Det svenska folklynnet / Sverige och Norge (1911) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Sverige och Norge.

Det faktum vi förut sökt ådagalägga: att vårt svenska folk stått utanför 1800-talets härskande och lifgifvande tanke, nationalitetsidén, och därigenom under hela detta århundrade så att säga vandrat med en black om foten och gått miste om den stora kraftkälla, som kommit de andra folken till del, -- detta faktum har i främsta rummet kommit till synes i vårt förhållande till Norge. Och därför är det nödvändigt för oss att något skärskåda detta förhållande och dess historia, för att få en fullständigare bild af huru det svenska folklynnet yttrat sig under ett nu snart förflutet tidehvarf.

Det norska folkets historia är egendomlig. Efter en stor forntid, som dock slutade med att landet i inbördes strid fullkomligt tillintetgjorde sig själft, föll Norges folk i en fyrahundraårig dvala, i fråga om hvilken det märkligaste förhållandet är, att landet under hela denna tiden fick sofva -- i fred.

»Det är godt för skalder att få sofva», säger Fröding, och under nyssnämnda, sällsynt gynnsamma förutsättning är det godt också för ett folk. Därunder kan en nation samla krafter, både fysiska och psykiska, för en kommande ny verksamhetstid. Det hör öfver hufvud till vårt svenska folks historiska pröfningar, att en dylik, stärkande sömn icke någonsin varit oss beskärd -- om ej möjligen under 1100- och 1200-talen. Sedan dess ha vi städse fått bära dagens tunga och hetta. Under 1800-talet ha vi »sofvit» i en annan mening af ordet, utan att vara dispenserade från samma arbetskraf som

72

ställts på de vakande nationerna. Norrmännen åter voro i flere århundraden så godt som glömda af världen; det ställdes icke samma anspråk på dem som på andra folk. Och det får erkännas, att norrmännen använde denna hvilotid väl. När de väcktes ånyo af historiens genius, stodo de upp till ett århundrade af ny kraftutveckling, som det är omöjligt att icke skänka sin lifligaste beundran.

För något år sedan fällde en större norsk tidning det yttrandet om Karl XIV Johan, att norrmännen borde upphöra att i onödan häckla hans minne; de borde komma ihåg också hvad de voro honom och hans politik skyldiga. Detta var ett vackert ord, men det är egendomligt att norrmännen icke komma att tänka på, att just detsamma borde sägas om deras förhållande till Sverige. Det år underligt att se norrmännen så helt förgäta, att det var med svenskt blod och med svenska uppoffringar som deras lösryckning från Danmark köptes. Denna lösryckning sluppo norrmännen att göra själfva, och det är icke sagdt, att den annars skulle ställt sig så lätt för dem. Danskarna äro ej så ridderliga, och ej heller så eftergifna, som vi svenskar bruka vara. Ett krig med Danmark år 1814 skulle säkerligen bragt långt större lidanden öfver Norge än det korta kriget med de skonsamma svenskarna. Och därtill skulle ett norrmännens lösryckande på egen hand från Danmark hafva inneburit ett trohetsbrott, hvarifrån Norges folk nu förskonades. Vi nämna detta därför, att det så ofta brukat framhållas af norrmännen själfva. Det är verkligen ett faktum att möjligheten af ett dylikt trohetsbrott mot Danmark alltid stått som en obehaglighet för norrmännen, och att de känt en viss tacksamhet mot världsstyrelsens gång, att detta ej blef för dem en nödvändighet. Det kan då endast tyckas något underligt, att trohetsbrottet mot Sverige år 1905 icke generat norrmännen det ringaste. Men folken äro nu icke alltid konsekventa, och det kräfves nog lång tid för ett helt folk att inse sig ha haft orätt.

Alltnog, om norrmännen ville gifva sanningen rätt -- hvilket är ett af deras nationella svagheter att icke vilja göra,

73

-- så skulle de erkänna, att Sverige år 1814 visade sig både uppoffrande och storsint, när det handlade i Norges ställe. Det är nu visserligen sant, att ett folk ej gärna visar tacksamhet mot ett annat; men det är också sant, att världen styres af en rättfärdig makt, och denna ställer dock till sist sina anspråk på folken ej mindre än på den enskilde.

