Det återstod ännu fjorton dagar till midsommar och var alltså, vad man kallar, den vackraste tiden. Ett litet turistsällskap befann sig på tåget mellan Bräcke och Östersund. Sällskapet, som räknade väl ett halvt tjog unga män och kvinnor, utgjordes huvudsakligen av kontors- och butiksbiträden, vilka voro lyckliga nog att ha fått sin semester förlagd till denna betagande tid av året. De hade redan i det dagliga livets slit och släp hunnit bli en liten skara för sig, inom vilken var och en bemödade sig om den ömsesidiga trevnaden och sammanhållningen. Ingenting var därför naturligare än att de nu, då en kort fritid bjöds dem, alla ville njuta även den tillsammans. I överläggning om huru de hastigt flyende fridagarna helst borde användas, hade man enats om en resa upp till Jämtland och fjällen.
Med glädjesvallande känslor och de ljusaste förhoppningar om en tjusande jämtlandstripp hade man låtit sig föras utom huvudstadens hank och stör, och efter en enbart lyckosam färd var man redan framme vid Östersund. De glimtar av fjällvärlden med den eviga snön, som under resans sista del erbjudits dem genom kupéfönstret, hade väsentligen bidragit att höja det redan förut glada resehumöret.
I Östersund, dit man anlände vid middagstiden, var det enligt programmet bestämt, att man skulle dröja över till nästa dag. En smula utvilade och stärkta ville de lyckliga unga människorna sedan fortsätta färden. I Jämtlands huvudstad voro rum redan på förhand beställda å ett inbjudande och trevligt hotell. Det lilla sällskapet hade just hunnit fram till hotellet, i vars hall de ställt ifrån sig diverse reseffekter, då en av vaktmästarna på stället uppenbarade sig och sporde högt och tydligt:
- Är det någon av damerna, som heter Irma Bonoff?
- Det är jag, svarade icke utan en viss iver en av flickorna och steg fram.
- Så, jaha, fröken har ett telegram här.
Vaktmästaren räckte det tillslutna viktiga papperet åt fröken Bonoff.
En viss nyfikenhet grep alla, och man slöt ring omkring den nästan litet bestörta reskamraten. Ett telegram i möte redan här! Det var då det mest oväntade. Vad kunde det vara fråga om? Irma Bonoff vecklade upp telegrammet och läste:
Far hastigt och allvarligt insjuknad. Vänd med första lägenhet.
Rolf.
Telegramundertecknaren var en bror till fröken Bonoff och jämte henne den som hade att uppehålla den lilla familjen - till vilken för övrigt hörde just dessa båda syskon samt far och mor, vilka voro gamla och något sjukliga. Om det någonsin kunnat med skäl sägas om ett meddelande, att det slog ned som en bomb, så var det detta. Missräkning och ledsnad lästes i allas ansikten; allra minst dock i hennes, som detta streck i räkningen närmast gällde. Vad man främst skönjde i Irmas drag i detta ögonblick var en viss själsfrånvaro. Man anföll henne med allehanda både frågor och förslag. »Tror du verkligen, att det är så allvarligt?» »Ring upp och fråga?» »Kan då ingen annan komma dem till hjälp?» Det är inte troligt, att Irma hörde på en enda av dessa frågor och förslag. Med påfallande lugn började hon söka på väggarna i hallen efter den tågtidtabell man är van att finna på en sådan plats. Och då hon funnit, vad hon sökte, kallade hon på vaktmästaren, som lämnat henne telegrammet och rådförde sig med honom några ögonblick om själva avresan, varpå hon fastslog: »Alltså får jag ned mina saker igen till nattåget till Stockholm!»
Hennes sålunda tydligt uttalade föresats hörde samtliga kamraterna, och det uppstod liv och rörelse bland dem.
- Vad! Tänker du verkligen resa?! Är det ditt allvar?
Irma Bonoff log ett leende, ett sorgset leende, förklarligt nog.
- Kära ni, så dumma frågor! Om jag icke vore så innerligt fästad vid er alla, som jag är, och om jag icke tyckte så ofantligt om er, så skulle jag kunna bli ond på er för edra dumma frågors skull. Låt mig fråga: Finnes det en av er, som, försatt i min ställning, skulle för ett ögonblick reflektera på att handla annorlunda. Åh nej, bättre än så känner jag er.
Läxan var skarp, men så förfelade den ej heller sitt mål. Litet var slog ned ögonen och blygdes.
