåga värdefulla. Ja, det undgick icke Ingrids uppmärksamhet, att föräldrarna, som till att börja med visade sig tämligen likgiltiga för gossarnas små redogörelser från söndagsskolan, efterhand blevo mera intresserade, till dess de började fråga, och gossarna fingo svara.
Så kom julfesten och Ingrid hade svårt att tro sina öron, när bankdirektören och frun tillkännagåvo sin avsikt att följa gossarna till julfesten, varmed de för första gången i sitt liv komme att beträda en frikyrklig predikolokal. Den unga kvinnan gick in till sig och grät på sina knän en tacksamhetens tår. Fördomarna kring denna familjehärd mot Herrens verk hade fallit, fallit som fordom Jerikos murar, för kraften av den fröjd i Herren, som alltjämt är de trognas styrka.
Vid ett någon tid senare hållet stadsfullmäktigesammanträde förelåg en framställning om upplåtelse av tomt å staden tillhörig mark för uppförande av en andra frikyrkolokal i staden. Ärendet, som legat hos Drätselkammaren för utredning, hade nu återkommit därifrån med yrkande om avslag på framställningen i fråga. I den motivering, varmed man försett nämnda avslagsyrkande, gjorde Drätselkammaren gällande, fastän i något försiktiga ordalag, att det knappast kunde vara fullmäktige värdigt att genom ett bifall till framställningen stödja en fortsatt utveckling av frikyrkoidén i samhället. Man hade knappast väntat, att bankdirektör Rehn skulle begära ordet i denna fråga. Så skedde likväl, och till mångas överraskning hävdade han en till Drätselkammarens motsatt åskådning. Han sade sig ha helt andra intryck av de friare andliga rörelserna och vore fast övertygad om att de bildade en makt i samhället till höjande av seder och moral. Herr Rehn slöt sitt anförande med att på det livligaste yrka bifall till frikyrkoförsamlingens framställning. Det visade sig vid företagen votering, att majoriteten inom fullmäktige delade herr Rehns uppfattning. Tomten försåldes för förutnämnda ändamål; och i dag står sedan många år det vackra kapellet på densamma. Dess portar upplåtas titt och ofta för skarorna som längta efter Guds ord.
Med saken mera förtrogna församlingsmedlemmar tycka om att sätta kapellets tillkomst i förbindelse med styrkan av ett helgat livs inflytande, och därtill ha de anledning.