Norges historia gentemot Sverige under 1800-talet är historien om ett folk uppfylldt af den kraftigaste nationalanda, gentemot ett folk i afsaknad af all nationell instinkt. Och detta är samma situation som -- på ett annat område -- en väl ordnad fackförening gentemot en hop oorganiserade arbetare.

Här ligger den förnämsta förklaringen till Norges styrka under hela denna tid, och till Sveriges svaghet.

Det var emellertid icke endast svaghet, som dikterade Sveriges uppträdande mot Norge under 1800-talet. Saken är mycket mera komplicerad än så och sammanhänger äfven med vackrare sidor inom den svenska folkkaraktären.

När norrmännens nyvaknade lif hann gifva sig fullt tillkänna äfven på litteraturens fält, framträdde Björnsons bondenoveller för Sveriges folk såsom en ren uppenbarelse. Där fann man det ursprungliga, det naturfriska, som en gång varit så kärt också för Sveriges folk, -- ja varit Sveriges folks lif i århundraden och årtusenden. Nu hade visserligen för den bildade klassen allt detta genom sekler fördunklats och undanskymts af latinskolans damm, af fransk umgängeston och tysk »Gelehrsamkeit», men känslan af det förgångna lefde kvar såsom en halft omedveten saknad. När det nu trädde fram igen genom Norges stora diktare, och ej mindre genom norska tonsättare, i synnerhet Kierulf, så stod hela Sveriges folk upp och lyssnade till med hänförelse.

Hade nu Sveriges folk varit uppfylldt af samma lefvande nationalkänsla som norrmännen själfva och Europas öfriga nationer, så skulle den nya norska litteraturen verkat lifgifvande och stärkande också på den svenska nationalandan och den svenska kulturen.

Men nu låg nationalkänslan död i Sverige och kunde af intet väckas till lif igen. Och följden blef, att hvad vi svenskar egentligen lärde oss af den strålande norska diktningen var att älska -- Norge.

Det ligger en djup, om ock för oss förödmjukande sanning i Sigurd Ibsens hånfulla ord vid ett tillfälle på 1890-talet, att »Grundtonen i Sveriges forhold till Norge er ulykkelig kærlighed».

Det är betecknande att dylika ord kunnat fällas såsom hånsord. De äro ett uttryck bland många för det öfvermod gentemot Sverige som var den härskande känslan i Norge under unionens sista mansålder, -- en känsla, som allt emellanåt blandades med hat, när, trots allt, Norge icke i hvarje ögonblick fick som det själft ville. Här träda de mörka sidorna i den norska nationalkaraktären fram, -- de egenskaper som redan en gång beredt Norges undergång och stå såsom hotande fiender också för dess framtid.

I våra dagar är ett dylikt öfvermod så mycket mera oberättigadt, ja löjligt, som, efter allt att döma, Norges storhet igen, kanske för långa tider, år förbi.

Det skall aldrig kunna utplånas ur Norges historia -- huru man än må rasa däröfver -- att Norges egentliga storhetstid dock var -- föreningstiden med Sverige.

Och detta är icke endast en tillfällighet. Vi hafva redan erinrat om att det var med svenskt blod och svenska uppoffringar i öfrigt som Norges lösryckande från danskt ok köptes. Och historien skall likaledes vittna om, att, i stort sedt, väl

75

aldrig ett folk uppträdt så storsinnadt och verkligen välvilligt mot ett annat som Sveriges folk mot Norges. Sverige är icke utan förtjänst uti de lyckliga yttre förhållanden, under hvilka 1800-talets Norge kunde utveckla hela sin kulturella storhet.

Men dylika kraft-tider i folkens historia pläga icke vara långvariga. I regeln följas de af en viss andlig afmattning. Och en underlig ödets ironi är, att denna period för Norge synes bryta in ungefär samtidigt med -- unionens upplösning. Det nu ändtligen fullt »frigjorda» Norge verkar ej längre så synnerligen imponerande. De stora andarna ha gått bort, snart nog är ingen mer af dem kvar. Och det ser icke ut som skulle andra träda i deras ställe.

Efter allt att döma torde Norge under närmaste mansålder, eller mansåldrar, komma att spela en ganska blygsam roll i den europeiska kulturen.