- Du må ha rätt, kära Irma, sade en av de andra flickorna, men du må också medgiva, att detta är rysligt tråkigt för oss andra. Om jag finge, som jag ville, så vände vi om hem allesamman.
- Detsamma säger jag, detsamma säger jag, inföll den ene efter den andre.
- Vad det är ledsamt att höra er tala på detta sätt, återtog Irma. I mitt beslut kan ingenting ändras. Gör nu, ni, det bästa möjliga av situationen. Res upp till fjällen och få roligt och ha mig i vänlig hågkomst någon gång då och då. Då ni kommer tillbaka till Stockholm, skall jag möta er med stora, öppna famnen. Ni måste då tala om för mig allt roligt ni haft.
Efter detta gjordes icke vidare någon invändning. Man ville försöka göra det bästa möjliga av situationen. Detta var likväl lättare sagt än gjort. Fröken Bonoffs försäkringar, att det ju icke kunde betyda det allra minsta, om hon var med eller icke, voro nog så ärligt menade, men de kunde svårligen vinna gehör, eftersom hon för varenda en av de övriga var centralfiguren i det lilla sällskapet. Hennes väsens adel, hennes hjärtas värma, hennes huvuds klartänkthet - allt i förening med ett sällsport intagande yttre gjorde henne förutbestämd för sådan kallelse.
I alla händelser bjöd man nu till att hålla »god min i elakt spel». Till fjälls utan Irma Bonoff, det var någonting nytt, något främmande, inför vilket man rent av behövt något slags nyorientering. Beslut om resans fullföljande fanns, men av entusiasm för samma sak fanns däremot så gott som ingenting. Bland de manliga medlemmarna i ressällskapet var en ung tjänsteman vid ett av våra officiella verk vid namn David Frey. Denne hade allt från det det olycksaliga telegrammet lästes upp förhållit sig mol tyst. Icke med ett enda ord hade han deltagit i överläggningen om situationen. Men en och annan av de övriga hade sett honom skifta färg. Verkliga förhållandet var också det, att för David Frey var missräkningen smärtsammare än för någon av de övriga. Detta hade sin grund däri, att han på sitt hjärtas djup närde en stark kärlekens känsla för Irma Bonoff. Hittills hade han icke yttrat ett ord därom, vare sig till henne själv eller till någon annan. I denna stund skulle han ha velat giva vad som helst för att långt före detta ha öppnat sitt hjärta och vunnit hennes genkärlek. I sådant fall hade han nu utan ett ögonblicks betänkande kunnat ställa sig vid hennes sida och sagt: »Naturligtvis reser jag med dig tillbaka till Stockholm». Ty detta var vad han denna stund velat hellre än vad som helst annat i världen. Någon fjällvärld existerade knappast mera för honom. Telegrammet från Stockholm tycktes honom ha fallit ned med en tyngd, som plattat till själva Åreskutan, så att den nu låg där utan allt lockande behag. Likväl återstod nu icke heller för honom något annat än att låta sig föras vidare, allt med hopp om att dagen för återresan till Stockholm en gång skulle vara inne; och mot den dagen var det, som David Frey härefter blickade hän såsom mot en av sina ljusaste. Det telegrafiska meddelandet hade i ett slag betagit Jämtlandsresan allt intresse, men på samma gång hade det ställt Irma Bonoff framför honom i en situation, vari hon gjorde på honom ett outplånligt intryck. Han hade känt henne redan i åratal och hade aldrig sett henne falla ur sin roll som den unga kvinnan med det upphöjda lugnet, med en känslokontroll som aldrig svek. Då hon i här förekommande fall bjöd sina reskamrater att göra det bästa möjliga av situationen, så rekommenderade hon en princip, som hon för länge sedan gjort till sin egen och redan mer än en gång visat, att hon följde. Som en bild av sann dotterlig hängivenhet och plikttrohet stod hon där den unga kontoristen, flickan med de mörka lockarna kring ögon så omätligt djupblå och med ett ansikte, vari varje drag uttryckte tanke och liv. »Plikten först och nöjet sedan» var den livets lag, som i detta ögonblick framträdde lika som förkroppsligad i henne, där hon stod framför kamraterna i sin betagande medellängd. Vackrare och mera beundransvärd hade David Frey aldrig sett henne.
