Ungsocialisterna hade anordnat möte å Folkets hus. Till mötet hade de inbjudit åtskilliga religiösa ledare inom samhället. De ville nämligen ha frågan om Guds existens i grund diskuterad. Om de själva verkligen tvivlade på Guds tillvaro blev aldrig tillfullo ådagalagt. Det var väl ej heller därom frågan rörde sig precis. Att få ett diskussionsmöte till stånd ansågs nödvändigt av helt andra orsaker. Kassan var på balans, och ett möte av nyss nämnda slag med 50 öres entré ställde alltid en upphjälpning i utsikt. Stridbara unga män funnos också, män som drömde om framtida rykte, vunnet i modig strid mot »mörkmännen», och dessa modiga borde få tillfälle att lysa med sin visdom. Vare sig de trodde på Gud eller icke, så var han dem i alla händelser och hade länge varit dem en nagel i ögat. Alltså, »till strid mot religionshumbugen»!
Mötesdagen kom, och när den för mötet utsatta tiden var inne, hade arrangörerna nöjet se lokalen proppfull av folk. Till vederbörandes förgrymmelse, var det emellertid ordförandens sorgliga plikt att tillkännagiva det, så långt han kunde se, de inbjudna prästerna och predikanterna lämnat inbjudningen utan avseende. Inledningsföredraget hölls likväl i vederbörlig ordning och applåderades med kläm. Mannen, som höll det, var en av den ungsocialistiska klubbens på platsen egna medlemmar, en 35- års man och familjefar. Det var schwung över framställningen, det är inte tu tal om den saken, och om Gud verkligen hade kunnat störtas med stora, starka ord, så hade han utan allt tvivel varit störtad från och med den kvällen. Att nu en och annan av åhörarna satt där i godan ro och såg för sin inre syn hunden som skällde på månen, det var inte Karl Olof Stenströms, kvällens talares, fel. Han gjorde vad han förmådde och litet mera till. Då han slutat och satt sig ner på stolen, var han röd av ansträngningar och flämtade efter andan.
Ordföranden förklarade ordet fritt, och härvid uppträdde till rätt mycken förvåning som debutant på det offentliga försvaret av tron en jämförelsevis ung man, ordförande inom samhällets avdelning av K. F. U. M. Stilla och försynt intog han sin plats vid pulpeten på plattformen. Han började sitt anförande med att uttrycka sitt deltagande med föredragshållaren. »En sådan kraftforcering, som den han här utvecklat», sade talaren, »kan knappast vara välgörande för hans nervsystem. Och likväl, om det är fråga om att störta Gud från hans tron, så torde det väl ej vara rådligt att ta' i med mindre styrka än så». »Det ledsamma är, efter allt», fortfor K. F. U. M:aren, »att även efter ansträngningar liknande dessa ter sig herrar ungsocialisters strid mot Gud och religionen lika hopplös».
Kanske talade herr Salomonson - K. F. U. M:ordföranden hette så - litet spydigt. Det är möjligt det, men han kom ihåg föregående söndags söndagsskoltext, som utgjordes av den andra psalmen, där det heter, att Gud i himmelen ler åt bespottarne. Herr Salomonsons anförande blev ej långt, men i följd av sin saklighet, sitt lugn och sin övertygelsevärme gjorde det ett starkt intryck på de församlade. Och så bröt stormen lös! Ungsocialisterna uppträdde här såsom de vilka fått blodad tand. Om skäl och bevis var det ej mera tal. De personliga gemena insinuationerna följde så mycket tätare på varandra, och vid diskussionens slut ansågs det i hela samhället icke finnas en mera »skamfilad» person än Tore Salomonson. I all synnerhet hade herr Stenström vetat att »tvåla till» honom rejält. Personligen tog Salomonson det hela kallt; och då hans närmaste vänner menade, att han borde söka sak med Stenström för dennes oförskämda personliga utfall, log han ett trankilt leende och sade sig vara övertygad om att Stenström i grund och botten vore en hygglig karl, men vilken han hade hopp om att bli god vän, vad det led. Folkets-hus-humöret hade han funnit sällan hålla sig ute i det dagliga livet.
*
Det var ett par veckor senare och rätt nära julen för resten. Arbetslösheten, som redan länge känts prövosam, gjorde så i ännu högre grad inför den stora högtiden. Stenström hade saknat arbete hela hösten, och med den husliga och sparsamma maka, han ägde hade det väl kunnat gå ännu en tid. Men så insjuknade en av deras båda små gossar rätt allvarligt, och det var svårare att stå medellös då. Det medgav fru Stenström. Eljest var hon ej den som klagade i första taget. Men där hon nu satt i det ytterst torftiga hemmet, ensam med sina båda små gossar, av vilka den ene låg i hög feber, kände även hon modet svikta. Herr Stenström hade gått ut för att om möjligt finna en aldrig så tillfällig arbetsförtjänst. Han gjorde sådana försök varje dag utan att på en hel vecka ha lyckats på minsta sätt. Herr Stenström var i själva verket en hedervärd arbetare och öm och god mot de sina. Känslig och rättrådig var han även. Att döma sig till hans sinnelag, av vad som hos honom framgick vid ett diskussionsmöte på Folkets hus, skulle vara att göra honom en stor orättvisa. Nu hade han som sagt gått ut för att för väl femtionde gången på tre veckor göra ett försök att få arbete. Vid den lilles sjukbädd i det fattiga hemmet satt hans maka och torkade oavlåtligt svetten från feberhet panna, då det knackade på dörren. Fru Stenström tillsade äldste gossen att gå och öppna. Denne gjorde så, och in trädde Tore Salomonson lagerchef vid en av samhällets betydande grosshandelsfirmor. Fru Stenström reste sig och gick att mottaga den främmande, som sade sig gärna ha velat träffa herr Stenström. Den unga frun beklagade, att hennes make icke var tillstädes, men hon var alldeles övertygad om att han skulle komma vilket ögonblick som helst, så att »om det ginge an att sitta ned aldrig så litet».
