Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlofning (1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes. Tålamod således! Du måste göra flera besök
och vara här några dagar i rad, innan det afgörande
steget tages. Men att få ledighet till dylika besök,
midt under en tingstur, var ingen lätt sak, och
åtminstone på tre veckor var ej att tänka på någon
möjlighet af ett nytt besök. Med dessa tankar somnade
jag utan att hafva kunnat uppgöra någon bestämd plan.
Strax efter frukosten följande morgon gjorde
de unga damerna en tur i parken. Naturligtvis
följde jag med. Det skulle plockas blommor till
middagen, för hvilket ändamål man spridde sig bland
blombuskagerna. Hvilket oskattbart tillfälle att få
tala med henne utan vittnen! Ett sådant skulle kanske
aldrig mera gifvas; det kunde icke lämnas obegagnadt;
men det kunde icke heller utan den högsta oförskämdhet
begagnas. Hvem var väl jag, att göra anspråk på
hennes hjärta och hand? En faddare älskare har väl
aldrig gifvits än jag under denna stund. Troget
följde jag henne men sade knappt ett ord. Och likväl
drog hon sig icke ifrån mig. Äfven nu skänkte hon
mig en blomma, hvars skönhet jag förut prisat. Vi
kommo äfven till hennes holme i den lilla sjön, där
hennes favoritpenséer växte. Ger hon mig en af dem,
så kan jag våga allt. Eljest icke. Hon plockade flera,
såg på dem alla särskildt och dröjde därunder något
efter det öfriga sällskapet. Men hon gaf mig ingen
utan ordnade dem i sin egen bukett; och jag fortsatte
mitt tigande. Men allt högre svällde mina känslor upp
emot bräddarna. Jag beundrade hennes smidiga växt
och behagfulla rörelser, då hon böjde sig ned emot
blommorna; jag rördes öfver svanarnas tillgifvenhet
för henne, då de kommo simmande efter henne hvart hon
gick; och det minsta ord, som gick från hennes läppar,
klingade i mina öron underbart ljuft. Snart var jag
mig icke längre mäktig, och då hon en gång frågade
mig, hvad jag tyckte om hennes gamla Vanås, svarade
jag besinningslöst, att det vore så förtrollande,
att jag fann det helt naturligt, om hon, som hade
den lyckan att bo där, höll så mycket af stället,
att hon aldrig ville lämna det. Jag hade icke väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