Tiden för södergående nattågets avgång från Östersund var inne, och på vagnsplattformen stod redan Irma, och nedanför på perrongen stodo kamraterna i sluten trupp, beredda att vifta farväl.
- Det är allt bra synd om dig, lilla Irma, sade en av flickorna; tänk - tillbaka till Stockholm med dess solstekta husrader och dess makadam!
- Varför just tänka på det? Bed mig lika gärna tänka på Djurgården, Karlavägen och Humlegården, där guldregnet lyser och syrénerna dofta.
Så likt henne, detta att söka den ljusa sidan i allt! Och vem var som hon i stånd att alltid finna den ljusa sidan?
Så gled tåget ut från stationsområdet. Det lilla turistsällskapet återvände till hotellet. Stämningen var mer än tryckt. Välmenta försök gjordes att lätta den men utan resultat. Såsom bergshöjden, nyss förgylld av aftonrodnaden, ligger där mörk och mulen, sedan solen dragit sina strålars skimmer tillbaka därifrån, så mörk och mulen och utan intresse tedde sig för den lilla skaran hela den återstående resplanen. Och för David Frey gällde det nu framför allt att visa sig så oberörd som möjligt. De övriga borde inte ens få ana vad han kände. Han ville i allt uppföra sig som en man. Han visste att, om han någonsin skulle få anledning uttala en önskan med avseende på honom, så skulle det bli denna: Må han icke låta sig av något, icke ens av det mest nedslående, bringas från lugnet och besinningen! Må han göra det bästa av situationen. En gång återvänd till huvudstaden från Jämtland, ville han uppsöka Irma. Och då skulle det vara honom en glädje att kunna sanningsenligt meddela, att han gjort, vad han förmått för att fjälltrippen skulle bli så angenäm som möjligt för samtliga deltagare däri. Det var, det visste han, säkraste vägen att vinna hennes aktning och beundran.
I telegrammet hade icke legat någon överdrift. Irmas far, den pensionerade gamle riksbankvaktmästaren, hade drabbats av slaganfall med åtföljande hjärnblödning. För de tillstädesvarande anhöriga hade det hela tett sig mycket kritiskt. Tillkallad läkare kunde lyckligtvis konstatera, att slaget och hjärnblödningen voro av jämförelsevis lindrig beskaffenhet, och att verklig katastrof ej nödvändigtvis behövde befaras. Med iakttagen försiktighet, vila och vård funnes t. o. m. gott hopp om vederfående.
Allt detta var i och med läkarundersökningen ådagalagt redan, då Irma efter en sömnlös natt, fylld med orosmättad spänning, fram på förmiddagen återanlände till sitt hem på Östermalm. Den hoppfulla hälsning, varmed hon mottogs av modern och brodern, gick henne rakt till hjärtat som en obeskrivlig hugsvalelse. Dock inte en tillstymmelse till känsloutbrott. Lika beslutsamt och lugnt, som hon mottog det telegrafiska meddelandet om faderns insjuknande, lika värdigt, tacksamt och stilla hörde hon nu på det glädjeväckande meddelandet om att olyckan icke var så allvarlig, som man först befarat.
På sin mjuka vita bädd låg den vördade gamle. Han var fullt redig men mycket svag och hade svårt för att tala. Tyst som en aning kom Irma in i sjukrummet och smög fram till bädden.
- God morgon, lilla pappa, var allt hon sade.
För övrigt nickade hon blott och log sitt stilla solljusa leende, och tydligare än detta leende kunde ingenting ha uttryckt den tillfredsställelse hon kände över att vara hemma igen och vid fars sida.
- Så tråkigt för dig, min flicka, sade med någon ansträngning fadern, att du fick lov avbryta din Jämtlandsfärd, som du glatt dig så mycket åt.
- Jag känner i detta nu icke till något annat tråkigt än det, att pappa blivit sjuk. Men till och med det ska' vi snart se vändas i glädje, var denna hängivna dotters förtröstansfulla svar.
