Ej fullt en månad senare var Filip Florton åter i huvudstaden, där vi finna honom på besök hos doktor Rubenson. Doktorn beredde sig att i officiellt uppdrag besöka en av huvudstadens allmänna försörjningsinrättningar och hade inbjudit Filip att följa sig dit. De båda herrarna begåvo sig åstad, och sedan doktorn tagit noggrann kännedom om varjehanda förhållanden, om vilka han hade att avge rapport, återstod ett besök vid den avdelning inom inrättningen, där man tager tillfällig vård om medellösa sinnessjuka. Den vid avdelningen vårdhavande sjuksystern, som väl kände doktor Rubenson, mottog de besökande artigt och tjänstvilligt. På doktorns vänliga fråga, huru allt gestaltade sig vid avdelningen, svarade systern:
»Åh, här har varit lugnt och stilla i flera dagar och litet eller intet att göra. Men sedan i går ha vi litet bekymmer för en stackars gammal kvinna, som då blev hitförd. Den beklagansvärda varelsen synes ha bringats till vanvett av samvetskval över någon förbrytelse, vari nu denna kan bestå.»
»Huru ser hon ut» sporde doktorn synbarligen intresserad.
»Jag kan icke så noga beskriva det. Något sympatiskt utseende har hon icke. Man skulle i alla händelser kunna få den föreställningen, att hon sett bättre dagar. Att hon umgåtts med folk ur olika samhällsklasser synes vara säkert.»
»Och hon heter?»
»Erika Häll.»
Doktorn såg med en meningsfull nick på Filip och fortsatte, vänd till systern:
»Hör, syster, det är väl ingenting som hindrar, att vi få träffa fröken Häll?»
»Naturligtvis inte. Hon har förhållit sig anmärkningsvärt lugn nu i flera timmar, så jag går just och väntar ett utbrott vilken stund som helst. I natt höll hon oss vakna så gott som oavbrutet. Den arma varelsen synes vara förföljd av en ohygglig vision, vilken hon, då den kommer, söker under skrik och väsen fly undan. - Men tyst - - - »
Sjuksystern ställde sig att lyssna några ögonblick.
»Jag tror, det håller på att bryta löst igen», fortfor hon och skyndade korridoren fram mot en väl tillsluten dörr, försedd med en liten glasruta till fönster, ej större än den dubbla storleken av en tvåkrona.
De båda herrarna drogo sig även de fram genom korridoren och stannade på några stegs avstånd från dörren. Sedan systern sett in genom den lilla rutan några ögonblick, tecknade hon åt doktorn att komma närmare. Denne gick fram och sänkte sitt öga mot rutan. Därinne såg han den olyckliga fröken Häll pressa sin kropp in i ett hörn av det i övrigt nästan tomma rummet med det gallerförsedda fönstret. Huvudet var vridet utåt rummet; och ur hennes ögon lyste skräck och förtvivlan. Hennes blickar voro riktade med oavlåtlig envishet mot något för varje annan osynligt, allt under det hon skrek och slog ifrån sig med ena handen såsom för att avvärja något påträngande. Sedan även Filip Florton getts tillfälle att ett ögonblick betrakta den djupt beklagansvärda gamla damen, yttrade doktorn till sjuksystern:
»Hör, syster, herr Florton och jag gå in till den olyckliga. Verkliga förhållandet är, att vi känna henne och hennes historia till någon del. Vi tro oss ock äga förklaringen till det tunga öde, som nu drabbat henne.»
Utan betänkande tog den unga kvinnan fram sin nyckelknippa och öppnade dörren. Herrarna stego in, följda av sjuksystern, som var av reglementet förpliktad att närvara under besöket.
Vid åsynen av de inträdande blev den sinnessjuka genast lugnare, men kvarstod likväl med skuldran pressad in i rumshörnet. Doktor Rubenson, som med åren förvärvat god vana att möta samhällets olycksbarn i alla möjliga situationer, hälsade vid inträdet fröken Häll med några vinnande, vänliga ord, som likväl ej fingo annat svar än den virriga blick, varmed hon såg på honom. Den hand han räckte henne, fattade hon, men under synbar tvekan. Under fortsatta vänliga tilltal drog henne doktorn med milt våld fram ur hörnet och förmådde henne att slå sig ned på kanten av sin bädd, varpå han själv satte sig på rummets enda stol mitt framför henne. Den olyckliga höll sig överraskande lugn och lydde som ett snällt barn. Hennes ögon uttryckte dock alltjämt skrämsel och hon tittade förvirrat åt alla håll i rummet, såsom under fruktan för lurande fiender.
»Se så, min vän», yttrade doktor Rubenson, med utsökt vänlighet, »försök nu att bli lugn och stilla. Vi äro edra vänner och skulle bli mycket glada, om vi kunde på något sätt stå eder till tjänst. Ni är trött och överansträngd, fröken Häll, vi få lov tänka på en grundlig vila.»
Med den ömkligaste ängslan i tonen klagade den sinnessjuka:
»Jag får ingen vila, så snart jag försöker, så kommer det där. Det är så hemskt, det är så förskräckligt.»
»Vilket det där, fröken Häll?»
