Det svenska folklynnet / Svensken såsom ekonomiskt verksam (1911) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Svensken såsom ekonomiskt verksam.

Vi hafva redan förut betonat, att det i detta sammanhang är vår icke angenäma uppgift att företrädesvis efterspana svagheterna i den svenska folkkaraktären, -- svagheter, som kunna i sin mån förklara, hvarför ej vårt land kan gifva uppehälle åt hela sin växande befolkning lika väl som t. ex. det tyska riket.

Vi hafva förut sysselsatt oss med vårt folks bristande människokunskap och dess afsaknad af nationell instinkt. När vi nu övergå att söka göra oss en föreställning om svensken såsom skapare af Sveriges ekonomiska lif, återkomma nyssnämnda svagheter omisskänneligen såsom verkande faktorer också inom detta gebit, som dock naturligtvis därjämte lägger i dagen nya, särskilda egendomligheter hos vårt folk, -- förtjänster och brister.

Svensken är en ypperlig krigare, laglydig medborgare, god husbonde, human arbetsledare, rask och händig arbetare -- när han vill.

Men »make money», det har han alltid haft svårt för. Och har det någon gång skett, så har han haft svårt för att bevara det vunna.

Det är nog inte en tillfällighet, att Sveriges storhet inträffade under 1600-talet. Det var en tid af brinnande tro, utan allt för mycken kritik, en tid för ridderliga och krigiska egenskaper, en tid för det personliga modet och den personliga hänförelsen. Allt detta passade för oss svenskar. Vårt folks

81

dygder ha alltid mest erinrat om dem man brukar beteckna såsom företrädesvis adliga.

Men i vår tid är det de borgerliga egenskaperna, som hembära segerpriset. I vår tid kommer man fram genom att tänka sig för och behärska sig, genom omsorgsfullt beräknad ekonomisk verksamhet, genom att öfvertyga och öfvertala i stället för att slå till med svärdet. Detta är verkligen icke någon tid för oss svenskar.

I flera föregående arbeten har författaren såsom sin uppfattning framhållit, att vårt folk saknar ekonomisk begåfning, -- och detta icke blott därutinnan att det saknar förmågan att spara, hvilket allmänt erkännes, utan lika mycket däruti, att det saknar förmåga att förvärfva. Vi ha framhållit, att vårt intresse så öfvervägande ligger åt det tekniska hållet, att ett företags ekonomiska sida alltför ofta försummas och skötes dåligt.

Detta är ett inveckladt kapitel, och författaren smickrar sig icke med att hafva funnit de många intima lynnesdrag hos vårt folk, hvilka gemensamt hafva ledt till ofvannämnda resultat.

Ett dylikt lynnesdrag synes dock vara, att svensken öfver hufvud icke älskar arbete för ekonomisk vinning. Med sin starka omedvetna pliktkänsla -- som är en af de stora samhällsuppbyggande faktorerna i vårt folks historia, vid sidan af mycken upproriskhet i resonemanget -- med denna sin pliktkänsla kan svensken nog uträtta ett godt arbete, och han har ju vunnit berömmelse härför, t. ex. i Amerika. Hvad vårt folk i årtusenden slitit och arbetat, i mark och skog, i grufschakt och på sjön, -- kraftigt, ihärdigt och med beundransvärda försakelser och uppoffringar, utan att, knappt, veta af det själft och utan att därför skänka sig själft någon beundran eller begära en sådan af andra -- detta är helt enkelt ett storverk. Men strängt taget har svensken aldrig älskat detta arbete, och det är kanske därför som det ej skänkt honom den ekonomiska vinst som det bort göra. Sin kärlek skänker svensken det arbete, åt hvilket han kan stjäla undan några

82

stunder, afsedda egentligen för hvila, -- det arbete, som icke omedelbart åsyftar ekonomisk vinning, om än fantasien nog kan förespegla äfven en sådan -- och då i glänsande mått. Att arbeta för att dag för dag inhösta sitt lifsuppehälle, detta kan nog svensken göra, men det skänker honom icke någon tillfredsställelse. För att han skall ha glädje af sitt arbete, skall det åtminstone inbringa honom rikligen -- såsom stundom i Amerika -- eller ock vara ett arbete för en idé. Idealister, i denna mening af ordet, ha vi i Sverige haft otaliga, och ha det än, inom alla samhällsklasser.

Svensken är således långt ifrån någon fiende till arbetet i och för sig, men däremot har han alltid haft det svårt med den nyktra ekonomiska beräkningen. Denna antingen försummar han alldeles, eller låter den ersättas af fantastiska spekulationer. Att ihärdigt, sparsamt, omtänksamt lägga slant till slant och så efter årtionden ha samlat ihop ett litet kapital, -- detta, som är det franska folkets stora styrka, ligger icke för svensken. Och att detta tillvägagående icke tilltalar svensken har gjort, att han aldrig tänkt sig in uti villkoren för ett dylikt, verkligen ekonomiskt inrättadt arbete. Och däraf härledes i sin ordning svenskens ekonomiska okunnighet. Denna är verkligen förvånande och träffas ej mindre hos bonden än hos dagkarlen; den är lika vanlig hos arbetaren och fabrikanten; ja, den anträffas rikligen uppe i de kretsar, som bestämma öfver hela vårt folks öden.

Ekonomiens lagar vill svensken aldrig underkasta sig; med dem för han ett evigt krig. Välstånd vill man i vårt land vinna genom att bekämpa de ekonomiska lagarna, icke genom att studera dem och söka vända dem till vår fördel.