En vecka senare återse vi Irma i Humlegården, där hon på en av de mest bedårande promenadstigarna skjuter framför sig den lätta och bekväma korgstol på hjul, vari hennes far, halvt liggande och halvt sittande, vilar. Läkarens förmodan om en snar vändning till ett bättre i hans sjukdom var ingen illusion. Den egentliga faran för katastrof är hävd och krafterna återkomma sakta men säkert. Dylika små promenader som den i dag förordades rätt snart och förekommo numera dagligen. I regeln ställdes de till Humlegården, som bland parker och promenadplatser låg det Bonoffska hemmet närmast. Den berömda parken visade sig i dag i sin allra fagraste skrud. Några under natten för ut fallna strida regnskurar hade friskat upp allt, och lustvandrande stockholmare tyckte, att de aldrig sett Linnéparken vackrare än i dag. Under en jättestor lönn, vars omfångsrika krona bildade en lövsal, rik på svalka mot solens brännande strålar, bjöd den sjuke sin dotter att stanna. Här hade de funnit ett av de utsökt vackraste partierna i hela den tilltalande anläggningen. Man såg det strålande guldregnet falla i täcka klasars överflödande rikedom, och de talrika syrénernas doft fyllde luften med tjusande behag.
- Här, min flicka, sade den sjuke, här stanna vi och njuta, njuta i guldregn och syrén. Vet du, vad jag tänkt, där jag suttit tyst och låtit dig föra mig omkring mitt i all denna härlighet?
- Nej, men nog skulle det vara ofantligt roligt att höra, vad pappa tänkt.
- Jo, jag har setat och reflekterat över det vackra i idén om en anläggning sådan som denna inne i en bullrande storstad. Åt vilket håll vi härifrån se, skymta vi de enformiga, solupphettade husraderna och mellan dem i gatornas makadam rykande asfaltgrytor och uppriven spårvägsräls. Arbetare, som mitt i allt detta bära dagens tunga, kunna, när vilans stunder äro inne, träda rakt in i detta blomstertempel, som lyser av guldregn och doftar av syrén. Och Humlegården är icke det enda lysande och doftande inslaget i den tegelstensvävnad, som bildar Sveriges huvudstad. Det finnes gamla stockholmare - och till dem räknar jag mig - som aldrig någonstädes trivas bättre än här. För egen del ser jag dessutom i vår sålunda danade huvudstad en bild av den mänskliga tillvaron. Huru trist vore icke den och huru dödande tung och tråkig utan dessa inslag av »guldregn och syrén» som de bilda, vilka alltid stå med glädje beredda till det godas tjänst, dessa vilka i pliktutövningen funnit en källa till glädje och som aldrig av något låta sig berövas sitt ljusa vänliga lynne.
- Pappa tänker så vackert och reflekterar så förståndigt, men om det är så alldeles visligt att syssla med detta filosoferande över livet just nu, det blir en annan sak. Det syns mig som att pappa helst bör låta sina tankar vila tills vidare. Så syns det för övrigt doktorn med.
- Du kan ha rätt i det, min flicka, jag känner mig verkligen en smula trött nu och skall tycka om att dåsa till en stund.
- Skulle tro det.
Irma reste sig från trädgårdssoffan, där hon suttit, och började mjuka upp kudden under den sjukes huvud.
- Se så, ligger pappa riktigt bra med huvudet nu?
- Ja, min flicka, riktigt bra. Vi vrida stolen en smula däråt. Se, jag vill liksom ha en skymt av blomsterkungen, förstår du.
- Det vet jag inte, om jag tillåter, för då är jag rädd, att pappa börjar språka med honom om växter och blommar. Tänk vad pappa och han skulle ha sympatiserat!
Så svag herr Bonoff än kände sig, måste han likväl skratta åt dotterns oskyldiga lilla skämt. Ett par minuter senare hade han slutit sina ögon i något slags behaglig halvslummer.
Under tiden försjönk Irma i stilla allvarliga betraktelser över faderns ord: »Huru trist vore icke tillvaron, huru dödande tung och tråkig utan dessa inslag av guldregn och syrén, som de bilda, vilka alltid stå med glädje beredda till det godas tjänst, dessa vilka i pliktutövningen funnit en källa till glädje och som aldrig av något låta sig berövas sitt ljusa vänliga lynne.
Månne orden varit avsedda som en uppmuntran åt henne, ett erkännande av att han funnit just henne vara ett av dessa ljusa varma inslag i tillvarons eljes trista vävnad? I sådant fall kände hon sig rikt belönad och ville gå inför Gud i bön om att »inslaget» måtte bli mera omfattande och mera stadgat. Hon var själv icke utan föreställning om att, vad det angick det egna hemmet, hennes bemödanden att där göra sin plikt skattades högt av hennes anhöriga. Hon hade lyckats med de första grunderna och var glad däråt. Hon var fullt på det klara med, att den ungdom, som icke hemma i egen familj tränar sig på pliktens väg skall därmed få oändligt svårt ute i levande livet.