Att föreningen mellan Sverige och Norge icke växte sig stark beror nog i mycket också på den ringa andliga påverkan Norge under unionstiden mottog från Sverige. I verkligheten var -- fast vi svenskar aldrig tänkte därpå -- också under hela 1800-talet Norge i andligt hänseende förenadt med Danmark, icke med oss. En otroligt stor roll spelade här det gemensamma språket. Knappt mindre verkade gamla släktskapsförbindelser; man må ju komma ihåg, att i århundraden de danska och norska ämbetsmannasläkterna utgjort som en enda familj. Ännu mot seklets slut var det väl sällsynt att finna en bildad norrman, som ej ägde anförvanter i Danmark. I Köpenhamn kände sig norrmannen fullständigt såsom hemma. Till Stockholm -- for han nästan aldrig. Och kom han dit, verkade allt på honom främmande.

Med Danmark hade Norge gemensamt också de litterära och konstnärliga intressena. Köpenhamn var i andligt hänseende mången gång Norges egentliga hufvudstad. Med Sveriges litteratur och konst däremot var beröringen så godt som ingen.

76

Det har talats mycket om, huru vi svenskar, norrmän och danskar kände hvarandra för litet, och såsom vanligt ha vi svenskar tagit emot en anklagelse, som i själfva verket icke gäller oss. Ty vi svenskar kände Norge så grundligt som sällan ett folk känt ett annat. Vi kände alla den norska politikens ledande män, vi läste alla Norges författare och, vi sjöngo Norges sånger. Ett utomordentligt stort antal svenskar voro genom upprepade besök kanske mera förtrogna med Norges natur än med vårt eget lands.

Men sant är, att norrmännen icke kände oss. Denna deras okunnighet var så stor, att det är rent gåtfullt huru något sådant kunde äga rum, under dock nästan ett helt århundrades politiska förening. Detta vittnar mera än något annat om norrmännens ingrodda ringaktning för vårt land. Ty äfven en motståndare anser man sig dock göra klokast uti att så mycket som möjligt lära känna -- om man ej ringaktar honom.

Utrymmet tillåter icke att närmare bevisa ofvanstående, -- om det nu behöfver någon bevisning. Men vi kunna dock ej låta bli att anföra ett par små exempel, som vi tro vara talande nog.

Mot slutet af 1870-talet gjorde jag personlig bekantskap med en af Norges diktare. Han var väl icke en af de allra främste, men dock så ansedd, att han i många år uppbar »digtergage» af stortinget. Det befanns nu, att denne norske skald aldrig hade hört talas om -- Carl Jonas Ludvig Almquist.

När fråga uppstod om Pontus Wikners kallande till Norge, berättades det, att Norges gamle filosof, professor Monrad, skaffade sig Wikners skrifter. Han blef upptänd af en liflig beundran för Wikner och var väl en af dem som mest bidrogo till att denne till sist fick platsen i Kristiania. Men tills denna direkta anledning förelåg, hade Monrad af sin svenske kollegas författareskap icke läst en rad.

I september månad år 1887 vistades i Stockholm en af Norges mest kända och högst uppburna män, -- för öfrigt en af Sveriges få uppriktiga vänner i Norge. Han kom hit under det nyvalen som bäst pågingo till Riksdagens andra kammare. Det befanns -- jag kan intyga det själf -- att denne norrman icke hade en aning om, att dessa nyval utgjorde valtillfället nr två i Sverige under år 1887. Andra kammarens upplösning i mars månad samma år, de förbittrade partistriderna under nyvalen i april och all kamp under den därefter följande »majriksdagen», -- allt detta, som låg några få månader tillbaka i tiden, hade norrmannen aldrig hört talas om.

77

Att Sveriges inverkan på Norge under unionstiden blef så ringa, var nog ej uteslutande Sveriges fel. I politiskt afseende t. ex. skulle norrmnännen hafva kunnat lära sig mycket af vår svenska »frihetstids» historia. Men därtill ha de naturligtvis varit alldeles för högfärdiga. Norge lär endast af de stora folken; dessa äro det enda passande umgänget för Norges folk, som nu tänker »melde sig ud af Norden». Huru löjligt allt detta är, se icke norrmännen själfva, -- och knappast heller svenskarna, som aldrig vända satirens vapen mot andra än sitt eget folk.

Inom litteratur och konst var Sveriges inflytande på Norge under 1800-talet så godt som intet, och här är säkert förklaringen den, att bägge hos oss voro för litet nationella. Blott Runeberg har kanske i någon mån påverkat norsk litterär uppfattning; men han var ju också finne. Möjligen har under senaste tid den svenska arkitekturen haft något inflytande i vårt norska grannland.