Hela vår ekonomiska historia öfverflödar af exempel härpå. Under sjuttonhundratalet funnos ännu stora möjligheter för det svenska jordbruket; hvad 1800-talet sedan uträttat har tillräckligt ådagalagt, att så verkligen var fallet. Däremot var på 1700-talet tiden uppenbarligen ännu icke kommen för den svenska storindustrien. Men den tidens svenska statsmän lade ned all sin kraft på att framtvinga en industri i Sverige,

83

medan man däremot ringaktade jordbruket. I våra dagar äro konjunkturerna på världsmarknaden sådana, att jordbrukets kvantitativa utveckling har synnerligen stora svårigheter att bekämpa; däremot tala alla tecken för, att nu är den svenska storindustriens rätta tid kommen. Men nu är det modernt att med all gewalt vilja drifva fram jordbruket, icke blott inom rimliga gränser, där det med ekonomisk framgång låter sig göra, utan man vill nödvändigt åter göra det till vår allt annat öfverskyggande hufvudnäring. Däremot är det lika modernt att väcka misstro till industrien, att lägga det ena hindret i vägen efter det andra för dess utveckling, ja, att betrakta storindustrien nära nog såsom vårt folks fiende.

När helst ett ekonomiskt missförhållande uppdagas i Sverige: alltid ger man sig i kast, ihärdigt, entusiastiskt, med att bekämpa dess symtomer, aldrig vill man gå till roten af dess orsaker och söka afskaffa dem. Folk flyttar in till städerna; nåväl, sänd ut flygskrifter, predika, bilda föreningar för att få folk att låta bli att flytta till städerna. De unga bondsönerna vilja icke stanna hemma längre och gå som oaflönade drängar; nåväl, detta skall nog hjälpas, blott vi hojta och skrika i himmelens sky: »hemmansägare, behållen edra barn hemma!» o. s. v.

Vi äro öfvertygade om, att därest först i våra dagar nationalekonomerna upptäckt »lagen om tillgång och efterfrågan», så skulle ofelbarligen genast någon svensk riksdagsman väckt motion om en utredning, huru vi för Sveriges del skulle kunna göra oss oberoende af den lagen.

Allt skall i Sverige lösas genom filantropi. Egnahemsrörelsen skall sättas på fötter genom ett statstotteri. Ja, med ett lotteri vill man till och med lösa skogsfrågan! All möjlig näringsverksamhet, som ej lönar sig, skall nyskapas eller upphjälpas genom anslag. Men de näringar, som verkligen

84

bära sig, och därmed bära också vårt folks hela ekonomiska lif -- dem förföljer man.

Ett svårt hinder för Sveriges ekonomiska utvecklig under 1800-talet har varit vårt folks bristande nationalskänsla. Härigenom har allt samarbete försvårats, och konkurrensen inom landet själft blifvit onödigt hård. Vid tal om konkurrens tänker dansken på täflan med främmande folk. Svensken åter konkurrerar ogärna med främlingar. Dem har han respekt för, och till och mcd en viss sympati, som gör att han ogärna går i vägen för deras intressen. Men att konkurrera med landsmän, det är svenskens lif och lust. Dem har han ingen respekt för och drar sig på intet vis för att skada: detta är honom snarare ett nöje. Så inträffar oupphörligt i Sverige, att när ett företag lyckas, så kasta sig genast dussintals andra på samma uppgift och konkurrera så ihjäl icke blott begynnaren utan äfven hvarandra. Att i stället sluta sig tillsammans och konkurrera med främmande folk: nej, däraf blir ytterst litet.

Och dock skulle sammanslutningen vara jämförelsevis lätt i Sverige och lämna rika frukter, ty svensken har en egenskap, som inom det ekonomiska lifvet kunde motväga många af hans brister, och detta är organisationsformågan. Här är en ljuspunkt i våra framtidsutsikter, och med glädje iakttager man också, att den ekonomiska organisationen i våra dagar genomföres på det ena området efter det andra i vårt land. Hvad vi svenskar behöfva är just truster; det är det enda sätt, hvarpå vi kunna öfvervinna vår ekonomiska svaghet. Men då må man också se till, att ej äfven här den allmänna opinionen och statsmakten skapa onödiga hinder. Hvad man skall göra med de stora ekonomiska sammanslutningarna är

85

icke att motarbota och klafbinda dem, men att ställa dem så mycket som möjligt under offentlig kontroll. Liksom våra banker äro ålagda att drifva sin affärsverksamhet så att säga öppet och offentligt, i långt högre grad än andra näringsidkare, så bör detta blifva fallet äfven med våra truster. Och gentemot missbruk af dessa storbolag ha vi ett medel, som är synnerligen kraftigt: tulltaxan. Trusternas uppgift i Sverige måste just blifva att så småningom leda därhän, att den ena grenen efter den andra af vår näringsverksamhet kan reda sig utan tullskydd.

Om någon tvifiar på den svenska organisationsförmågan, så må vi från flydda tider erinra om skapandet af den mönstergilla svenska statsförvaltningen, tidigare än i något annat land. I våra dagar har samma företeelse framträdt i främsta rummet på det sociala området. Trots att vårt folk är så föga framskridet i industriellt afseende, säges den svenska socialdemnokratien vara den bäst organiserade som finnes. Det samma tyckes kunna sägas också om de svenska arbetsgifvareföreningarna. Storstrejkens hela förlopp var en lysande triumf för svensk organisationsförmåga, i det ena lägret såväl som i det andra och därtill hos den svenska statsmakten

Ett stort hinder för Sveriges ekonomiska utveckling har skandinavismen utgjort. Men detta kräfver sitt eget kapitel.