Då Filip några minuter senare inträdde på sitt rum, mötte honom ett brev från fadern. Han bröt det och läste:
»Min käre gosse!
- - - Det ser ut att arta sig till en mycket skarp konflikt inom sågverksdistrikten här uppe. Ja, man kan utan överdrift säga, att hela Ådalen befinnes sig i stark jäsning. Vid Grusö sågverkssamhälle synes man ha själva jäsningshärden. Där utspelades för ett par dagar sedan ett uppträde, som tyvärr icke slutade utan blodsutgjutelse. Arbetarna där ha sedan en längre tid tillbaka sökt någon ändring i vissa bestämmelser rörande arbetstiden. Förvaltningen har emellertid visat sig absolut omedgörlig i frågan. Hetsigheten bland arbetarskarorna, har därigenom drivits till sin kulmen. Ett härom dagen företaget försök att komma till tals med förvaltningen misslyckades, och därmed var måttet rågat. I förgår, sedan mörkret inbrutit, märkte man, att något var i görningen. Det låg åska i luften. Man såg grupper av arbetare, mestadels mycket unga sådana, draga gatorna fram under hotfulla gester och högljudda maningar till hämnd. Man såg en sådan grupp unga karlar dra sig upp mot disponentbyggnaden, utanför vars grindar ett olycksbådande oväsen uppstod. Då orostiftarna började gå löst på det gården omgivande staketet och bryta sönder det, väcktes de innevarandes uppmärksamhet på faran. Inne hos disponenten befunno sig för tillfället flera herrar tillhörande förvaltningen. Dessa skyndade nu ut. Vid åsynen av dem tycktes de unga ha förlorat all besinning. De överföllo dem med stenar och andra tillhyggen. Flera blevo allvarsamt skadade. Först efter det ordningsmaktens representanter anlänt, kunde det blodiga uppträdet avstyras. Våldsverkarna anhöllos redan samma kväll och insattes i arrest. I dag äro de förda till Centralfängelset i Härnösand, och av de skadade befinna sig samtliga under läkarevård. Bland de häktade äro tvenne bröder, helt unga män och söner till ett par hedersamma makar inom samhället. Det gör mig ofantligt ont om dem. Lagen blir av allt att döma icke mild mot deras söner. I åratal komma de att få stanna inom fängelsets murar. Det blir ett hårt slag för föräldrarna, vilka vitsorda sina söner som i grund och botten goda unga män. Jag tog mig i går friheten att titta in i det lilla hemmet, som nu drabbats av olyckan. Jag träffade de båda makarna hemma. Förklarligt nog voro de ytterst bedrövade över sina söners våldsgärning, men betygade i övrigt, att gossarna dittills, så långt de kände, uppfört sig oklanderligt. I varje fall hade de aldrig behandlat sina föräldrar med vanvördnad. Att gossarna med åren blivit mer och mer upptända av det lågande klasshatet hade de sett, och de hade även fruktat, att just detta en gång skulle bli deras olycka.
Under vårt samtal begagnade jag tillfället att se mig omkring i det visserligen enkla, men i allo så trevna hemmet. Det tycktes mig ej alls vittna om något som helst nödtillstånd, som behövt driva till våldshandlingar. Så finkänsligt som jag kunde, gjorde jag en hänsyftning i denna riktning inför föräldrarna. De uppfattade genast min tankegång, och mannen tog till orda och yttrade: 'Vi äro i det stora hela nöjda och tacksamma med vårt hem och vår tillvaro. Icke heller gossarna ha egentligen klagat på avlöningen, i varje fall har det icke varit den som varit den huvudsakliga orsaken till missnöjet. Mig förefaller det, som om klasshatet mest vore till för sin egen skull. Jag har under de många år jag arbetat här uppe, varit vittne till, huru arbetarna flerfaldiga gånger fått ganska långt gående krav uppfyllda. Jag har också sett, huru det lyckats arbetsgivarna att gång på gång få igenom reformer till fromma för driften. Men jag har aldrig kommit underfund med att man på någondera sidan funnit sig nöjd och belåten; ej heller, att man minskat på klasshatet därför, att man segrat i en tvistefråga.'