Längre hann hon just ej i sina reflexioner. Hennes blickar drogos av instinkt bort till en vacker liten trädgrupp, i vars skygd stod en ung man med ögonen oavlåtligen riktade på henne.
Irma igenkände ögonblickligen David Frey. Hans närvaro var henne fullständigt oväntad. Hon reste sig och såg på fadern; det var tydligt att denne slumrade. Hon smög på tå bort till reskamraten.
- Vad! Redan tillbaka i Stockholm?
- Ja, visst. Vi kommo överens om att göra pinan kort.
- »Pinan»!?
- Ja, sedan vi sett tåget rulla bort med dig från Östersund, så tycktes oss hela äventyret förefalla som en sådan.
- Vad! Och ingen av er, gossar, bjöd till att göra det bästa av situationen? Ingen av er tänkte på de övrigas behov av litet munterhet, litet glädje och vederkvickelse efter månader av slit och släp? Ingen, icke ens du?
Hon såg allvarligt förebrående på honom.
- Jo, jag kan försäkra dig, att jag ärligt bjöd till. Så gjorde nog de andra gossarna med, och flickorna hade vänligheten att säga oss, att vi varit snälla och duktiga.
- Nå, det gläder mig. Men var det icke under alla förhållanden underbart däruppe bland fjällen, de majestätiska fjällen? Säg, David, kan man verkligen få se något mera majestätiskt?
- Ja, då! Det mest majestätiska såg jag kort förut.
- Du!? Vad såg du då?
- Jo, en strålande vacker ung flicka, som på resa upp till Jämtland mottagit ett telegram om sin fars sjukdom och beslutar ögonblickligen avbryta resan, varvid hon ser på de kamrater, som uttrycka sitt missnöje däröver, samt talar och säger: »Finnes det en enda av er, som försatt i min ställning, skulle för ett ögonblick reflektera på att handla annorlunda? I mitt beslut kan ingenting ändras». Detta var det mest majestätiska, som...
- Hör du, David, avbröt honom Irma, som tyckte den vackra tiraden gärna kunde sluta här. - Hör du, David, inga flera dumheter! Ni va' väl och såg Tännforsen och Brudslöjan med? Var det inte alldeles förfärligt vackert?
- Jo, nog var det så. Men vackrare ting har jag sett; och det allra vackraste såg jag nyss här under träden, innan du observerade mig. Det var en gammal man i sjukstol med det vördnadsvärda silverkrönta huvudet lutat mot kudden i stilla slummer, medan i hans omedelbara närhet satt en vakande ängel, hans egen dotter för resten. Och denna vackra grupp i hällande guldregn och doftande syrén.
Stillatigande hörde flickan de varma, vackra orden, men något av skalk lyste likväl i ögonvrån.
David Frey fattade henne vid underarmarna och drog henne till sig, varpå han fortsatte med av rörelse skälvande stämma:
- Och nu, dyra Irma, måste jag begagna tillfället...
Den unga kvinnan vred hastigt om huvudet.
- Jag måste bort och ta' vård om pappa, han håller på att vakna nu. Adjö! Vi träffas nog nå'n gång framdeles.
Med några raska språng var hon vid sin faders sida, böjde sig över honom, for med handen smekande över hans silvervita hår och kysste honom på pannan, varpå hon sköt stolen framför sig i riktning mot hemmet. Hon vände sig ett ögonblick om och viftade ännu ett farväl åt den unge mannen, som dock knappast gav akt därpå. Han syntes försjunken i tankar. Vad dessa rörde sig om är ej gott att säga. Man har anledning förmoda, att han reflekterade på en hastig återfärd till fjällen.
Nu drog han sig i alla fall bort från stället för sitt nederlag. Hans dröjande steg förde honom medvetet eller omedvetet upp över Florakullen. Utan att han själv visste varför, stannade han framför Scheelestatyn. Han ställde sig att betrakta »gubben», där denne satt och påtade i sin panna. Det tycktes David, som om Scheele talat till honom och sagt:
»Du misslyckades, min gosse. En sådan flicka ta'r man inte med vackra ord. Gå du hem, min vän, och lär dig, att plikttrohet står främst av allt. Kom igen se'n, och över dig kanske då lyser och doftar guldregn och syrén.
