Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlofning (1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttalat dessa ord med en ton, som jag kände sade ännu
mera än de själfva, förrän jag bäfvade för hennes sätt
att upptaga dem. Hon svarade icke genast utan lutade
sig ned och af klippte en dalia. Därefter sade hon,
ännu bortvänd: Jag håller ändå mera af människorna
här än själfva stället. Hvilken oändlig finhet låg
icke uti detta svar; huru mycket sade icke dessa
ord, och ändå huru litet! De voro så sanna och så
naturliga, att de alltför väl kunde fallit af sig
själfva, och hade varit af ingen betydelse, om hon
svarat genast. Men nu dröjde hon en liten stund; hon
betänkte således sina ord; hon fattade betydelsen af
min fråga, och ur denna synpunkt fingo hennes ord en
lika djup betydelse. Hon tyckte mera om människorna än
om stället, d. v. s. hon skulle icke tveka att lämna
stället med någon människa, hon tyckte riktigt om;
men hon skulle icke tillstått detta för någon, som hon
icke tyckte om. Jag kände, att jag kommit omätligt
längre, än jag af de nio timmarna kunnat hoppas,
men instinkten sade mig också, att härvid måste det
för denna gång stanna. Hvad behöfvas väl ord, när
man förstår hvarandra ändå. Jag liksom tvingades att
nu hålla mig tillbaka af beundran för den fina takt,
med hvilken hon svarat, och som bevisade en hjärtats
och förståndets värdighet, inför hvilken jag fruktade
att förplumpa mig.
Kort före middagen, då de andra gjorde sin toilett,
fick jag tillfälle till ett enskildt samtal med
Carolines mor. Hvem som först ledde samtalet på
giftermål, vet jag icke, men nog af, vi kommo på det
kapitlet, och naturligtvis måste det på det högsta
intressera mig att höra hennes tankar därom. Hon
talade om huru litet de föräldrar visste sina barns
sanna lycka, som endast sträfvade att skaffa dem ett
så kalladt godt parti, och huru väl rikedom kunde
umbäras. Detta lät öfver all förväntan godt. Jag
började redan tro, att hon anade min hemlighet och
ville uppmuntra mig, då hon genom en hastig vändning
åter tillintetgjorde mina förhoppningar med de orden:
Det förstås, att å andra sidan vore det lika stor
dårskap att tillåta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