»Åh, det är någonting så förskräckligt», svarade den olyckliga och fäste en ångestfylld blick på doktor Rubenson. »Det är... det är... det är djävulen själv. Han förföljer mig med en sko, som han håller upp med en stång. Det är det hemskaste man kan få se. Och så... och så... Ja, det är något annat också... o, det är någonting så förskräckligt.»
Här sjönk den arma samman i konvulsiviska snyftningar.
»Det är som jag sagt, fröken Häll, här behövs lugn och vila.»
Doktorn böjde sig fram och rörde smekande vid hennes arm.
»O, det är dock allra värst med henne», kved kvinnan och tryckte handen över ögonen.
Hon lyfte handen en smula men höll den fortfarande över ögonen, såsom då man skyddar dem mot solens strålar.
»Se», viskade hon väsande och pekade mot ett hörn av rummet, där brukar hon ligga, när djävulen sätter åt mig. Hon brukar ligga med vidöppna ögon, de där kolsvarta ni vet. Hennes ansikte är snövitt, hon håller sin ena hand under kinden och den andra trycker hon mot hjärtat, det krossade hjärtat. Det kommer blod från hennes hjärta, det tränger mellan hennes fingrar och samlar sig i en flod bredvid henne. Det är jag, som hjälpt till att krossa henne. Jag är ondare än djävulen själv. Men ser ni, det brukar stiga upp ett sken från blodet under hennes bröst, ett sken som ingen människa kan förklara. När det skenet träffar den onde, då försvinner han, och jag får en stunds ro igen.»
»Ja, ja, vi förstå allt det där», sade doktorn. »Hon, för vars olycka ni anklagar er själv, har gått att vara hos Gud till evig tid. Innan hon gick över gränsen in i evigheten gav hon uppdrag att framföra till er en försäkran om hennes uppriktiga förlåtelse. Denne min vän» - doktorn gjorde en rörelse med handen åt Filip - »mottog detta uppdrag och är här för att fullgöra det. Inte sant?» tillade han, vänd till den unge mannen, som jämte sjuksystern stannat innanför dörren.
Filip Florton steg fram och räckte under småleende den sinnessjuka sin hand. Först efter varjehanda övertalningsförsök kunde hon förmås att fatta den framsträckta handen. Men när hon så gjort, tryckte Filip den länge och med känsla.
»Hör nu på, min vän, den kvinna, för vars olycka ni anser er ha en dryg skuld, sänder er sin uppriktiga hälsning, och ber mig försäkra, att hon förlåter er, som Gud har förlåtit henne. Försök nu att komma ihåg detta nästa gång ni ansättes av det där rysliga ni talar om. Sök att gå in i det där rosenröda skimret, som går ut från hennes hjärta. Det är hennes kärlek och hennes förlåtelse. Gör så, och det onda skall fly ifrån eder.»
Den sinnessjuka stirrade framför sig med vidöppna ögon. Det var ej gott att säga, om hon uppfattat den unge mannens ord. Blicken tycktes mera fjärrskådande än förut; och de innevarande drogo den slutsatsen, att någonting outgrundligt välvde sig inom henne.
Efter ännu några vänliga och trösterika ord till den olyckliga funno de lämpligast att lämna henne åt sig själv.
»Det är då ett tillräckligt tungt öde, som drabbat den olyckliga, det må man verkligen säga», yttrade Filip, då de båda herrarna genom försörjningsinrättningens portar åter trädde ut på gatan.
»Ja, det är ryktessmiderskans straff, och det har kommit med eftertryck», svarade doktorn.
»Ja, i sanning. Det är t. o. m. svårt att fatta sådan Guds stränghet. Det heter dock, att hos honom är mycken förlåtelse».
»Visst och sant, och det ordet står fast till evig tid. Men lagarna om syndens naturliga följder äro någonting för sig särskilt. Guds kärlek och hans förlåtelse kunna gott vara tillstädes även där dessa lagar göra sig gällande. Davids synd var oerhörd och hans sorg däröver djup. Den profet som å Guds vägnar sade honom sitt: 'Så har ock Herren förlåtit dig din synd', tillade i samma uppdrag: 'Svärdet skall icke vika från ditt hus'. Och därvid blev det. Barnets död, Amnons mord, Absaloms uppror, rikets delning - allt detta var skörden av den sådd han sått i köttet. Vad en människa sår skall hon skörda. Ja, Guds kärlek och förlåtelse är en sak, lagarna om det ondas följder är en annan. Vi behöva dock ej tänka oss, att det ondas följder ovillkorligen skola verka fullständigt nedbrytande. Vi ha exempel på att Gud, där man gett rum för hans makt och hans kärlek, kunnat vända dem till gott. Helt reser sig nog aldrig fröken Häll från sin olycka, men vi kunna gott tro på en vändning, som ådagalägger, att den åtminstone, från evighetssynpunkt sett, fått tjäna henne till godo.»
Doktorns ord föreföllo med ens Filip Florton så sunda och sanna, ja, framför allt evangeliska, och då de hunnit fram till det gathörn, där deras vägar skildes, tryckte han den erfarne, värderade vännens hand hjärtligare än vanligt.