Inom naturvetenskapen har Sveriges styrka varit för stor, att ej i någon mån göra sig gällande också i Norge. Linné har ägt många varma beundrare i detta land, ännu under senare tid, och Berzelius’ inflytande sträckte sig ju öfver hela världen. Bristen på tekniska läroanstalter i Norge, af högre slag, förde en del norrmän till motsvarande svenska institutioner, -- dock under senare tid allt färre. -- Inom polarforskningen ha svenskarna gifvet varit norrmännens läromästare.

Inom öfriga vetenskaper har Sveriges inflytande varit mycket obetydligt. Det borde kanske ej så hafva varit i vissa fall, t. ex. i fråga om filosofien, i hvilken forskning svenskarna äro de enda skandinaver, som åstadkommit något originellt. Men faktiskt har ej heller här någon inverkan kommit till stånd. Norrmännen äro -- enligt hvad många af dem själfva erkänna -- ej lagda för filosofiskt tänkande, i detta ords gamla, egentliga mening. Liksom danskarna ha de härutinnan mera lutat åt estetiken.

Sammanfatta vi vårt resultat, måste slutsatsen blifva, att

78

Sveriges andliga inverkan på Norge under hela unionstiden var utomordentligt ringa.

Ett undantag finnes, utom de ofvan nämnda, fastän det nog undgått de flestes uppmärksamhet; detta är det religiösa gebitet. Här ägde verkligen ett ganska betydligt svenskt inflytande rum på den norska uppfattningen, om ock endast inom de lägre samhällsklasserna. Faktiskt är, att svenska lekmannapredikanter utöfvade en så liflig verksamhet, att Verdens Gang på 1880-talet klagade öfver, att svenskan höll på att bli religionens språk i Kristiania. -- Huruvida en dylik svensk påverkan ännu fortgår, är oss obekant.

Nu nämnda undantagsfall är emellertid mycket betecknande, ty den religiösa lifaktigheten har säkerligen varit större i Sverige än i Norge. Äfven i fråga om nykterhetsverksamheten har Norge i viss mån hämtat förebilder från Sverige, nämligen Göteborgssystemet. Det visar sig, att en kraftig samhällsrörelse verkligen är i stånd att nå äfven utöfver vårt lands gränser.

Svensken är ridderlig, -- alltid mot främlingar och motståndare, ej alltid mot landsmän och vänner.

Ridderlighet är en egenskap, som norrmännen hafva ytterligt svårt att fatta. För dem är det ett axiom, att hvarje eftergift helt enkelt betyder svaghet.

I denna anda ha de också tolkat hela 1800-talets historia i fråga om svenskarnas förhållande till Norge.

På grund häraf torde också de flesta norrmän hafva föreställt sig, att året 1905 mycket snart skulle vara glömdt i Sverige. Och sedan skulle man när som helst kunna börja på det gamla sättet, föreslå försvarsförbund och andra öfverenskommelser med alla fördelarna på Norges sida, o. s. v.

Emellertid torde norrmännen härutinnan nog komma att finna, att de misstagit sig. Först i fråga om själfva utgångspunkten i resonemanget: att nämligen all svensk eftergift

79

under unionstiden endast härledde sig af svenskarnas svaghet. Till en mycket stor del berodde eftergiften på svenskarnas dåraktiga förhoppning att på det sättet kunna vinna norrmännen (brist på psykologi!). Och där verkligen svaghet låg till grund för svensk eftergift, var det en svaghet af eget slag: brist på nationell instinkt, afsaknaden af tidehvarfvets lifgifvande idé. Men det är ej alltid sagdt, att vi svenskar skola lida af denna brist; vi skola längre fram söka visa, att för vår tids ledande tankar är Sverige mera öppet än Norge.

Dessutom glömma norrmännen ännu en sak, och detta är, att svenskarnas harm öfver året 1905 icke endast var sårad nationalkänsla -- den är ju icke så stark hos oss -- men sårad rättskänsla. Och i den punkten har svensken alltid varit ömtålig. Det är icke sagdt, att Sverige så snart glömmer hvarken själfva rättsbrottet år 1905, ej heller det ovanligt fula tillvägagångssättet och till sist ej heller det systematiskt utförda beljugandet och skymfandet af Sverige inför den europeiska opinionen.