- Gärna, svarade herr Salomonson, som nu ock genom den på glänt stående dörren till kammaren fått en skymt av den lille sjuklingen och därför tillade:
- Vad, jag tror ni har sjukt här!
- Ja, det är litet prövosamt för oss för ögonblicket, men det blir väl bättre. Vågar jag bedja min herre stiga in och sitta?
- Tack, tack, fru Stenström.
Den stol värdinnan bjöd honom invid fönstret, tog Salomonson och flyttade alldeles intill den lille sjuklingens bädd och slog sig ned där. Modern hade redan återtagit sin plats vid gossens huvudgärd och strök nu de klibbiga guldgula lockarna tillbaka från de svettiga kinderna och pannan. Herr Salomonson hade kallat den äldste gossen, en intresserad liten parvel på fem år, till sig och satt honom på sitt knä, varpå han börjat ett trösterikt samtal med den bekymrade makan och modern, som därav visade sig djupt rörd. Han sade sig ha sett så många prov på att Gud hjälper i nödens stund, och därför ville han nu så gärna böja sina knän vid denna sjukbädd och anförtro den lilla familjen åt den himmelske faderns stora och rika barmhärtighet. Fru Stenström svarade på detta förslag intet, men herr Salomonson ansåg sig gott kunna taga hennes tårar som ett inbjudande svar. Han ställde ned gossen på golvet men höll kvar sin vänstra arm om hans liv, medan han knäböjande fattade den lille sjuklingens hand i sin högra hand. Fru Stenström tvekade ett ögonblick, men så föll även hon på sina knän. Och nu följde en stilla och lugn men djupt innerlig vädjan till Gud om nåd och hjälp i prövosam stund. Då de reste sig från bönen, var herr Stenström återkommen och stod innanför dörren med mössan i hand och huvudet nedböjt i djup andakt. Han hade sett och hört präster och predikanter i väl utarbetade föredrag höja sin röst till försvar för kristen tro, och det hade försatt honom i eld och lågor, men detta var en sida av kristen tro, som han icke förr sett, åtminstone icke på så nära håll, och av den gamla oppositionslusten fanns här ingenting.
- Se, god afton, herr Stenström! Förlåt att jag gör intrång, men frun var så vänlig att bjuda mig sitta ned och vänta. Det är ju ledsamt, att pilten är sjuk, men jag tror för min del, att han snart kryar till sig igen. Jag har själv småttingar och känner väl till det där.
Stenström bugade sig och tackade för visad vänlighet.
- Men nu, fortfor herr Salomonson, var det egentligen herr Stenström jag ville träffa. Se det är så, att arbetet börjat hopa sig på vårt lager ganska ansenligt, och vi behöva en karl till hjälp för några månader fram över. Huru är det, är Stenström ledig
- Jo, visst är jag det, men - - -
Nå, ja, då knäppa vi till i morgon dag, eller hur?
- Jo, visst. Nog kan vi göra så, men jag kan bara inte förstå, huru herr Salomonson kan komma att tänka på mig i sådant fall.
- Nå än se'n då!
- Jo, se jag kommer i håg vart sammandrabbande på Folkets hus. Jag var inte så litet het i rocken då.
- Va' mer med det! Vem känner icke till stridens hetta. Det var väl för resten inte så snällt och rart, allt det jag sade heller. Men därom tala vi inte mera. Kommer herr Stenström i morgon?
- Naturligtvis!
- Bra, men det är väl inte så gott att ha varit utan arbete i flera veckor. Tänk om jag skulle få stå till tjänst med en hundralapp!
Herr S. drog fram en sedel av nämnda valör och räckte Stenström, i det han fortfor:
- Vi kunna ju klara upp den saken sedan. Vi bli ju ändå arbetskamrater härefter.
Stenström tog pengarna.
- Det är för mycken vänlighet, herr Salomonson.
- Det kan jag inte inse. God afton, fru Stenström. I morgon har gossen kryat till sig, det är jag övertygad om. God afton, herr Stenström! Välkommen då i morgon, så snart som möjligt.
Herr Salomonson försvann ut genom dörren, och de båda makarna blevo en god stund stående att se på varandra utan att rätt veta, vad de skulle säga. Slutligen bröt dock den ungsocialistiske husfadern tystnaden och sade, i det han räckte sin hustru hundralappen:
- Tag hand om den, du! Man får i alla fall lov att skilja på läsare och läsare, så mycket ser man.