Ja, så talade den intelligente gamla sågverksarbetaren, och hans ord gåvo mig åtskilligt att tänka på. Och tänkt har jag, och tänker gör jag, käre Filip, dagen lång och stundom större delen av natten för att finna en väg ut ur detta bedrövliga förhållande Mellan arbetare och arbetsgivare synes nu vara ett stort svalg befäst, och klasskampen tyckes ej äga ett enda försonligt element. Huru slå en brygga över svalget och var finna det försoningsspridande elementet att gjuta in i klasskampen? Detta är frågan, som icke lämnar mig, och jag ville giva vad som helst för att ha svaret till hands. Det är med stor oro jag motser den närmaste framliden. Den svenska arbetarevärlden har redan sina Amaltheamän, vilkas blotta omnämnande kan hetsa till vanvett. Härefter få de ock sina Grusömän att hänvisa till som martyrer för proletärernas sak. Gud allena vet, var det hela slutar.
Till allt detta kommer nu den olycksbådande torkan. Här har på över en månad icke en droppe regn fallit. Både människor och djur försmäkta av brist på vatten. Jorden suckar till himmelen efter räddningen. - - Jag väntar nu med otålighet den dag, då du återvänder hem för att stanna och ägna din tid och dina krafter åt Ådalen och dess folk. - - -
Din tillgivne far.»
Detta faderns brev förmådde Filip att för flera dagar sluta sig inne på sitt rum i allvarlig begrundan av de frågor, som brevet vidrört. Han undersökte möjligheterna för bryggan över svalget, och han sökte det försoningsspridande elementet att skicka in i klasskampen. Han kunde sitta i timmar med armbågarna stödda mot skrivbordsskivan och pannan lutad mot den öppna handen. I vilka riktningar han an försökte tänka sig det sociala problemets lösning, stötte hans tanke på hart när oövervinneliga svårigheter. Bryggor över svalget kunde ju alltid slås och viss kommunikation mellan de olika samhällsklasserna uppnås, men så länge svalget ändock vore kvar, vore intet bestående i fråga om den efterlängtade förbrödringen vunnet. Ett försoningsspridande element vore ju alltid evangelium, d. v. s. den gudomliga sanningen; men vad hade fadern avsett? Var det blott fråga om ett humaniserande av den klasskamp, som sålunda skulle med anspråk på berättigande fortgå? För sådan plan var ej evangelium avsett. Det är yxan, som begär att bli satt till roten av trädet, att det må dö och marken däromkring rödjas upp för en helt annan sådd, en sådd, som ger skörd i det slags kärlek till nästan, vilken unnar henne lika gott som sig själv.
Ja, sådana voro i huvudsak de tankar, som allt djärvare trängde sig inpå den unge mannen. Och under inflytandet av dessa såg han, där han satt med huvudet vilande i händerna, i en syn Ådalen. Han såg den ståtliga Ångermanälven glittra i solen, och han såg dess muntra böljor kluvna av en mångfald båtar av skiftande typer och storlekar. Han hörde bullret från vinschar och kranar, och han hörde ångvisslorna ljuda från brygga till brygga. Han såg huru utmed stränderna det ena samhället slöt sig till det andra och bildade vart och ett för sig skådeplatsen för ett rörligt folkliv. Han tyckte sig själv stå någonstädes uppe vid Sollefteå med utsikt ända ned mot Härnösand. Han såg ut över Ådalen såsom över landets i fråga om de sociala striderna mest oroliga hörn. Han såg och hans hjärta rördes inför synen. Han erfor denna stund, att han skulle velat göra vad som helst för ett folk, som förnötte sin tid och sin kraft på enbart lyckoförstörande sociala konflikter.
Först tre dagar senare var Filip beredd att besvara faderns brev. Under dessa trenne dagar hade han mestadels hållit sig inne på sitt rum i oavlåtlig bön och träget bibelstudium. Svaret till fadern lydde:
» - - - Ditt brev, käre fader, har jag begrundat med allt det allvar jag varit mäktig, och dina bekymmer för Ådalens befolkning delar jag fullt ut. Ställningen där uppe har jag övervägt från alla sidor. Det var med djupt intresse jag tog del av den gamle sågverksarbetarens ord om klasshatet såsom varande till för sin egen skull. Det lider ej tvivel, att han har rätt. Det är också min uppfattning, att frågan om den större avlöningen icke i och för sig är stridens kärna, icke i Ådalen och icke annorstädes heller. Den sociala klassindelningen är i sig själv den stora olyckan. Denna indelning nödvändiggör drag och motdrag i en segsliten strid, vari avgörandet aldrig synes vilja komma. På tal om löneförhållandena, så ha, man må säga vad man vill, dessa under de senaste åren förbättrats till en grad, som torde ha överskridit många arbetares egna förhoppningar. Men klasskampen har ingalunda i följd därav slappnat. Strävandena mot en politisk författningsrevision ha krönts med framgång därhän, att den allmänna rösträtten nu är ett faktum. Landet är demokratiserat till ett mått, så att intet annat land kan sägas ha gått längre på den stråten. Men de som mena, att de verkliga orsakerna till klassfördomarna och klasshatet därmed skulle vara undanröjda, ha blivit grundligt besvikna. Att icke heller den så väsentligt förbättrade folkundervisningen förmått göra något nämnvärt i syftet, är rent av beklämmande att få lov konstatera. Hatet och fördomarna äro till för sin egen skull. Men detta förhållande tillkännager, att vår samtid till tanke- och föreställningsvärld står obeskrivligt lågt. Utan att vårt folk etiskt lyftes till ett högre plan skall ingen revidering av bestående sociala förhållanden leda fram till den drömda samhällslyckan. Såsom jag inför varje annan i livet djupt ingripande fråga älskat att gå till de underbara ord i Es. 55: 8 - 10, som du och jag, käre far, en gång tillsammans beundrade och vars mening vi sökte utforska, så har jag gjort även inför denna. Huru vitt skild står inte mänskligheten i sin ömkliga egoism ifrån Gud! I sanning, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro Hans vägar högre än våra vägar och hans tankar högre än våra tankar. Just emedan himmelen är så väsentligt höjd över jorden, kan den samla all fuktighet i sitt sköte. 'Molnen', säger Meyer, 'föra liksom stora skepp sin dyrbara last av regn och snö över den törstande jorden för att nedsända det förra i fruktbringande flöden och breda den senare som en varm mantel över fältens upplöjda fåror. Alltså, emedan himlen är högre än jorden, kommer regnet och snön ned från himlen och vattna jorden, så att hon bliver fruktbar och bärande och giver säd till att så och bröd till att äta.' Det är lyckan människorna sträva efter, men de känna icke de värden, som skapa den. Det är först på höjden av etiskt liv, som dessa värden bli oss uppenbara, men höjden finna vi endast i Gud. Att lyftas upp till gemenskap med honom är att vinna rätt till de visdomens och kunskapens skatter, som äro i honom fördolda. I dessa skatter ligga både makt och rikedom. Och i och med besittningen av dem är lyckan vunnen, framför allt lyckan att giva, giva ut sig själv. Han förstod det så, skalden som skrev:
Är du lycklig, väl, så gläd dig
Åt din lycka med en var,
Och ju mer du delar med dig
Desto mera har du kvar.
Räck oss handen, vägra ingen,
Låt var glädje, som du njöt,
Flyga genom brödraringen,
Liksom en elektrisk stöt!
Ack ja, fader, himlen är så hög och därför så ren; den är så hög och därför så rik. Sedan människorna lyfts till gemenskap med Gud upphör kampen om de materiella värdena, åtminstone i dess så djupt förnedrande form. Det skall visa sig, att dessa finnas till i så stor myckenhet, att var och en får välförtjänt lön för sin dagliga möda. Då upphöra också klasstriderna, eftersom människovärdet icke längre bestämmes från materiella och traditionella synpunkter utan efter sant etiska.
Ja, jag erfar nu en längtan till hembygden, som blir starkare för varje dag. Jag vet nu min uppgift jag har gjort mitt val. Jag skall bli en förkunnare av evangelium. Gud vill det. Jag har sett mitt folks lidanden, dess längtan och trängtan till någonting verkligt och bestående; och jag vet, att detta bjude dem allenast i Gud, uppenbar vorden i Kristus. Jag vet ju ej med visshet, huru du tager upp detta mitt val men gläder mig i hoppet, att det skall bereda dig tillfredsställelse. Du har dock velat se mig utgiven för mina medmänniskors bästa. Det är också nu min egen djupa åtrå - men då helst på den väg, där målet säkrast nås. - - -
Din tillgivne son
Filip.»
